Jazzhands

Jag har säkert en psykos av något slag, jag känner inte så mycket sorg alls just nu. Säkert en grej innan begravningen. Jag pratade med prästen (hardcore-katolik!) och han sa att om jag ville kunde jag skriva ett brev till pappa som kunde sänkas ned tillsammans med urnan. Det gjorde mig plötsligt tårögd, så visst ligger sorgen någonstans och skvalpar. Den har bara varit ganska osynlig efter Budapest och ersatts av en slags redig konstruktivitet. Om inte jag styr upp den här begravningen, vem ska då göra det, ungefär.
Länge sedan jag såg en film. Jag borde se en film. Jag försöker läsa lite också, men jag är för trött. Mest av allt är jag trött. Jag orkar prata i telefon i högst tre minuter. Så visst finns det någon skum sorgpsykos begraven här någonstans.
Eller också är jag totally in tune with the world, och kan gå vidare. All sorg kanske förspilldes i Budapest? Jag var hemskt ledsen i Budapest.
Nu är min bror i Sverige. Det är bra. Vi ska ses idag. Han var här för ett år sedan senast, annars bor han i Japan. Vi ska handla begravningskläder. Vi har bara en förälder. Igår var jag tvungen att ändra meningen ”träffa mina föräldrar” till ”träffa min familj”.
Det kommer ta lite tid detta.
Planerar dock att vara tillbaka på jobbet, som smått, på torsdag.

PS: Tack alla för fina kommentarer. Trots att jag är trött och lite konstigt världsfrånvänd för tillfället blir jag mycket glad och varm av dem. Tack. Tack alla.

Livet går vidare. Alltså, allvarligt. Det är inte meningen att detta ska bli en blogg om livets mysterier och människans hårda villkor. Fan heller. Det här är en nöjesblogg. Jag är en glad person. Pappa var en glad person. Han hade sagt till sin fru ”Varför ska Carro komma för, hon gråter bara”.
Jo, det stämmer. Jag gråter egentligen jämt. Men jag skrattar lika mycket.
Kanske är jag inne i en konstig bubbla av chock, men allt var så hemskt i Budapest att allting efter det ter sig lite, lite ljusare. Detta eftersom jag fortfarande har någon slags ställtid, jag kan inte göra någonting annat än det jag känner och orkar. Faktiskt.
Och att göra det man behöver, and nuthin’ but gör mig stegvis lugnare. Jag orkar inte mycket.

Jag orkar till exempel inte:
a) vara hemma
b) svara på samtal från ytterst välmenande släktingar som säger saker som ”Men har ni tänkt på det här med begravning…”. Även om det är i all välmening alltså. Inget illa ment. Jag orkar bara inte. Alla är vi olika. Låt oss tala om annat. Som pappas sköna små kardborreskor.
c) deppa ihop. Det har jag gjort så många gånger förut och det är vansinnigt tröttsamt. För att inte tala om comebacken sedan.

Istället är strategin denna:
a) vara på rymmen. Undvika hemmet.
b) ha mobilen på ljudlöst. Jag är så otroligt tacksam för alla sms jag fått, de har gjort mig både rörd och stark. Jag är otroligt lyckligt försedd med en uppsättning helt otroligt fina vänner, som genom små meddelanden bara får mig att känna mig mindre ensam och mer stark. Ibland orkar man inte prata, men jag får meddelanden ändå. De gör mig stark. Mest av allt påminner deras sms mig om detta: Jag har varit glad. Tillsammans med mina vänner kan jag bli det igen.
c) strosa, ligga ned på gräset, vila, sova.
d) spela spel med mina kompisar, de som får mig att skratta.
e) Tacka nej till jobb för första gången någonsin. Hardest working woman in the business drar ned på takten. Word.

På onsdag är det begravning. Vi får se om strategin håller tills dess.

Ungern. Så där bedövande hett, och så alla dessa ord på ett obegripligt språk. Har jag känt mig mer vilsen? Och på det känslan av att någonting är fruktansvärt fel, och jag är på väg dit. Snart ska mitt liv förändras för alltid.
Jag fattade att någonting inte stämde när jag plötsligt slutade få sms av sorten ”Sämre” eller ”Ring. Viktigt. Dålig puls.”
Men jag trodde inte det värsta, inte än. Jag skulle hinna krama hans hand, hinna känna hans skägg kittla mot kinden. På tåget mot kuststaden var jag lugn. Jag såg landskapet susa förbi och tänkte att det passade honom. Pappa gillade naturen, ofriserad och lite gammeldags.
Jag kom fram till staden Siofok på sen eftermiddag. Fortfarande gassande varmt, jag kände mig nästan febrig. Att jag bara fick svaret ”När kommer du?” på sms:et ”Hur mår han idag?” gjorde mig naturligtvis orolig. Och med all rätt. Jag steg ur taxin utanför sjukhuset, en ganska liten skolliknande byggnad, och möttes av beskedet att jag kommit för sent.

Jag kom för sent.

Fatta.

Jag kom för sent.

Jag tog mig till Ungern, till Budapest, till tågstationen, till kusten, till staden, till sjukhuset. Jag var där!
Men för sent.

Läkarna beklagade. Jag fick ringa min bror. Jag fick sitta under ett träd och gråta. Jag såg en fågel. Sedan minns jag inget mer.

Därpå följde två hemska dygn av beslut man inte vill behöva ta (kremering? kista?) och allt på knastrig engelska med tydliga språkluckor mellan informationen. Allt under en tryckande hetta som lämnade ett svettigt, febrigt, dimmigt spår efter sig precis överallt.

Jag bad att se kroppen. Jag kände mig säker. Man vet nog inte förrän man är i en sådan situation vad man vill. Men jag ville se den, jag bad om det med stadig röst. ”Vi har inte nyckeln till bårhuset” sa doktorn. Som sagt, sjukhuset var inte särskilt stort.

Morgonen därpå fick jag se honom. Han var kall och blå. Men han log lite, lite grann. Det gjorde mig lugn. Jag smekte hans hår och hans skägg. Jag försökte krama om kroppen där den låg på den sterila, smala stålbritsen. Det gick inte. Jag lutade huvudet mot hans bröst istället. Sedan kom jag på att han hade ju dött av hjärtproblem så kanske var det bättre att luta huvudet mot magen. Jag grät såklart, men mest ledsen blev jag när hans lilla, knubbiga hand ramlade ut från under lakanet. Jag höll den. Hans lilla, lilla hand. Som nyss lagat ett trasigt halsband åt mig. Som spelade Tetris på datorn utan att någonsin nå upp till Peters rekord och som puttade bort min hand när den pokade honom i magen. Handen var blek och gul. Jag kysste hans huvud. Detta var farväl. Han skulle fyllt 66 år idag, men han försvann från oss.

Älskade pappa. Jag vet inte hur man lever utan dig. Jag måste ta reda på hur fast jag inte vill.

Ballongsprängning, blodpropp och aritmi (arytmi?) Ord som tidigare bara hörde till Dr. House och ER. Fuck. Fuck allt. Det kan gå bra, det kan gå dåligt säger läkarna. Just nu är inget säkert. Om han försvinner finns bara mamma, mormor och Peter kvar. Den minsta familjen i världen. Och såklart alla de där sakerna som aldrig sas. De finns också kvar.

Får flera kortfattade sms hela dagen som alla går ut på att pappa är sämre. Åker dit på onsdag morgon.

Verkar som om det blir midsommar i Ungern. Vad vet jag om Ungern? Budapestrulle, de är rätt goda. Är de ungerska? Jag vill inte tänka på sjukhus, jag vill bara tänka på andra saker som har med Ungern att göra. Piroger. Ballet.
Alltså, så här. Jag har så lite information om pappa, jag får bara sporadiska sms i stil med ”sämre” eller ”ok nu”. Fick också ”blodtryck 90-30″ vilket inte säger mig så mycket annat än att jag borde oroa mig.
Ja, jag oroar mig. Men mest av allt är jag avdomnad på ett för mig totalt obekant vis. Sämre, oj, det var väldigt tråkigt. Ska jag ringa någon. Bättre, det var mycket bra. Jag borde ringa min brorsa.
Ungefär så. Jag vet inte varför. Jag är ju egentligen en worrying kind. Men för mycket oro slår över och blir avdomnat tillstånd där allt går lite, lite för långsamt och ruckas någonting i den vanliga lunken blir det katastrofalt, men så länge allting rullar på som vanligt så kan man fortsätta sömngången.
Och sedan har jag ju, precis som många andra, en total skräck för sjukhus. Eller, att besöka folk på sjukhus där de ligger nedbäddade, bleka och taniga i små, patetiska linnen. Jag undviker det om jag kan.
Men nu lutar det åt att jag inte kan längre. Jag kommer väl ångra mer att jag inte åkte än att jag åkte?

Ah, damn. Nu är han sämre helt plötsligt.

Pappas tillstånd är stabilt. Så varför känner jag mig så ledsen? Jag saknar mina glada, energiska jazzhands. De är förbytta. Jag lyssnar på Weeping Willows. Det kanske är fel. Borde jag gå ut i solen, med något glatt i lurarna? Antagligen. Men jag vill inte.

Inga jazzhänder idag. Pappa har fått hjärtinfarkt. Jazzhands är ledsen.

Här är gårdagens coverstory på gårdagens DN Kultur. Magi rules.

Inget framkallar så starka känslor som clowner. Jag vill därför dela med mig av mitt bästa clownminne, tillika en favoritstory från New York.
Det var hyfsat sent på natten och jag och en kompis stod trötta på tunnelbanestationen och väntade på tåget. Stationen var ganska tom, sånär som på en glad mimare. Han var rätt trashig för att vara mimare; lockigt Weird Al-hår, svarta jeans och sliten svart väst. Han stod och körde sina tricks: dra i det osynliga repet, öppna osynliga fönster och så vidare. Allt med gott humör. Vi gömde oss bakom pelare för att undvika honom eftersom han verkade sikta in sig på olika personer på stationen. Han gick fram till en tjej som slött stod lutad mot en annan pelare och läste en bok. Han körde lite classic mime för henne (klättra på stegen till exempel) men hon tog inte blicken från boken, hon blinkade inte ens. Då körde han lite tyngre grejor som ”stänga in henne i boxen” och sånt, lite mer ”in your face”-mim. Då, utan att släppa blicken från boken en enda sekund, tar tjejen helt iskallt upp en dollar ur jackfickan och väser ”Just take the fucking money and go!”

…och mimaren, fortfarande leende och på gott humör, dansade iväg på en liten moonwalk.

Idag har det varit en trip down memory lane på jobbet. Intervjuade först två av de som var med i den eminenta lilla serien Ebba & Didrik, som ju går i repris på lördag. Ah, ljuva barndomsminnen. Det var sjutton år sedan den visades. Fatta! Och jag har ändå minnen kvar.
Sedan fick jag ställa frågor till clownen Manne. Han var skön. Han saknar en ”fast cirkus” i stan, och tycker inte att djur är roliga. Eftersom de inte är medvetna om att de är roliga. Då är det fel att skratta åt dem.
Clowner är i och för sig sjukt medvetna om att de är ”roliga” vilket gör dem sjukt tråkiga. Eller?

Igår såg jag för övrigt en naken, medelålders kvinna göra yoga på Fredhällsbadet. Jag vet inte. Det var skumt.

Tragisk rubrik i dagens GT. Stackars Rolf, 68 ser jätteledsen ut. Vad säger E-Type?
Ja, det är silly season nu. Det finns inget (förutom stackars Rolf, 68!) att skriva om.
På filmfronten intet nytt; den enda film som går upp på fredag är typ Hostel II. På alla andra fronter; you tell me.
Filar på en grillguide till fredag. Det är allt jag kan göra.

”Since the beginning of time man has yearned to destroy the sun”. Orden är Mr. Burns men skulle kunnat vara mina idag. Efter en stadig brunch på Café Sirap blev det cykelköp. Oh, she’s a real beauty. Och jag har aldrig ägt en ny cykel förut bara second hand-saker som pappa dealat till sig. Så givetvis var jag tvungen att cykla. Åh, jag älskar ljudet hon ger ifrån sig, det där rasslet.
Åkte och badade vid Fredhällsklipporna (det överlägset bästa badet). Hörde två grabbar snacka. ”Han tjatar till sig grejer. Jag tror det är så han får tjejer också, han bara tjatar till sig dem.” Sedan cyklade jag hem. Nu är jag röd. Inte bara lätt röd eller rosa utan röd. Satte en tomat jämte armen. Hysat likt, även om det mer är åt smultron-nyans.
Det är straffet för att jag dodgat artiklar hela helgen. Nu har jag halvskrivit tre stycken (två till Bon, en till Veckorevyn) så nu får vi se om det blir någon ordning.
PS. Har för övrigt beställt Undeclared på DVD, som gjordes efter Freaks and Geeks med några gemensamma nämnare, dock få. Såg ett avsnitt. Inte imponerad. Men vad kan man göra? Klart man måste beställa.