Jazzhands

…och kanske mitt livs sista curry. Jag vet inte, men jag har alltid varit lite skeptisk till billig indisk mat. Sarskilt spicy. Man kan krydda upp en rutten tomat hur latt som helst, ingen kanner att den ar rutten, tanker jag.
At med brorsan pa en indisk buffe for sextio spann och nu mar jag crap. Jag vaknade i och for sig med hosta och borjan till forkylning, sa att sista ordet ar inte sagt. Indierna kan mycket val vara oskyldiga. Men faktum kvarstar, jag kommer att spendera arets sista dag liggandes pa golvet i frossa.

I morgon ar allting i Tokyo stangt, som i en spokstad. Darfor gjorde brorsan och jag en liten utflykt till ett omrade med en massa smabutiker, en fin liten forort. Som ett slags Tokyosodermalm, till stor del befriat fran kedjor. Butiken med skonast namn var Blueberry – For Casually Casual Life.

Det blir inte mer casual an sa, som Peter konstaterade.

Vi fikade pa Mr. Donut, som ar sa sot. Det ar i och for sig en kedja men i alla fall. De har nat samarbete med Simpsonsfilmen sa de saljer munkar som ser precis ut som Homers rosa favoritmunk. Jatteackliga, med andra ord. Den gula versionen har banansmak. Yuk!
Men sjalva institutionen ar bedarande. Allt – det vill saga munkar och dryck – serveras pa riktigt porslin med en fin Mr. Donut-logo pa.
Jag vill sno ett helt set.
Jag funderade pa det, for jag vet inte vilken gang i ordningen. Men det kanns sa fel. Japan ar ett trevligt och hederligt land. Lag kriminalitet. Alla ar sa artiga. Alla i serviceyrken bugar och gor verkligen allt for att, tja, servera en donut pa mesta, mojliga tillfredsstallande vis. Och da far de anda inte dricks. Man ger inte dricks har.
Sa det kanns helt enkelt fel att stjala. Men man kan inte kopa porslinet (och forresten sa kanner jag mig som varsta imperialisten som knallar in i butiken, utan att kunna spraket, och fragar vad det kostar att kopa hela kalaset).
Sedan tankte jag pa karma. Det ar arets sista dag idag. Jag vill stiga in i 2008 med en rent hjarta, ett oppet sinne och en obeflackad sjal. Jag vill inte ha stold pa mitt samvete med mig in i ett ar som maste bli bra. For det kan omojligt bli samre an 2007 namligen. Och jag har ett par grejer som jag tror pa for nasta ar. Jobb och sant. Det kan man inte aventyra med en Mr. Donut-mugg, tankte jag och la ned koppen pa brickan igen.
Och i samma stund poangterade Peter att de har sakerhetskameror pa jointen.