Anna Björklund

Nationalekonomin stämmer överens med verkligheten på det vis att även den är lättare att hantera om man är lite korkad.

”Övertyga dig om att det som just påståtts är sant.”

Har du någonsin blivit omfamnad av någon du älskar och känt hur allt annat blir oväsentligt? Har du känt hur världen omkring dig gärna kan stanna bara du får vara här, just här, en liten stund till? Har du upplevt den där totala lyckan och tryggheten? Vetskapen om att här hör du hemma, här kan du vara, resten av ditt liv?

Well, det har inte jag.

Men att sitta i en dressyrsadel igen är att komma riktigt jävla nära.

Jag förklarade de finare delarna av min privatekonomi för min mamma. Mamma förstår inte alls vad jag menar. Hon hävdar bestämt att när hon pluggade hade hon aldrig någonsin sådana bekymmer.

Jag påminner henne om att när hon gick på Universitetet var det brinnande yuppieera och hon bodde ihop med en antifeministisk stjärnmäklare på SEB.

Hon ser inte problemet.

Mitt fullständiga kylskåpsinnehåll är tre charlottenlökar, tre deciliter mjölk, fem kubikcentimeter parmesan, en flaska tonic och en halv burk körsbärsmarmelad. Imorse tog kaffet slut – och jag har tenta om två veckor.

Detta meddelas här apropos att tidpunkten för nästa inlägg beror helt på stämningen på Bredbandsbolagets ekonomiavdelning.

Farväl, värld. Det var roligt så länge det varade.

Postmodernist. Ett uttryck som det slängs runt något förbannat med, inte sant? Mina äldre, mer bildade vänner gillar att använda det – när de beskriver mig, till exempel. Och de säger det lite sådär ödesmättat, kanske med ett litet bittert leende. Själv fattar jag inte vad det betyder.

Jag har försökt förstå, och några Rick Roderick-klipp senare har jag lärt mig att begreppet står för den ideologiska urvattning, den härdade pragmatism och den konsumtionsrelaterade cynism som förvandlat västvärlden till en trögflytande massa av värdelös information, snedvridna normer och destruktiv korruption av alla maktsystem, inklusive de vi tidigare hoppats var semidemokratiska. Något sådant. Jag säger: jaha?

Och bitterheten i mina vänners små leenden verkar jag på något vis alltid kunna härleda till Coca Cola – företaget, inte drycken – som globala representanter för den antiintellektuella kampanj som driver folket mot en fördummande köphets och bort ifrån allt vad självständigt tänkande och reell lycka innebär. Med fördel anses denna kampanj vara utformad av ett anynymt team rejält illvilliga amerikaner med dollargrin och vip-kort hos the dark side som favoritaccessoarer. Ungefär. Återigen säger jag mest: jaha?

Enligt mig låter det där nämligen mest som vad ett gäng livströtta akademiker totar ihop när de är frustrerade över att vara födda i en tid där deras intresseområde inte placerar dem på gräddhyllan.

Och så en eftermiddag förra veckan stod jag i mitt kök tillsammans med min storasyster. Min storasyster som känt mig i nitton år och som varit med mig i de mest ofördelaktiga situationer. Hon har sett mig tortera smådjur, sitta i knät på fel pojkar, göra mitt bästa för att bryta grannens näsben, slunga en grillgaffel med sikte på en persons ansikte (missade dock – den fastnade i överarmen istället. Förlåt, pappa), med mycket mera. Men aldrig har min syster tittat så chockat och upprört på mig som den där dagen i mitt kök när jag öppnade kylskåpet och hon såg att jag köper minimjölk istället för vanlig.

Så, jag kapitulerar. Det är ett faktum nu – jag är främst konsument, sekundärt människa.

Frågan är: omfamna det, eller bli en livstrött akademiker?

Det finns en punkt i alla okammade blondiners liv när man går förbi en spegel, stannar upp, ryggar tillbaka, och inser att det till ens mammas stora sorg är så långt ifrån Caroline Kennedy man kan komma. Det har passerat Farrah, Debbie och till och med Brigitte. Situationen är mer … Vince Neil.

Så jag tvättar, schamponerar, konditionerar, sköljer, torkar, silikondränker, fönar och viker. Går ut, dricker några öl, kommer hem … och ser återigen ut som att jag plockat upp en peruk som någon transa på väg ut ur Vegas kastat på en dammig Interstate förra söndagen.

Alla ideologier har hittat sin grej här. Buddhisterna är rakade, feministerna är korthåriga, alla världsreligioner har någon turban/slöja/huvudduk-grej som händer. Vi med blond trosuppfattning är en stackars minoritet. Så, en förhållningsorder: ser du ett midjelångt svall som är ute och rör sig – ge det en klapp på huvudet. Förlåt, på axeln. Förlåt – någonstans där du inte stör magin. Hon förtjänar den.

”Det är så skönt att hata allt”, säger hon. ”Jag fnissar istället. Men det kan vara samma sak, jag vet inte.” ”Jo, det är det. Och hat utan fniss är osmakligt.”

”Mina största fnissanfall någonsin tror jag var till Strindberg. Jag vill säga det, för jag tycker det talar väl om min karaktär”, säger jag och ljuger. Jag menar inte största utan bästa – om komik nu är en sån sak som avgörs relativt. För jag var den enda på Dramaten som skrattade (tyst och hest och glatt) då, till och med när det var som allra roligast. Faktum är att ju mer hatiska de på scenen spelade, ju allvarligare blev publiken. När hela poängen och humorn låg i hur karaktärerna var så fantastiskt bekväma i sitt missmod och hur de älskade att avsky varann. Att åskådarna då på samma paradoxala vis fann sig mest tillfreds med sina pannor rynkade i djupa bekymmer förstärkte komiken ytterligare.

För vad är det med människornas envisa svårmod? Då pratar jag inte om det äkta svårigheterna finns där ute (i olika påtaglig utsträckning) – utan jag menar de där sakerna som folk lägger på sig själva för, ja, skojs skull?

Det är väldigt mycket komplex. Det är vad jag menar.

De föredrar sina gamla kval framför vadsomhelst som för dem känns främmande. Introvert konservatism. Humörsmässig xenofobi. Humor, säger jag.

Det är torsdagkväll, kontinuerliga stormbyar, snö igen och vägen mellan kaninhålen – den märkt ”ej vinterunderhåll” – erbjuder större äventyr än Underlandet på bioduken.

”Under”? Ja, om nu den betryggande cinematiska logiken med börjanmittenslut kan räknas som ett sådant. Själv känner jag mig inte särskilt betryggad, mest bara trött.

Jag blundar. ”Man ska sova på teater”, som pappa brukar säga. Även om detta nog inte kan passera för teater, vill jag anmärka. Det är ett virrvarr av figurer och känslor och ryckiga stjärnor, men jag ser ingen karaktär. Det är en påkostad höghastighetsröra utan en endaste händelse.

Är jag gnällig? Jo, men detta är min drog, och min sjukdom är så långt framskriden att min medicin måste vara av högsta kvalitet. För att citera Depp i en betydligt mindre betryggande roll.

Jag vinglar hem, låter dem missta min gångstil för munterhet och tänker nu somna med den en mättnadskänsla på gränsen till illamåendet.

(För övrigt: Inga kaniner ute ikväll. Jag ser och lär.)

”Jag är så jävla lycklig nuförtiden.”

”Är du väl inte.”

”Jodå. Men inte The Notebook-lycklig.”

”Nej.”

”Mer…  American Psycho-lycklig?”

”You simply are not there?”

”Precis.”

Fredrik Lindström, jag tycker mycket om dig. Men varför envisas du med att framträda i televisionen med halsen lindad i bacon?