Gant rowing race
Anna Björklund | 24 maj 2010 | 11:43Minns ni när Nöjesguiden påpekade att det inte finns någon modekritik i Sverige? Kanske inte det hetaste scoopet som tryckts på mekanisk massa men förstås sant. Och modefolket svarade med … tja, att de inte riktigt vet vad “kritik” betyder?
Jaha och sen gick hela klädmedia tydligen och gratiskäkade på det där “rowing racet” mellan Sigtuna och Lundsberg. Alltså det jippo där ett stort kommersiellt företag använder sig av två skolor (delvis statligt finansierade, kan vi tillägga) för att kunna kränga fler tröjor med segelbåtstryck.
Kan det inte finnas något att kritisera här, kanske? Någon?
Jag har själv gått på SSHL och det finns en del tveksamheter som passerar utan ifrågasättning bara för att det känns lite whitecollar och fresh, tro mig. Man behöver inte dra upp någon stor klassdebatt för att resonera lite kring vad som är okej bara för att det backas av föräldrar med jämn bränna och Ralph Lauren över axlarna. Bara en liten kommentar brevid Gants alla nyförvärvade gratisspaltmetrar hade räckt.
Även om man får ha hänsyn för att journalisterna är upptagna med ta bilder av sig själva med bjudskumpa i handen och att äntligen-äntligen få känna sig som någon i Gossip girl. Sånt är också viktigt.
[...] This post was mentioned on Twitter by Gabriel Bergin, Anna Björklund. Anna Björklund said: Anna vs. modemedia. BEEF! http://www.folkvett.se/annabjorklund/2010/05/gant-rowing-race/ [...]
Det här är så sant, har varit arg på att folk bara ställer upp på det där. Var har svenska journalisters integritet tagit vägen (om vi nu glömmer bort det enkla faktum, som även du tar upp, att det är ett äckligt befästande av sunkig samhälsstruktur)?
Gants fingertoppskänsla måste man verkligen ifrågasätta. Det finns evenemang som har större potential att faktiskt bli en upphaussad tradition. Den engelska förlagan till nämnda tävling innefattar två av världens mest prestigefyllda skolor, medan de här två varianterna bara är en avstjälpningsplats för barn med ADHD eller barn till föräldrar med ADHD. Förvisso är skolornas rykte bättre än de förtjänar bland de som Gant faktiskt vänder sig till – småstädernas strävande medelklass – men det blir trots allt bara en one shot. En påklistrad pajaskonst med finniga 17-åringar, glatt påhejjade av diverse bloggande 30+ posörer som så gärna, så gärna hade tillhört den klass Gant försöker låtsas att de vänder sig till.
Det är värt att nämnas att rodden mellan SSHL och Lundsberg är inne på sitt 49:e år, inte sitt första.
Sedan finns det en annan sidan av det hela: alumner från två skolor med stark skolkultur (inkl. drösvis med pretentiösa traditioner, såklart) möts upp och snackar om gamla tider och hejar lite på respektive skola i rodd på korpnivå. Tänk ungdomsfotboll med mera pengar och röda byxor. Det var trevligt för besökarna och tävlingen fick betydligt mer uppmärksamhet än vad den har haft under de sista tio åren.
L: Som föredetta SSHL-elev (jag sitter i min gamla uniformströja just nu faktiskt) så är det där såklart inget nytt för mig? Det är lite det som var hela poängen i inlägget. Att något är “en gammal fin tradition” behöver inte göra att det är varken rätt eller riktigt. Det är snarare just sådant som mår bra av att granskas en smula.
t+: Mycket väl sammanfattat.