Anna Björklund

När man vaknar mitt i natten på landet är det tyst. Tyst, mörkt och så stilla att ett vaket sinne verkar felplacerat, nästan anstötligt, i sammanhanget.

När man vaknar mitt i natten i innerstan och låter huvudet spela harpa på pinnarna i sänggaveln är det med en annan resonans. Man går upp och tar ett glas vatten, lutar pannan mot fönstret och ser att jodå, det är några andra idioter uppe. Det lyser i några fönster. Det rullar en taxi. Det dånar avlägset från något jag inte vet vad. Och medan man står där med bultande tinningar, bränner knäna på elementet och grubblar över definitionen på begreppet utsövd inser man att man inte är ensam – och att det känns ganska tryggt.

Stockholm, jag är glad att vara tillbaka.

Tanken på ett könsbyte slog mig första gången på en liten gata i de mest pittoreska kvarteren i centrala Zürich. Första gången jag övervägde det på allvar var några månader senare, då på Madison avenue.

Det är helt enkelt något med Tom Ford och hans butiker som får mig att förlora vettet.

När den magnifika, vackra, svarta store managern svarade ”Yes, he comes here. Yes, I’ve met him” med Darth Vader-röst på mina fangirl-frågor* ville jag genast bli honom. Alternativt sjunka ihop i en underlägsen pöl vid hans fötter. Vilket blev ungefär vad jag gjorde. (Ja, jag frågade alltså. Men det var efter en tolvrätterslunch på Per Se, så jag avsäger mig ansvar.)

Jag strosade runt i den där lilla lokalen i en timme. Andades manlig Tom Ford-luft. Motstod impulsen att köpa en sammetsfluga att ha som gosedjur. Grubblade över hur Darth Vader fick sina svällande biceps genom de där minimala armhålen på sin kavaj. Vandrade dystert hemåt tomhänt och felkönad.

Så döm min lycka när jag i höstas först hörde om A Single Man. Och döm sedan min eufori när jag såg bilderna på Julianne Moore eyelinergråtande och rökande rosa cigaretter. Tom gör kvinnor igen!

För, nej, Tom Ford gör inte kläder (eller filmer, eller butiker). Han gör människor. Och han gör dem fantastiska.

(…antar jag. Premiär: nittonde.)

”Det är värst vad många som kom. Man skulle kanske tagit betalt”, hörde jag honom säga på sin frus begravning.

Jag sa ingenting på hans.

När jag var liten (mindre) hade jag en thing för att ligga på golv. När någon lagade mat låg jag brevid och insöp golvvärmen. När mamma och pappa hade middag lade jag mig under matsalsbordet och sniffade damm ur perserfibrerna. Jag var där, deltagande, men ändå inte. Fyraårsmässigt observerande och reflekterande, mellan smutsiga sulor och vuxenfotsvett och vinglande tanter på klackar.

Jag blir glad när jag ser människor sitta på golv. Eller i en trappa, lite sådär ivägen. Eller på en avsats tänkt för något annat. Faktiskt blir jag lite blir glad när jag ser människor placera sin lekamen lite var- och hursomhelst förutom på en ergonomiskt utformad, finurligt designad, bekvämlighetsanpassad sittmöbel.

Distansierad. Om så i det lilla. Om så på ett golv.

Undrar vad Robert Wadlow tänkte när han vaknade på morgonen. ”Ännu en dag i lilleputtland.” Ännu en dag som extremfall! Stackars Robert.

Eller kanske tänkte Bob att alla människor är extrema på sina små (nå, åtminstone mindre) vis? Kanske är alla människor freaks. Även om alla freaks inte är världens längste man.

Kanske var han stundtals stolt att utmärka sig. Kanske var han nöjd att bli sedd och ges utrymme. Kanske blev Robert ibland trött på att aldrig kunna agera efter något annat än sina medfödda särdrag? Där, å andra sidan, var han ju precis som alla andra.

Jag joggar Gärdet runt genom snöstormen med Libertines i öronen och skrattar åt den där gången när jag var ung och dum och satt hemma och funderade på meningen med alltihopa.

Det var en halvtimme sedan.

Inte särskilt wise. Men ibland ganska clever.

Det börjar så bra. En ung flicka som varken är förtryckt, ful, misslyckad, traumatiserad, obegåvad, olycklig eller tråkig. Och det blir bättre. Flickan är inte bara ambitiös och med goda framtidsutsikter, utan blir uppvaktad och träffar intressanta människor. Helt plötsligt adderas konst, underhållning, sex (!), resor, pengar till hennes liv. Lägg till gemenskap och kärlek och du inser att flickan börjar få det riktigt jävla trevligt.

”You seem to be an expert at both”, säger den bistra lärarinnan i filmen. Alltså både snygg och smart – en typ av karaktär som inte ofta dyker upp i kulturen.

Blir en huvudperson ointressant när hon befinner sig sådär nära ett ideal? Kanske, eller så hålls hon undan för att den generella åskådaren inte har självförtroende eller fantasi nog att sätta sig in i en sådan berättelse. Manusförfattaren antar att publiken inte har förmåga att identifiera sig med en person som är både lyckad och lycklig.

Och självklart blir det inte så lyckat som det ser ut att bli. Eftersom An Education är ännu en historia som uppmanar sin publik till en pessimism av viktorianska proportioner.

Den unga, lovande flickan tvingas nämligen att växa upp och inse livets svårigheter. Hon lär sig att förminska sig själv, att inte tro att hon är något, att inte förvänta sig någon grädde på moset och att tacka och niga ifall hon får godis på lördagen. Och så levde hon välanpassad i alla sina dagar.

Självuppoffring – vägen mot framgång?

Jag funderar på denna konklusion. Handlar det om något slags moral här, eller? Något högre ideal förknippat med tanken om sparsmakan? Nej, det vore ju alltför intelligent. Anledningen att foga sig, att gå i det raka ledet och att inte göra några anspråk är i bestämd form singularis – den egna, långsiktiga vinningen. Och här slutar An Education att bara vara en film med ett frustrerande slut, här blir den en representant för den folkrörelse som predikar smartheten framför allt. Tanken om att den långvariga nyttan kan ersätta den omedelbara lyckan. Tanken om att uttråkningen och nedtryckandet av alla icke-förnuftiga känslor är den enda vägen mot … ja, vadå? Den garanterande vanligheten? Den ensamma egoismen? Den oengagerade strävan efter något man verkligen inte vill ha?

Det är något här jag verkligen inte begriper. Upplys mig, för all del.

(Ja, detta var en filmrecension. Och exakt samma får Up in the Air, om man byter ut ”lovande flicka” mot ”framgångsrik man”, i övrigt exakt samma bullshitstory och bullshitslut. ”Bästa film”, ha.)

Lite för snygga. Lite för lyckliga.

En grundläggande tanke hos mig har alltid varit att det ska ordna sig. Troligen en rest från en priviligierad barndom där det mesta ”gick att fixa” utan några större problem.

Inga problem. Det löser sig. Vi tar hand om det här. No worries.

Och det tror man ju på, eller hur? Inte bara för att det hamrats in ordentligt eller för att det är en bekväm inställning, utan för att det är sant. Saker och ting ordnar sig. För dig och för mig och för nästan alla, nästan alltid. Visst, det finns ett ”nästan” där, som man kan välja att oroa sig dag och natt över om man vill. Men varför göra sig olycklig i onödan? Så istället klamrar man sig fast vid tanken: allting kommer bli bra. En tanke som gör mig till en slösare, en tidsoptimist och en stundtals oförsiktig och hänsynslös person. Men å andra sidan – en hyfsat lycklig sådan.

Till en viss punkt. Det säger pang, och det blir uppenbart; Nej, Anna. Det kommer inte att ordna sig. Det bästa du kan göra är att acceptera de oundvikliga olyckor som garanterat kommer att drabba dig. Försvarslösheten, ett oemotstridligt fakta. Den slår hårt och fult och utan förvarning.

Och sen då? Jag tar en drink. Jag sover, promenerar, har några lättsamma samtal, ägnar mig åt min vardag – och vips, så har illusionen smugit sig tillrätta igen. Murarna höjts och vansinneshoppet kommit åter. Vips kan jag bortskämt, tillbakalutat se på när världen rämnar. Allt kommer att bli bra.

Charlotte swedad.

He-he.

… he?

”Ta några och lev längst” står det på förpackningen. Inte bara länge, utan längre än alla? Längre än japantanterna på yoghurtförpackningen? Längst? Ja, längst!

Och jag köper det. Både tanken och förpackningen. Något ska jag ju ha på min gröt (varför då inte överprisade ekologiska gojibär) och någon ska ju tjäna pengar på min frukost (varför då inte denna Renée Voltaire och hennes uppiggande etikettexter). Lurad? Äsch. Jag är primärt konsument, sekundärt människa. Den insikten omfamnade jag i en tidig, köpkåt ålder.

Men någonstans går självklart gränsen. Mitt ”HA HA HA” som skallade över caféet när killen brevid mig informerades om att en flaska Vitamin Water kostade 35 kronor illustrerar min absoluta gräns. Vid Vitamin Water är det stopp. Punkt. Där är hånskrattet allt som finns kvar.

Så han som la en hundring på en torr macka och en halvliter sockrat vatten med färgmedel i tuggade sig lite i kinden när pengar bytte ägare. ”Så blåst”, sa jag. Han nickade och flinade. För det är ju inte som att man inte fattar. Man bara orkar inte alltid hålla fast vid det där perspektivet. Man betalar och går vidare i livet. Tomhetskänslan går ju över.

Så, från mig till er, helt fritt: en dos perspektiv.

Skräp.