Anna Björklund

Numera studerar jag matematik. När jag ansökte var min bild av det hela något strikt, smalt och på något sätt Helmut Lang-relaterat. (Kanske att professorerna skulle kunna sträcka sig till något thombrowneigt, åtminstone på fredagar?) Well, jag tror inte att jag hade kunnat ha mer fel. De har khakibyxor. Med knäfickor. Och då menar jag inte den alexanderwangiga sorten.

Jag förvånar mig själv med att stormtrivas. Studenterna är män i sådana frisyrer man bara skojar om, och de verkar fortfarande ha vissa debuter framför sig. Således lämnar alla mig ifred. Några tittar skrämt på mig, men knappt lärarna verkar våga tilltala mig. Jag rättade professorn efter en kvart i föreläsningssalen. Jag läser Poincaré och dricker billigt kaffe i biblioteket istället för att gå på lektionerna. Jag känner mig smart för första gången på evigheter. Fuck, jag är smart för första gången på evigheter.

Matematiska institutionen ser dessutom ut som en blandning mellan Swartlings ridskola och ett mentalsjukhus av äldre modell. Jag tror jag stannar här ett tag.

Teorin är att Valmyndigheten läser min blogg.

Hola. *handgester*

För varje famlande steg Anton Abele tar i offentlighetens ljus så pulserar mitt hat lite hårdare. Jag borde förstås inte bry mig om hans existens. Självklart inte. Men jag kan inte ignorera att han är av en grupp och en generation som på något sätt känns vagt kopplad till mig. Även om jag smickrar mig och kallar mig hans motsats, så är det som att för varje yttrad idioti och varje pinsamt karriärmove signerat denna människa så sugs jag in. Han drar ned mitt namn ned på varje stege jag vill stiga, och släpar mig in i varje sammanhang som jag vill hålla mig långt, långt ifrån.

Att föreställa mig hans smärtsamma undergång hjälper inte, för han är redan krossad men har inte förstått det. Som en huvudlös kackerlacka släppt lös i maktens korridorer. Han kan väl inte skada, tänkte de. Så fel de hade.

Minns ni när jag skrev om att dela en svaghet med August Strindberg? Idag i SvD sades exakt samma sak … om Blondinbella.

Den här sortens sak väcker vansinnet i mig. Jag inser, logiskt, att Annette Kullenberg som citatet var tagen från sannolikt inte läst min blogg och typ snott liknelsen. Men vad kommer det ifrån? Va! Säg mig det.

Det är ju knappast den vettiga tanken som kopplar ihop Strindberg och Löwengrip, maler min hjärna maniskt. Om vi börjar med att August var nietzschean och artikeln handlar om att Bella har just skrivit en bok om KBT – liksom, lol? Hon är karriärist, kan inte stava till flaska och det närmaste hon kommit samhällskritik är något inbankat MUF-mummel om “jantelag”? Är inte de två ungefär varandras MOTSATSER? Annette Kullenberg, vad MENAS? Ska det vara nåt slags absurd SLUMP att två nittonåriga bloggande blondiner plötsligt båda liknas med ett manligt författargenis penisbekymmer?!

Jag försöker lugna mig. Ja, klart det är en slump. Och ärligt talat en helt oviktig sådan. Min reaktion är förstås bara ett ociviliserat revirtänk.

Detta händer lite för ofta, att jag känner mig oackrediterat citerad eller refererad. Jag börjar bli misstänksam, som en virrig åldring som anklagar hemtjänsten för stöld – lite osäker på om jag ska bli bitter eller känna mig smickrad av att de vill ha mina pärlor. Det är en jävligt osexig blandning mellan hybris och paranoia, helt enkelt. En snudd på strindbergsk sådan.

Jag ville aldrig bli rockstjärna när jag var liten. Om man var rockstjärna, förstod jag, var man å ena sidan rockstjärna. Och å andra sidan var man bara en rockstjärna. En imponerande lutheransk/världsfrånvänd/blasé insikt från en brat <12 år, om jag får säga det själv.

Men denna krossades nyligen på samma sätt som alla mina beundransvärda lågstadieteorier krossas. Fast ändå inte riktigt på samma sätt. För denna gång var det av att Brian May, den (fortfarande) permanentade kaftanklädde gitarristen i Queen, har doktorerat i astrofysik och skrivit universums historia. Liksom furrealz.

Bang! The Complete History of the Universe, är 192 sidor lång och finns att köpa till exempel här.

Minns ni de oförberedda läxförhören i skolan? Jag gör. Med viss fasa. Ändå är det just så jag önskar mig att det ska gå till när Humle och Dumle stapplar till valurnorna den nittonde september. Jag drömmer naivt om att någon ska stoppa väljarens hand på väg mot urnan, titta strängt på honom och ställa iallafall ett eller ett par kontrollfrågor. Vet du verkligen vad du gör nu? Är du medveten om att kunskap är en förutsättning för demokrati? Och, kanske; Hur många av George Soros böcker har du läst?

För det är kanske underligt att en avfjärmad nittonårig blondin har en 80-årig affärsman från Ungern som främsta eller enda förebild. Men om det är någon som gör mig svag i knäna så är det Soros. Och särskilt när han för en politisk argumentation så way beyond vanmaktsskriken som just nu skallar från vartenda medie att valdebatterna inte framstår som något annat än ett skrattretande slöseri med syre.

Så, se det här. Om “the deepseeded conflict between capitalism and open society, between market values and social values.” Om striden mellan moral och amoral, och om det där intressanta som det är lätt att glömma att politik trots allt innehåller. (Tipstack till  Valle.)

Jag gillar form och jag gillar särskilt ny form. Jag gillar design som konstens snygga och avslappnade lillebror, som aldrig vill bråka utan bara tillfredsställa. Tillfredsställa mig, konsumenten. Lugna mig och ge mig en illusion av individualitet, kontroll och kosmos.

Detta var vad jag trodde var poängen med möbelindustrin. Tills nu, när jag har en ekande tom ungkvinnslya att möblera.

Jag tycker mig till exempel behöva en byrå. Och lär mig att sådana i regel inte tillverkas utanför IKEA:s blå väggar. Formgivarna är nämligen upptagna med att virka fågelburar, odla ormbunkar i taket och göra vedkorgar av silkespapper. Och om du mot förmodan hittar en möbel du kan tänka dig att både se på och förvara underkläder i så finns den enbart på ett litet galleri i yttre Antwerpen. Med telefontid endast onsdagkvällar. Och går att beställa – mot förhandsbetalning, och givetvis med tolv veckors leveranstid (“approximately”).

2010: nytta < nöje.

En bild togs. Bilden var av mig i det skick min mamma kallar “outspätt”. Kameran hade lyfts och jag hade poserat för jag kom inte på något annat. ”Come to Sweden and this is what you get”, sa fotografen med reklamröst och skrattade.

Jag såg bilden och kände skamhugget tillhörande en blyg ung flicka. Och reagerade som en sådan. Jag låste in mig, bytte om till höghalsat, gjorde rastaflätor av svallet och tog på den taggiga minen.

Jag måste sluta bete mig såhär. Men inte än – jag är tonåring i en månad till.

Jag är tillbaka. Vilket betyder att jag överlevde. Vilket, jag tror, erfordrar gratulationer.

Jag var norr om polcirkeln i en liten fiskeby utan mobilmottagning, väg, el, knappt vatten och mycket limiterade mängder för-dödad mat. Med en hop scientologer.

“I feel like I’m in another life. This isn’t me. Somebody’s controlling my body”, var deras primära reaktion. Och varje gång fjället tedde sig okrattat ropade de “screw you guys, I’m going home.” Varje gång någon fick fisk skreks “oh my God, they killed Kenny“.

Vi hade 48 liter vin helikopterinfluget. Jag drack det.