Jag är ingen fest att leva med.

Gertrud låtsas att allt är som vanligt,visslar och bakar,kramar om mig i boden och kryper upp brevid mig på kvällarna, men jag är aldrig riktigt där, jag är i ett mörkt jävla hörn med en laddad pistol.

Hur kan hon vara så här kall? Vad är det för kvinna jag bott med och älskat?

Jag tittar mig i spegeln, mitt ansikte utstrålar fulhet,ondska och rädsla, jag drar raklödder över det och tänker ”man kanske ska gå ut så här i stället?”

Står i boden och gör i ordning stället med halstabletter på disken, klockan ringer, dagens första kund.

Jag tittar upp och ser det våfflade gråa håret uppsatt med en neongrön hårsnodd, en t-shirt med en gråtande indian, hör knappt fotstegen på grund av tygskorna, tittar upp i hans ansikte och oh ja det finns ingen tvekan, det här är min fiende, det här är satan själv och han har vackra blå ögon.

This entry was posted on tisdag, februari 9th, 2010 at 7:55 and is filed under Handlarns historier. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.