Anna Björklund

”Det är så skönt att hata allt”, säger hon. ”Jag fnissar istället. Men det kan vara samma sak, jag vet inte.” ”Jo, det är det. Och hat utan fniss är osmakligt.”

”Mina största fnissanfall någonsin tror jag var till Strindberg. Jag vill säga det, för jag tycker det talar väl om min karaktär”, säger jag och ljuger. Jag menar inte största utan bästa – om komik nu är en sån sak som avgörs relativt. För jag var den enda på Dramaten som skrattade (tyst och hest och glatt) då, till och med när det var som allra roligast. Faktum är att ju mer hatiska de på scenen spelade, ju allvarligare blev publiken. När hela poängen och humorn låg i hur karaktärerna var så fantastiskt bekväma i sitt missmod och hur de älskade att avsky varann. Att åskådarna då på samma paradoxala vis fann sig mest tillfreds med sina pannor rynkade i djupa bekymmer förstärkte komiken ytterligare.

För vad är det med människornas envisa svårmod? Då pratar jag inte om det äkta svårigheterna finns där ute (i olika påtaglig utsträckning) – utan jag menar de där sakerna som folk lägger på sig själva för, ja, skojs skull?

Det är väldigt mycket komplex. Det är vad jag menar.

De föredrar sina gamla kval framför vadsomhelst som för dem känns främmande. Introvert konservatism. Humörsmässig xenofobi. Humor, säger jag.

Det är torsdagkväll, kontinuerliga stormbyar, snö igen och vägen mellan kaninhålen – den märkt ”ej vinterunderhåll” – erbjuder större äventyr än Underlandet på bioduken.

”Under”? Ja, om nu den betryggande cinematiska logiken med börjanmittenslut kan räknas som ett sådant. Själv känner jag mig inte särskilt betryggad, mest bara trött.

Jag blundar. ”Man ska sova på teater”, som pappa brukar säga. Även om detta nog inte kan passera för teater, vill jag anmärka. Det är ett virrvarr av figurer och känslor och ryckiga stjärnor, men jag ser ingen karaktär. Det är en påkostad höghastighetsröra utan en endaste händelse.

Är jag gnällig? Jo, men detta är min drog, och min sjukdom är så långt framskriden att min medicin måste vara av högsta kvalitet. För att citera Depp i en betydligt mindre betryggande roll.

Jag vinglar hem, låter dem missta min gångstil för munterhet och tänker nu somna med den en mättnadskänsla på gränsen till illamåendet.

(För övrigt: Inga kaniner ute ikväll. Jag ser och lär.)

”Jag är så jävla lycklig nuförtiden.”

”Är du väl inte.”

”Jodå. Men inte The Notebook-lycklig.”

”Nej.”

”Mer…  American Psycho-lycklig?”

”You simply are not there?”

”Precis.”

Fredrik Lindström, jag tycker mycket om dig. Men varför envisas du med att framträda i televisionen med halsen lindad i bacon?

Primärt: utmattning. Sedan sushimättnad. Därtill en viss missnöjdhet med min bloggprestation.

Tänker även på den där blå Watchmen-mannen som säger att in his opinion, the existance of life is a highly overrated phenomenon. Och att jag håller med men ändå oroar mig över hur kaninerna där nio våningar nedanför mig ska klarar sig nu när deras hålor fylls med smältvatten.

Men mest funderar jag över vem som kommer vakna först – jag eller taxen som byggt bo i mitt kväveck.

Sov gott.

Yogat i en och en halv timme i fyrtio graders värme med en vidrig/underbar instruktör. Förlåt – vidrig/underbar och auktoritärt handklappande instruktör – som trots mina stickningar i fingrarna (och fötterna, och kindbenen), yrsel och kväljningar tänker valla dit mig fem dagar i rad (jag behöver ”lära mig att andas”). Jag borde nog vara fantastiskt stolt över att ha hållit spyorna nere hela passet, men ”blank” är mitt enda humöradjektiv just nu.

Vågar nästan sätta en femma på att bikramyoga pwns insomnia i envig. Isåfall är den tillsammans med benso den enda med det titelbältet.

Så håll tummarna för oss, mig och tortyren och handklapparkvinnan. Vi skall överkomma.

Jag har aldrig riktigt förstått anledningen (undvika att anorexiainstitutionaliseras?), men ska den här bloggrejen göras ska den göras ordentligt. Och då ingår matbilder. Varsågoda – min frukost! Eller ja. Strikt talat, en bild av min frukost. Nåväl.

Vid 03:30 ganska punktligen rycker det i mina ben. Då går jag ut och rör på dem. Polisbilarna saktar in och tittar mystifierat och jag vinkar semibetryggande. No worries, bara insomnia och endorfinbehov.

Springer förbi Stureplan. I den där skoaffären Sevanna sitter ett par och drar kola från butiksgolvet. Ångrar att jag inte fotade dem. Det såg mysigt ut.

På ett väldigt stilla och väldigt dimmigt Östermalmstorg står ett vilset par står och dividerar högt om vägen. Jag frågar vart de ska. Gud så osvenskt! säger de och plötsligt blir det handskakningar och kindpussar och Milos-Anna-Anna-Milos och vips försvinner tjejen och jaha Milos och Anna skulle åt samma håll, gud så lämpligt. Vilken jackpot, säger Milos.

Milos är militär som varit i Kosovo och Libanon. Hade du varit amerikan hade du fått ligga, sa jag. Han skrattar nervöst. Jag stjäl en morgontidning ur en budvagn.

Milos hade behållit frisyren men inte konditionen. Han vill gå långsammare, det vill inte Anna.

Vi bor på samma gata så det kommer sig naturligt att han följer mig till porten. Vänligt erbjuder han vidare sällskap och jag säger nja, en annan gång.

Nysnodd SvD duger gott som frukostsällskap.

Jag har en såndär period där jag inte … tänker. Jag lallar, mest, som farmor skulle sagt.

Det mest intressanta jag har att säga just nu handlar om vädret (som till mitt försvar är osedvanligt känsloväckande för tillfället – håll med mig). Och allt det jag ändå vill säga hamnar på twitter. Så inget av det tveksamma folkvettet som är Anna Björklund når riktigt hit, vilket gör mig ledsen. (Er också, förstås. Seså, le och nicka.)

Så, vänner, vi går tillbaka till grunderna. Don’t mind tycka och tänka och skriva och annat svårt. Kör weblog 1.0 och bloggar för första gången om vad jag gör. Åtminstone i ett dygn.

Håll i bahytten, Kerstin.

I min minst sagt sporadiska nyhetsbevakning (hej klassisk ointresserad tonåring) ramlar jag över en artikel om unga som tydligen titt som tätt hoppar av sina politiska uppdrag. Förutom det festliga i att en 31-åring pratar om ”vi ungdomar” och ”vår natur” (kan vi inte bara bestämma att man inte är ungdom längre när man biologiskt sett kan ha barn i gymnasieålder? Tack!) så citeras Stig-Björn Ljunggren, statsvetare (och den äldste mannen någonsin att synas i Kanal 5), i något slags mindfreeze där han uttrycker åsikten att det borde vara förbjudet att byta parti och att unga borde utestängas ur politiken. (Alla demokrater, på tre: OH-NO-HE-DIDN’T.)

Kort sagt: de ba ”skomakare, bliv vid din läst!” och alla under 25 ba ”vad är en läst?”

Ja, ni vet, nåttiotalisterna - nyckfulla, lata och med samma nivå av konsekvenstänkande som en hungrig retriever. Medan de, de vuxna, är ansvarsfulla, långsiktiga och med fötterna på jorden. En klokare människa än jag beskriver skillnaden såhär:

Mellan oss och den förra generationen går ett svart streck. [...] Partiexpeditioner och pastorsexpeditioner sysslar numera träget med röstsammanräkningar och dödsattester och har inte tid för dyliga ikariska, hinduiska och himmelska ängder. Vår generation [...] har heller ingen större lust visat, för den är arbetslös, utlevad eller tillfälligtvis fotbollsintresserad utan synnerligen stora anspråk på ett liv efter detta.

Visst stämmer det så väl? Eyvind Johnson var dock inte åttiotalist. Han föddes år 1900.

Så kanske handlar det inte om dagens ungdom och deras eventuella attitydproblem. Kanske är det en klyfta i inställning snarare än i ålder? För den normala människan bor inte kvar i samma by och tänker likadant hela livet. Den normala människan är inte Stig-Björn Ljunggren – för hon var inte i övre medelåldern när hon föddes, såsom han bevisligen var.

Frågan kanske helt enkelt är: vilka vill vi ska vara beslutsfattande politiker – de stillasittande eller de aktiva?

… och för övrigt anser jag att Anton Abele bör förstöras.