Anna Björklund

När man vaknar mitt i natten på landet är det tyst. Tyst, mörkt och så stilla att ett vaket sinne verkar felplacerat, nästan anstötligt, i sammanhanget.

När man vaknar mitt i natten i innerstan och låter huvudet spela harpa på pinnarna i sänggaveln är det med en annan resonans. Man går upp och tar ett glas vatten, lutar pannan mot fönstret och ser att jodå, det är några andra idioter uppe. Det lyser i några fönster. Det rullar en taxi. Det dånar avlägset från något jag inte vet vad. Och medan man står där med bultande tinningar, bränner knäna på elementet och grubblar över definitionen på begreppet utsövd inser man att man inte är ensam – och att det känns ganska tryggt.

Stockholm, jag är glad att vara tillbaka.