Igår när jag gick hem i regnet runt elva, var jag ensam på Kocksgatan sånär som på en man i rullstol som alltså körde rullstolen baklänges – med hjälp av sina fötter. Jag stirrade lite, tänkte att han behövde hjälp och hojtade Behöver du hjälp.
Nej då, försäkrade han och kollade skumt på mig.
Jag tänkte, eftersom du körde baklänges, sa jag.
Lättare så, sa han.
Okej, sa jag.
Jobbar du med handikappade, sa han.
Nej, sa jag, då hade jag kanske vetat att det är lättare att köra baklänges än framlänges.
Nä, men det är nog bara jag, sa han och rullade iväg baklänges.

Som sommarpratare fast sommarbloggare är jag idag. Fast jag vet inte, det är ett ganska otypiskt inlägg för att vara mig. Och som straff har jag därför lika många ogillar-tyckare som gillar (man trycker på en liten tummen upp/tummen ned). Jag kommer inte att vinna denna popularitetsröstning.

På tal om det, förresten, så drömde jag att jag fick ihop det med Jim Carrey lite smått (förlåt, men jag tycker att han är snygg. När han inte grimaserar) men han bedrog mig, kunde inte köra det traditionella par-racet. Men i drömmen var känslan av förälskelse angenäm och trevlig. Så det blev liksom lika många tummen upp som tummen ned där också.

Köper en klänning från Sonia Rykiel på nätet. Den är på rea men kostade ändå massor. Nu hänger den här och jag vågar inte prova den av rädsla att den ska sitta fel.

Handlar en stege på Brandstationen för 850 kronor. Alltså, 850 kronor. Lika mycket som min mamma får för att jobba extra en hel lördag. Okej, lite mycket för en sliten stege, tänker jag men nu bör jag väl hålla god min och köpa den annars kommer de väl stirra på mig och tycka jag är konstig som ifrågasätter priset. De vet antagligen något jag inte vet, om prisbilder och trender och så.

Tar hem stegen. Vad ska jag med en stege till? I min lilla etta?
Lämnar tillbaka den. “Vi har ju egentligen inte öppet köp…”.

Jag är inte mogen att hantera egna pengar. Varför ifrågasatte jag inte det rimliga i att betala 850 kronor för en stege?

Sedan intervjuar jag Göran Greider till ett jobb, och han säger bra saker om (lyx)konsumtion. I mitt sinne försöker jag att försvara Rykiel-köpet. Jag handlar få, men dyra plagg. Kvalitetsplagg, räcker hela livet. Bättre att sömmerskorna i Paris får betalt för sitt arbete än att ett öre hamnar i fickan hos någon barnarbetare i Kambodja.
Men det där är ju inte sant. Jag handlar inte alls bara ett (lyx)plagg då och då, som jag sen har hela livet. Det där är en illusion och en livslögn.

Precis som att hala upp plånboken och låtsas att man är den typen av person som utan problem betalar 850 för en skranglig, gammal stege. Också en illusion och livslögn. vad krävs, egentligen, för att man ska bli sann mot sig själv?

Utnyttjar en gratiskupong och tar med brorsan på gymmet. En blonderad ung man står bakom disken, hälsar oss välkomna, ser att vi är nya. Säger “Vad glad jag blir, hörni”.
Vi fyller i lappar, får höra om gymmets förträfflighet. “Det är bara att komma fram och fråga annars, hörni. Så får ni ha en fin träningsstund då!”.

Svårt det där med service. En fin balans mellan hjälpsamt och påträngande. Har tänkt på det många gånger.
Jag gillar servicen på underklädesbutiken Gustaf Mellbin i Gamla stan. (Parantes: när jag var liten tyckte jag att de hade groteskt stora plagg i skyltfönstret. Så går det)
Där skakar de på huvudet när något sitter fel, de säger Nej eller Ja, inget “Jo men kanske…med en sarong till?”. De tar fram saker ur små gömmor om man ber om det. De mäter med sina måttband, som de bär runt halsen. De säger “Du ska ha en större storlek i omkrets” och så är det med det. Även om jag tycker att det sitter bra. “Ja, men den töjer ju ut sig, vet du”.
Sen får man sitt köp inslaget i fint papper och nedlagt i en fin påse.
Så ska det vara tycker jag.

Min tidigare favoritrestaurang Lilla Pakistan har tydligen klappat ihop. Synd! Otroligt god mat men mycket unik service alltså. Ägaren, eller i alla fall en man med pondus, mer eller mindre kommenderade vad man skulle äta. “Du måste ta rajta till, annars blir det inte bra!”
Jag sa en gång att jag inte var så hungrig, undrade vilken rätt som var sådär lagom stor. Han sa “Det är inget fett i vår mat, den är mycket mindre fet än indisk mat!” på ett skönt Soupnazi-vis. Han tog för givet att jag bluffade och egentligen bantade. “Och jag skriver att ni ska ha bröd till, det måste ni, ni ska doppa den i såsen”.

Hur ofta har vanligt folk identitetskriser? Hur ofta tänker gemene man att han inte vet vad han vill göra med sitt liv, att man kanske skulle sluta jobba på Posten/i gruvan/på reklambyrån och tja, kanske föda upp lamm istället.
Eller är sånt bara koketteri? En lyx man kan unna sig om man vet att det någonstans ändå finns ett alternativ? Att man har råd?
Skaffar man familj och barn har man antagligen inte råd längre, med lyxen som är en identitetskris.

Det kanske största i-landsproblemet vi har: “Vad ska jag göra av mitt liv? Ska jag måla akvarellmålningar, som jag vill, eller jobba vidare som advokat, som jag är utbildad till?”

Jaja. Förlåt tjatet, men en frilansjournalists karriär börjar kännas mer och mer som en balettdansös eller en modells, där bäst-före-datumet är satt till någonstans i trettioårsåldern. Det vill säga, precis den ålder jag är i nu.

Jag gillar ju gentlemannatjuv-looken, med vattenkammad snedbena, lätt framåtlutning vid kommunikation och så kostym av femtiotalssnitt. Någon man kan lita på. Någon man inte blir lika förargad av att bli bestulen av. Han gör väl det han måste. Han har väl sina skäl. Som COle i Sunset Beach, han hade ju sitt arv att brås på. Vad skulle han göra? Inte hans fel, helt och hållet, att diamanterna slank ned i hans lite för stora smokingjacka.

Man gillar ju gentlemannatjuvslooken, det gör man. Som Vincent Cassel i reklamen för YSLs L’Homme de Nuit. Inte hans fel att kvinnorna bedrar sina män med honom.

Men antingen är looken daterad eller så finns inga gentlemannatjuvar nu för tiden, bara klåpare i gympabrallor och vit Levis-tröja. Sommaren 2010 har trots allt bjudit på en del spektakulära brottsrapporteringar, från Kapten Klänning till Linda. Och ingen av de haffade ser ut att ens äga en kostym.

Det var bättre förr.

Tog fel allergitablett. Upplever nu konsekvenserna av detta. Ser att den har en sån där varningstriangel på förpackningen. Dåsighet. Man blir dåsig.
Känner ögonlocken trotsa, munnen bli torr.
Det vore ju förstås bra att sova, har sovit dåligt den här veckan, drömt flyktiga konstiga drömmar.
Blir arg i drömmarna. Skriker och säger ifrån.
Jag blir aldrig arg när jag är vaken. Senaste gången jag var arg var jag i tonåren, kanske sexton eller sjutton. Senaste gången jag skrek. Sedan dess blir jag bara ledsen, irriterad eller sur. Besviken också, sådär länge så att det håller i sig.
Men aldrig arg. Det blir jag bara i drömmen.
Och det blir jag ofta. Är det oftare nu för tiden? Jag tror det.
Tänker att det vore bra att slumra nu. Sova ordentligt, kanske hyn ser bättre ut i morgon då. Den har tagit lite stryk av det fuktiga vädret tycker jag.
Så jag tar en allergitablett till. Som sömnpreparat.
Ah, kicken.
Ögonlocken.
Slummern.
Hej på en stund.

Hade ett samtal med en av mina uppdragsgivare igår. Helt osentimentalt känner jag att jag kanske inte är lämpad att skriva för dem, kanske inte är rätt person helt enkelt.

Minns plötsligt en dokumentär jag såg en gång som hette “Fast, cheap and out of control“, om fyra olika personer som verkligen, verkligen brann för sina yrken trots att de var rätt ovanliga och kanske, i andras ögon, inte helt nödvändiga på denna jord. Som lejontämjare och trädgårdsskulptör. Men jag minns att jag blev helt stum inför deras entusiasm för vad de sysslade med, de hade verkligen hittat rätt, det lyste i deras ögon. “Jag skulpterade en perfekt björn av en buske en gång”, berättade trädgårdsfarbrorn med stadig röst. “Jag kommer aldrig att kunna få till en så bra björn igen. Men jag kommer försöka. Igen och igen”.
Som jag avundades dem.

Jag är kanske inte rätt person att skriva en roman heller. Så kan de vara. Det behöver inte vara en tragedi. Jag kanske helt enkelt är dömd till bloggskrivande, på samma sätt som vi alla är dömda till frihet.

Nya Passformen! Ja, den är här nu, i specialutgåva såhär i val(fläsk)tider!

Jag undrar om inte Lindsay Lohan är den barnstjärna det gått allra sämst för.
Eller är hon en ny Drew Barrymore som måste ned på botten i tidig ålder för att ta sig upp sen? (Och göra filmer som tråkiga Whip it förvisso..?)
Nä, men Drew var väl runt tolv när hon nådde absoluta botten, Linday en bra bit över myndig ålder.
Kids nu för tiden…

Vilka är de mest lyckade barnstjärnorna, som tagit sig ur berömmelsen med bravur? Tror på Harry Potter-barnen, de verkar sunda. I Daniel Radcliffes fall – en snabb affär med barnflickan, ett utfall av nakenhet på Londonscen – och sen har han allt det där ute ur sitt system. Skönt.

Ta annars isbjörnen Knut, också en tidigare barnstjärna, som jag hade nöjet att se förra veckan. Han bor på zoo i Berlin där han föddes för fyra år sedan och blev en enorm kommersiell succé. Hans charmiga sätt, hans söta uppsyn och lekfullhet lockade horder av besökare. han var söt, han gillade sin publik, han gjorde kullerbyttor. Berlin Zoo har registerat honom som varumärke, det har tillverkats Knut-merchandise, det finns Knut-godis med hallonsmak, och det har gjorts flera sånger om Knut varav “Der kleine Eisbär” är mest känd. Och som toppen på Knuts kändisberg har har också blivit fotograferad av Annie Leibovitz, det kanske slutgiltiga erkännandet av kändisskapet.

Men så kom Knut in i tonåren och blev svår. Han blev lynnig, divig och ville morska upp sig. Han trotsade sina skötare och började bete sig allmänt svinigt. Och nu, som vuxen isbjörn, har han tyvärr drabbats av depression. Vanligt bland barnskådespelare so mister sin barnsliga charm och slutar erbjudas roller. I Knuts fall kommer inte horderna av besökare längre för att se honom jollra och slå kullerbyttor.
Tomhet. Besvikelse. Minns forna dagars glans.
Depression.

När jag såg honom förra veckan låg han och sov i värmen. Eller så svalkade han sig i vattnet. Jag kunde inte avgöra vilken av de tre isbjörnarna som var den forne barnstjärnan. Och det är väl kanske Knuts stora sorg också.

Jag har en ny last. Den heter “Svenska InTouch” och är en så kallad skvallertidning. Men det har något som andra, liknande tidningar har. Jag skulle vilja säga att när det gäller rykten, spekulationer och hönor av fjädrar så är InTouch i en division för sig.

För det första är inga artiklar signerade. Vem som skriver dem har man alltså ingen aning om (antagligen översätter man bara den amerikanska förlagan rakt av men i alla fall).
Källorna är i nio fall av tio “en vän” eller “en med insyn i förhållandet”.
Man refererar också till yttranden och påståenden från siare och kan därför driva scoop som “Brad och Angelina skaffar ett barn till, sedan skiljer de sig”.
De kallar också barn för “minimänniskor”. De har ofta bildreportage med kändiskids där de kommenterar deras klädstil. Det tycker jag är fantastiskt underhållande. Att kritisera vad kidsen har på sig. Genialt!
Dock håller jag inte med om att Suri skulle vara så himla välklädd, hon har ju alltid högklackat. Hur snyggt kan en fyraåring gå i högklackat undrar jag? Lär ju förta elegansen ganska rejält, kan man tänka.

Hur ansöker jag om chefredaktörstjänsten?

Åka till pappa

Frilanslivet har sina sidor. Å ena sidan resor, mjuka hotellbadrockar och härlig gratismat. Å andra sidan skriva ihop en läsbar text av toftigt intervjumaterial. Vissa dagar, när det bara är jag och datorn, så önskar man att man var omringad av kollegor att ta en fikapaus med. Eller bara prata med, om hur trist det är när texten liksom inte vill sig.

Idag är en sån dag då inspirationen tragglar. Det är Harrison Fords fel, han är så satans tråkig, jag kan inte skriva ihop något läsbart av det han säger. Jag kan ju förstås inte hjälpa att Indiana Senior är en torrboll. Men jag vill inte lämna ifrån mig en torr text. Det är problemet.

Jag kanske borde tvätta istället, eller lägga upp ett par annonser på Tradera (har en del filmer jag måste sälja, för att kunna köpa nya). I alla fall göra någon nytta istället för att sitta och stirra på en tom datorskärm.

För att distrahera mig lite från Harrison hämtar jag en dammtrasa från städskåpet och dammar av skrivbordet. Jag ordnar papper, anteckningsblock och glossiga tidningar i små, prydliga högar. Sådär ja. Ordning och reda.
Men datorn fortsätter påminna mig om dagens uppgift. Men alltså, jag kan inte skriva om Harrison Ford just nu, låt mig vara.
Jag låtsas, inför min laptop, att jag har viktigare saker för mig, som att damma. Byråer, hyllor och bord får alla smaka på dammtrasan.
Där, tänker jag nöjt, nu har jag i alla fall gjort en ordentlig insats idag. Samvetet lättar marginellt.
Jag sätter mig framför datorn igen. Fingrarna på tangentbordet. Ingenting händer.
Tråkigt.
Jag behöver te.
Jag går ut i köket och brygger en kopp. Medan vattenkokaren pustar på ordnar jag till bilder och urklipp som sitter på kylskåpet. En gammal Rocky-stripp, en pizzameny, ett foto av en kostymklädd David och uppklädd mig på hans kompis bröllop. Det är fint om de sitter symmetriskt. Inte på rad men symmetriskt. Det blir harmoni då och det ser bättre ut, mer städat.

Jag tar min mugg, går in i vardagsrummet, sätter mig framför skrivbordet och stirrar på Word-dokumentet igen. ”Harrison Ford är inte mycket för att skoja till saker och ting” står det. ”Hopbitet berättar han om sin senaste film”.
Gud…
Jag stirrar på mina anteckningar. ”Tråkiga kläder, tråkig skjorta” står det. Ingenting händer i min hjärna.
Jag skriver ”I sin nya film spelar han hopbiten farbror” på datorn men raderar det direkt, även om det är sant.

Äh, det är bara att ge upp, jag får ingenting gjort idag. Ibland är det så. Jag tar på mig mina svarta Stan Smith och en tunn jacka med stora fickor och går ut istället, tar en runda i kvarteret. Frisk luft kanske kan hjälpa.

Det har öppnat ytterligare en flott, ekologisk butik med engelskt namn och svindyra basvaror. Om jag hade energin borde jag öppna en själv, handla ekologiska havregryn på ICA, hälla upp dem i en påse av brun papp och skriva ”Ängsåkers havre – direkt från vår gård till ditt hem” eller något liknande på den och ta femtio spänn. Jag skulle bli rik som ett troll.

Jag känner på bakfickan av jeansen. Jo, jag har SL-kortet med mig. Jag bestämmer mig spontant för att lämna Södermalm och åka ut till förorten istället, och hälsa på pappa.

På tunnelbanan ringer jag och talar om att jag är på väg. Det spelar egentligen ingen roll, han är alltid hemma ändå medan hans fru jobbar. Om han inte svarar när man ringer så är han nere i centrum och handlar billig, importerad mat i en affär där som säljer andrahandssorterat bröd för bara några kronor. Det kan handla om ”färgavvikelser” eller ”uppfyller inte kraven på utseende”. I samma affär kan man handla tandkräm med tjeckisk text, eller literstora burkar nötkräm från Tyskland för under en tia. Eller en trekiloslåda med kyckling. Det är förorten det, och pappa trivs där. Det är också där jag har mina rötter. Ibland känns flytten till Södermalm som ett svek även om jag fortfarande bor i hyresrätt.

Han sitter som vanligt vid köksbordet och skruvar isär en klocka när jag stövlar in. Den tobaksluktande lägenheten har plastmatta och Billyhyllor. I köket hänger en stor anslagstavla med uppnålade rabattkuponger, vykort och en gratis almanacka från COOP med Helenas jobbtimmar inskrivna med röd penna. Helena är pappas fru, en knubbig liten dam med nätta, små händer, permanentat hår och blygt, fint leende. De är lyckliga tillsammans, jag vet det. De nyper varandra lite ibland, fnissar, skojas, retas. Och alltid, alltid har pappa sin ålderdomliga mobiltelefon bredvid sig på köksbordet ”om det skulle vara nåt” eller om Helena slutar lite tidigare eller senare på ålderdomshemmet där hon jobbar, dit pappa skjutsar och hämtar henne varje dag.

Det är pappas sätt att meditera, tror jag, att skruva isär saker med små, små skruvmejslar. Laga klockan (eller vad det nu är) om det är något fel på den, och sedan skruva ihop den igen. Kanske är det som att lösa ett sudoku eller ett korsord.
”Tjena”, ropar han glatt inifrån köket. ”Det finns bröd om du vill ha”.

Jag ser att han handlat tre fabriksbakade wienerbröd. De ligger i en plastpåse på diskbänken. Tre för en tia är den lokala diverseaffärens ständiga erbjudande. Man kan köpa fyllda munkar också, för samma pris, men pappa har alltid föredragit wienerbröden. Det är bra, för om det är något jag inte gillar är det när man tror att man tar en tugga av en vaniljmunk och så visar det sig vara en äppelmunk.

Pappa har en ljuslila kaffekopp framför sig som av allt att döma har används ett par omgångar nu. Ringarna är täta som hos ett hundraårigt träd. Han har vit t-shirt på sig med någon företagslogo på, och mjukbyxor med ett litet snöre i midjan.
”Pappa, du måste verkligen sluta röka, jag får ont i huvudet av lukten” suckar jag, precis som jag gjort tusen gånger förut, medan jag slafsigt slår mig ned på pinnstolen med sliten dyna.
”Jag har bara rökt på balkongen idag” säger pappa allvarligt. Detta är hans vanligaste svar på tobakskritiken.
”Men lukten sitter ju i väggarna, det är äckligt”
”Jag öppnade fönstret, det är vädrat nu”
” Kläderna luktar rök när man går härifrån!”
”Det finns bullar, såg du?”
”Ja, wienerbröd”.
Han tar en klunk kaffe och kastar en blick ut från fönstret på sjätte våningen. Man ser en skolgård, våningshuset bredvid och tillhörande parkering.

Pappas brokiga möbler är gamla, de flesta tog han med sig när han skilde sig från mamma för över femton år sedan. Jag var tonåring då. Pappa fick alla fula grejor mamma inte ville ha och han har inte brytt sig om att byta ut dem. Han har inte haft råd heller, för den delen. Pengarna, hans minimala förtidspension, går till hyra, piptobak och underhåll av den fallfärdiga Audi som står och rostar på parkeringen.
Men han klagar inte. Jag har aldrig hört honom beklaga sig, någonsin. Tvärtom, han är för det mesta nöjd. De är därför jag längtar efter att åka hit varje gång jag inte hittar motivationen att jobba.

”Ska du resa snart igen?” frågar han utan att ta blicken från klockan i handen.
”Ja. Paris nästa vecka”, svarar jag.
”Åh, snälla Caro”, säger han och tittar på mig med överdrivet skyldig, bedjande blick. ”Kan du inte köpa? Snälla?”
”Nej, jag vägrar köpa taxfreetobak till dig. Du borde sluta istället”.
”Men att röka pipa är inte som att röka cigaretter, det är mycket nyttigare”.
”Det finns väl inget nyttigt med att röka?”
”Jodå, läkaren säger att tobak är helt okej. Det får man röka”.
”Vilken läkare säger det”.
”Han har sagt så, han jag träffar”.
”Vad träffar du för läkare?”

Pappa skruvar vidare på klockan. Han tar upp ett förstoringsglas och kollar på uret. Han ser någonting som får honom att muttra till, så skruvar han lite, kollar igen och lägger sedan klockan ifrån sig på bordet.
”Klarar du dig med pengar”, frågar han plötsligt och leendet förbyts till en allvarlig, lite bekymrad min.
”Ja då, pappa” försäkrar jag.
”Är det säkert?”
”Jadå”.
”David betalar väl hyra och så?”
”Vi delar, pappa”.
”Okej, okej. Det är bra. Det har varit många räkningar den här månaden men om du behöver låna…”
”Nej då pappa, det behövs inte alls”.
Han vänder sig om och sträcker en knubbig liten hand efter ett wienerbröd.

”Hur har du det själv med pengar”, frågar jag försiktigt.
”Synd att klaga” säger han, rycker på axlarna och tar en tugga.
”Jobbar Helena mycket nu?”
”Alla extra timmar hon kan få”, säger pappa och sväljer kaffe.
”Så hon jobbar jättemycket då?”
”Nej, bara 80%. Hon är på jobbet nu, jag ska åka och hämta henne. Hon har jobbat sedan sex i morse. Stackars”.
”Skjutsade du henne?”
”Ja, det är klart!”

Jag reser mig och öppnar kylen för att ta lite mjölk. Jag ser en stor kastrull i kylen, den tar upp nästan hela den nedersta hyllan. Något storkok av något slag. Resten av kylen är ganska tom, förutom lite mjölk, en flaska ketchup, en plastcitron och en karaff med hemmagjort iste. Tepåsarnas snöre sticker ut från karaffen, längs kanterna.

”Ska Helena ha semester i sommar?” frågar jag.
”Ja”, säger pappa. ”Snart. Hon vill att vi ska åka någonstans, men jag vet inte”.
”Det kunde väl vara trevligt?”
”Jag är inte mycket för sol och sånt men hon gillar det. Hon vill ta en sista minuten, ligga vid en pool och hela baletten. Kanske inte behöver bli så dyrt? Kanske Turkiet, kanske Ungern. Jag låter henne bestämma, hon har massa kataloger”.
”Du kan ligga i skuggan. Kanske till och med, hör och häpna, promenera lite. Tänk!”.
”Eller sitta i baren, ta en cigg, kanske en whiskey”.
”Tänker du verkligen aldrig på din hälsa?” suckar jag. “Skönt liv, å andra sidan, att aldrig bry sig om en sån sak”.
”Jag skojar med dig”, säger pappa. ”Tål du inte när man skojar med dig?”
Han flinar.

”Jag ska hämta Helena från jobbet snart”, säger pappa sen och reser sig upp. ”Ska jag skjutsa dig till tunnelbanan?”.
Han tar fram kastrullen med någonting odefinierbart från kylen, och potatisar från en stor papperspåse i skafferiet.
”Måste bara förbereda lite middag” säger han och rotar i en låda. ”Du vet, jag har faktiskt börjat tycka om att laga mat, Caro. Det är en helt annan grej när man inte måste göra det”. Han tar upp en potatisskalare ur en låda.

”Vad ska du laga idag”, frågar jag.
”Köttfärslimpa, hon älskar det. Jag ska överraska henne, jag började igår men gömde grytan längst in i kylen. Hon har ingen aning!”.
Han fnissar nöjt, tar bort locket från grytan och visslar till nöjt.
Jag ställer mig upp och petar honom i tjockmagen, som jag brukar. Han säger ”Åh, sluta”, fast han ler lite. Det är vår grej.
”Tjockis”, säger jag.
Han gör ett ljud, som ett ”Jaja, jag vet”, fast ler lite och viftar bort mig med handen.

När jag kommer hem tar jag av mig skorna och skriker hej till David. Vinjetten till House, Davids favoritprogram, spelas upp från vardagsrummet. Där sitter han, insvept i en filt framför tv:n, med kudde bakom huvudet.
Han har lagt upp tre pepparkakor på ett litet kaffefat. Bredvid står en liten kopp espresso han bryggt. Han har laddat för en riktig mysstund. Han tittar upp mot mig, bakom filten, och ler mjukt. Jag sätter mig bredvid honom i soffan och kramar om honom så hårt jag kan.

Förväntan låg i luften i källaren på Big Ben. Det var fullt, man fick trängas. Svetten började rinna nedför pannan, halsen, ryggen.
Så steg Jason, konferenciern, upp på scen och började förolämpa publiken. Svenska tjejer är snygga…på hans köksgolv! Tyska tjejer äter bajs! Det som är bra med AIDS är att man bara kan få det en gång!
Detta var alltså inledningen till ståuppkvällen på Big Ben igår.

En snubbe gick upp och körde gamla “kommer ni ihåg när man hade freestyle istället för iPod?”-grejer utan twist eller poäng, bara observationer. “Kommer ni ihåg när man ringde en tjej med 08-nummer och så kunde typ hennes pappa svara!”. “Kommer ni ihåg när det bara fanns ett danssteg, när man dansade på mellanstadiediskot?”

Flera liknande poänglösa gags följde. Även om materialet var under all kritik så måste man ändå beundra killarna (det var bara killar) som vågade gå fram och uppträda självsäkert och vant som om de var Eddie Izzard. En snubbe (knubbig, rar, rödlätt bockskägg, from röst) valde till och med att köra sitt gig på engelska av den händelse att det fanns någon icke svensktalande i publiken. Vi var alla överens om att han var kvällens mest cutting edge, i synnerhet eftersom han körde kristna skämt med hänvisningar som jag tror gick över huvudet på de flesta.
“Fatta att i svenska kyrkor har de liksom bilder på apostlarna och sätten de dog på!”

Att den där Jason pratade om att fista nunnor kändes inte heller hälften så edgy/orsakade inte hälften så mycket pressad tystnad/osäkra skratt som när kristna killen sa “Rolig grej alltså, jag blev alltså påhoppad av en judisk kille som alltså var upprörd över att jag sagt att judarna korshängde Jesus. Men alltså…de gjorde ju det!?”

Funderar på att helt rakt av publicera nåt kapitel ur boken som inte är en bok (i utgiven mening) här på Jazzhands. Så kan ni läsare, vilka ni nu är (jag älskar er), bestämma om det är nåt att bygga vidare på eller ej.

Deal?

Caroline Hainer 16 July at 13:23
Speaking of Blocket så undrar jag f ö varför det ligger så många annonser för permobiler och rollatorer ute? Och alla är skitbilliga.
Jag vill inte vara den som är negativ men det har inte stått nåt i tidningen om ett parti rollatorer som stulits från sjukhus nyligen?