Den enda vetenskapen
Anna Björklund | 02 september 2010 | 18:14Numera studerar jag matematik. När jag ansökte var min bild av det hela något strikt, smalt och på något sätt Helmut Lang-relaterat. (Kanske att professorerna skulle kunna sträcka sig till något thombrowneigt, åtminstone på fredagar?) Well, jag tror inte att jag hade kunnat ha mer fel. De har khakibyxor. Med knäfickor. Och då menar jag inte den alexanderwangiga sorten.
Jag förvånar mig själv med att stormtrivas. Studenterna är män i sådana frisyrer man bara skojar om, och de verkar fortfarande ha vissa debuter framför sig. Således lämnar alla mig ifred. Några tittar skrämt på mig, men knappt lärarna verkar våga tilltala mig. Jag rättade professorn efter en kvart i föreläsningssalen. Jag läser Poincaré och dricker billigt kaffe i biblioteket istället för att gå på lektionerna. Jag känner mig smart för första gången på evigheter. Fuck, jag är smart för första gången på evigheter.
Matematiska institutionen ser dessutom ut som en blandning mellan Swartlings ridskola och ett mentalsjukhus av äldre modell. Jag tror jag stannar här ett tag.






