Anna Björklund

Dagens ungdom tar sms-lån, spelar Counter Strike och röstar på Sverigedemokraterna. Har ätstörningar och är överviktiga. Är lata och bortskämda. Vi vill inte jobba, vi är dåliga i skolan, har inflaterade betyg och spenderar åratal på högskola utan resultat. Vi har förstört musikindustrin, vi tycker Paradise Hotel är kvalitetsunderhållning, vi är laktosintoleranta och vi ser ut såhär.

Vi är en fara för samhället och, jodå, vi vet om det.

Men så idag började min lilla kvällsbaserade övertidskurs i idéhistoria. Jag tänkte mig att det skulle vara jag och tjugo andra nåttiotalister med dålig hållning. Mät min förvåning när salen är fylld av femtiotalet tanter någonstans i den yngre delen av den obestämbara uråldrigheten och fler Odd Molly-plagg än vad det var människor. Vad gör de här? undrar jag. Har de inte pelargoner att vattna? Mandelkubbar att äta? Intresseorganisationer att starta?

Men för varje gång något av russinen avbröt föreläsaren, kom med irrelevanta tillägg, gnällde över innehållet eller överröstade varandra i sin vilja att flasha sitt oväsentliga vetande blev det tydligare. De var där för en sak och en sak bara – hävdelse.

Och undertecknad – tonårsflickan längst bak i salen, that is – kunde inte låta bli att undra; borde man inte kommit längre vid sextisju-ish? Som läraren (när hon fick yttra en mening i sträck, alltså) citerade Platon: begäret är den första känslan som måste tyglas.

Regel #1. Tygla!