Jazzhands

Kennet läser att Barrack Obama har som förslag att köra rap och hiphop i undervisningen i skolorna, för att underlätta inlärningen. Aight, man!
I misärkvarter i Frankrike kör man visst redan med den grejen läser jag i DN. Funkar säkert…men själv har jag svårt att se nåt annat än vår gamle svensklärare Lasse framför mig, tillsammans med den här boken om man skulle försöka sig på nåt liknande projekt här.
Lasse hade cosbytröja och en penna i ett snöre om halsen. På frågan om hur gammal han var sa han ”Jag är arton men har levt som ett svin”. Det glömmer jag aldrig.
Låter som en hiphop-rad nu när jag tänker efter.

PS. En gång mötte jag honom i Hagsätra Centrum och han sa ”Men vad ska det bli av dig då, Carro?” (Carro?!) och jag harklade fram ”journalist”.
Då la han handen på min axel, tittade mig i ögonen och sa ”Lova mig en sak. Lova mig att du inte slösar din talang på att skriva skit.”

Aight!

Jag älskar motargument i stil med ”Jamen om vi tillåter X kommer vi snart tillåta både Y och Z”.

Exempel: ”Jag har inget emot homosexuella men om vi börjar tillåta homoäktenskap så kommer vi snart tillåta apor att gifta sig med varann eller barn att gifta sig med pedofiler. Det är bara det.”

Idag läste jag en insändare med liknande retorik i City. Jag fastnade för den av flera anledningar men främst för att det är första gången jag läst någons insända försvar av sexism.
Det finns många tyckare av stilen ”Varför ska vi förbjuda lättklädda kvinnor, de har ju så vackra kroppar!” (alltid med någon signatur i stil med ”Gentlemannen”) men den här var unik.

Under rubriken ”Förbjud inte lättklädd reklam” stod det ”Om vi förbjuder sexism kommer vi snart förbjuda allt möjligt”.

Jag vet inte ens var jag ska börja när jag ska formulera mina tankar om den meningen. Kanske ska jag börja från slutet. Slutet av personens insändare. Den löd ”Tunnelbanan är ingen sandstrand”.
Nej, jag ångrar mig. Det komplicerar bara det hela. Jag ger mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
Om jag tillåter mig att tycka nåt om den här insändaren kommer jag tillåta andra tycka något om mig och så kan vi ju inte ha det.

Idag gick jag på andningskurs. Jag måste lugna ned mig, har man sagt mig från höger och vänster. Så jag har blivit knuffad i riktningen mot andning, slutna ögon och rak rygg på en stol och övningar på yogamatta.

Hur gör folk det?

Jag ligger på rygg och försöker fokusera på ”vänstra stortån” som är uppgift nummer ett. Vad är det man ska känna? Jag ligger bredvid tungt andande människor och fattar ingenting. Och jag har ändå gjort en hel del yoga.

Man ska ligga still och känna sin egen andning, säger läraren med len röst. Jag försöker men blir bara irriterad över att ingenting händer. Blir stressad istället.

Jag fattar varför jag behöver den här kursen.

Jag kör sitta-på-stol-övningen och försöker andas tungt tillsammans med de andra i gruppen men jag kan för mitt liv inte sluta röra på tårna. Och jag tycker att jag får svårare och andas ju mer jag slappnar av, inte tvärtom.

Hur gör folk när de slappnar av sådär?

Jag är helt konfunderad och väntar spänt, fast på ett lite vemodigt sätt, på nästa gång. Vemodigt eftersom jag inser att jag måste vara en ännu hetsigare människa än jag trott hela tiden. Och nej, det är nog inte särskilt charmigt. Fy fan för att vara en kvinnlig Roberto Benigni.

Mörka Londongator upplysta endast av lyktor. Anonyma män i plommonstop och hatt på väg någonstans, och en liten pojke som med en korgosses klara stämma brister ut i sång.
Sweeney Todd är en musikal.
För den som inte visste.
Och den handlar om hämnd och att skära halsen av Alan Rickman.
Musikalen är så fina på det viset att det alltid finns ett fint, enkelt budskap. Oftast att livet är värt att leva och kärleken segrar alltid till sist på ett sätt eller ett annat.
Alltid ett stort tema, som gång efter annan riktigt hamras in med hjälp av pampig orkestermusik. Så även här. Hämnd lönar sig inte, och man ska inte fastna i det förflutna för då missar man nuet. Ungefär.
Detta illustrerat av gother, äckliga engelska köttpajer och Alan Rickman i ännu en klockren skurkroll som sexuellt frustrerad domare med ett gott öga till unga, oskuldsfulla blondiner. Tröttnar han inte på att spela sexuellt frustrerad? Till och med i de två roller jag spontant kommer att tänka på där han inte är skurk (Love, Actually och Förnuft och känsla) är han sexuellt frustrerad. Vad är det med Alan Rickman och hans frustration?
Hur som helst. Rickman är frustrerad och Sweeney Todd är arg. Och allt är väldigt emo. Bra film.

Jag trodde att han skulle vara trulig som en jobbig tonåring. Svår. Obekväm. Jobbig, helt enkelt.
Men det visade sig att han var precis tvärtom. Han var öppen, trevlig, eftertänksam och varm. Det var i Venedig, det var i september och solen gassade. Jag och några andra journalister satt tillsammans med Heath Ledger vid ett bord i hotellets trädgård. Alla satt vi och svettades utom Heath som, cool as a cucumber, satt tillbakalutad under bordets enda parasoll iförd hatt.
Hatt!?
Det var ju trettio grader varmt ute.

Men han bar hatt, utan ett enda tecken på att bli för varm. Kanske trivdes han bäst under nåt form av skydd. Under alla andra intervjuer han gjorde bar han solglasögon.

Han berättade om Nick Drake, hur han känt en sån samhörighet med honom sedan första gången han hörde hans musik. Han använde ordet ”besatt”. Han hade livit besatt av honom, till och med åkt till hans lilla hemby i England, besökt hans barndomshem och hans grav.

Heath sa att han drömde om att göra en film om Nicks korta liv. Men det skulle inte gå, sa han, för ”ingen kan veta hur han egentligen var” och ”det är så sorgligt. Jag försöker skriva en dialog men det blir bara fånigt, man är ju aldrig samma person i verkligheten som när man gör en intervju och jag har läst alla intervjuer som finns med honom men jag vet att det inte är han på riktigt.”

Oh Heath….
…om vi bara hade vetat.
Du är saknad.

Fortfarande lika. Fortfarande kul.

Café på söder kl. 11.38

Reklamare ett: ”Mission Possible” då? Är inte det jävligt coolt?
Reklamare två: Jo, det är fan kul! Haha! Och så har man en typ Tom Cruise-lookalike i filmen. Eller, jag såg en trailer i helgen om en film med en tidsresa, eller en sån där tidsresa där man förflyttar sig. Typ teleporterar sig.
Och allt ska ju ha taglines nu för tiden, och den här var ”Anywhere is possible”. Du vet, istället för ”Anything is possible”. Jag bah, det där skulle man göra nåt coolt på. Med rätt kund så.
Ettan: Jag gillar ”Somebody is perfect” också.
Tvåan: Snuddar lite vid den förra vi gjorde.
Ettan: Ja. Men vi kan inte köra den där andra grejen, för de har redan gjort en spoof på CSI.
Ettan: Nån cybergrej då?

Vissa människor gör oss knäsvaga. Vi vet inte varför. Vi ser dem och någonting händer. Ett faktum hela filmindustrin bygger på, förstås. Att projicera massa människor på en duk som vi blir kära i.

Funkar för mig.

För mig är Benicio Del Toro den människan. Jag kan inte se honom utan att räta på ryggen, slicka mig om läpparna och stirra dimmigt.
Såg Susanne Biers (första utländska storfilm) Things We Lost in the Fire igår där castingen av Benicio som knarkare kändes lite väl given (han ser ju redan ut som en knarkare) men visst. Många scener med en knarkfrossande Benicio, en plufsig Benicio som försöker sig på en joggingrunda, en yrvaken Benicio som säger ”You fucking with me?” och en totalförstörd Benicio som duschar med kläderna på.
Och allt jag tänker är ”Han. Är. Så. Jävla. Snygg!”

Vilket får mig att känna mig skamsen, som att jag missar hela poängen. Det handlar om en bruten människa det här, skärp dig nu. Det handlar om hur man inte ska ge upp hoppet och hur en varm klapp på axeln kan vara den styrka man behöver för att gå vidare och…ja, yada yada yada.

Jo, jag fattar men kan jag få dregla lite mer över Benicio nu?

Ah, och nu säger han nåt annat med sin gulliga brytning. Aaaaw, gud vad sött det är när han läspar sådär spanskt när han säger ”crystal meth” och ”overdose”. Gulligt!

Sedan rodnar jag, förstås.

Detta är casting gone too far, säger jag. Det borde Bier ha tänkt på.

Jag, direkt efter andra titten på Juno. Den växer (nej, jag tänker inte dra nån ordvits som syftar på hennes gravida mage).

Det här är Bjorn Türoque (uttalas som ”to rock”). Han spelar luftgitarr. Idag såg jag en film om honom och andra, mestadels män, som spelar luftgitarr. Den var rätt fin. Den hette Air Guitar Nation.
Nu är jag mycket fascinerad av män som spelar luftgitarr. I synnerhet Bjorn Türoque.

Filmen fokuserade främst på två ”spelare”, nämligen C-Diddy och Bjorn. C-Diddy körde en crazy/spex-routine men hade mycket bra teknik. Bjorn körde mer klassisk rock’n roll, och var dessutom snyggare.

Jag tyckte lite synd om Bjorn efter filmen (av anledningar jag inte kan avslöja, för er som vill se den, vilket jag tycker ni ska), så jag surfade upp hans hyfsat taffliga hemsida och skickade honom ett mail där jag frågar om jag kan få fråga honom lite om hans luftgitarrskills.

Fick svar från honom nästan direkt och han bah ”Wow, visas den filmen i Sverige? Vad tyckte du och kan jag adda dig på Facebook?”

Så han addar mig på Facebook och det visar sig – till min stora förvåning – att vi har en gemensam vän i Los Angeles. Hur stora är oddsen?

Nästa gång jag åker till LA (vilket borde bli snart) måste jag, nej SKA JAG, därför fika med en luftgitarrmästare. Allvarligt.
Jag längtar.

Jag har förvånats idag. Jag trodde inte att det var möjligt att göra jazzhands (gesten) och samtidigt behålla sin värdighet men Lou Reed lyckas.
Det ger mig naturligtvis nytt hopp om precis allting. Kan man se cool ut och samtidigt köra en knarkvariant av jazzhands så är allting möjligt.
Jag har Andreas att tacka för detta.

Plötsligt går det upp för mig hur många riktigt, riktigt dåliga filmer jag sett i mitt liv. Vissa har jag dessutom sett två gånger.

Mycket är vännen Ks fel. han gillar Big Momma’s House. Vad kan jag göra åt det? Ingenting, bara omfamna hans individualism och totala vägran till konformitet. Försök stå upp för att ni gillar Big Momma’s House får ni se. Ni får inte använda ironi och ni får inte lägga till ord som ”faktiskt” eller ”postmodernism”.
Att bara säga ”Big Momma’s House till exempel” på frågan om vilka filmer man gillar kräver mod, styrka och en total integritet.

Jag beundrar K för detta.

Jag gillar dessvärre (?) inte Big Momma’s House. Men jag gillar att se film med vännen K. Vi har sett White Chicks tillsammans, till exempel. Och andra filmer vars framsidor i videoaffären pryds av tjejer i bikini och killar i gäng.

Vad kan jag göra? Jag gillar att ligga bredvid honom i den där skabbiga skinnsoffan och småskratta som Beavis och Butthead.

Men när jag står i videoaffären och bockar av den ena skitfilmen efter den andra i huvudet, så inser jag att jag fyllt uppskattningsvis tio veckor av mitt liv med ren och skär dynga. Tio veckor! På tio veckor hade jag kunnat uträtta underverk!

Ångest. Och vad gör jag för att dämpa min ångest? Ser Fletch II med K. Jag har inte ett ont ord att säga om Fletch men tvåan alltså…

Vaknade med den starka övertygelsen att det finns något jag bör skämmas över. Kan bara inte komma på vad.

Bar jag clownnäsa igår omedvetet? Nej.
Gick jag ut utan byxor? Nej.
Förolämpade jag någon å det grövsta? Tror inte det.

Vad är det jag ska skämmas över? Hjälp mig, påminn mig. Jag har glömt. Kanske ska jag också besträffas för min handling på nåt vis. Men jag har svårt att utmäta ett straff eftersom jag inte vet vad jag gjort.

Låt mig veta. Jag är idel öra. Och tills dess går jag omkring med slokande huvud och brännande kinder. Okej?

Det är nånting med den äldre generationen. Vännen berättar om när han handlade med sin farmor som hade erbjudit sig köpa skor och jeans åt sitt barnbarn.
Farmorn frågade expediten om ”svartingarna” när hon syftade på lackskor, och när vänmnen provade jeans i ett provrum drog hon dit en expedit (jämnårig med vännen) för att denne skulle uttala sig om hur jeansen satt i rumpan. ”Det var bara att bita ihop” kommenterar vännen.

Var i stan med mamma idag. Absolut inte samma kaliber, men den ”äldre generationen” har ändå ett annat sätt att handla kläder. De sliter mer i reaplaggen. De kan skilja på en orange tröja och en i nyansen ”tegel”. De använder ordet ”koboltblå” för att beskriva nåt, och de frågar om saker är fodrade.
”Det här är hundra procent bomull, det kan man inte tro”, sa mamma imponerat om en tröja. Hon letade också efter en tröja som inte skulle ha polokrage men ändå tillräckligt med krage för att hon skulle slippa ha halsduk.

Ett annat sätt att handla kläder, som sagt.

Jag har tänkt mycket på Crocodile Dundee idag. Jag vill se fler filmer med vildar som placeras i civilisationsmiljö nämligen.

Så här är det. Vilden är glad och lycklig. Han lever ju i naturen. Han behöver inte oroa sig om världsliga ting. Kommer han till storstaden händer samma sak, alltid; vi lär oss att materiell lycka är förgänglig och naturen gör oss glad.
Men vad lär han sig av oss? Absolut ingenting. Han tacklar vår miljö som vore den hans egen (Mick Dundee klättrar på folk i tunnelbanan som om han var ute på walkabout i den australiensiska bushen, han frågar en svart taxichaffis vilken stam han tillhör och så vidare), och vägrar ta till sig ny kunskap. Och varför skulle han? Han är ju en lycklig vilde.

Snart har Into the Wild premiär. Sean Penns film om en slyngel som bosätter sig i vildmarken för att bevisa något. Dör på kuppen. För man kan liksom inte ha naturen och elda upp den. Man kan inte omfamna Alaskas vildmark och samtidigt använda en elektrisk filt.

Jag längtar inte efter fler sådana filmer. Jag vet redan att naturen är vacker men brutal. GrizzlyMan har lärt mig det mer än någon annan film.
Jag behöver inte fler människor som upptäcker naturen, däremot vill jag ha fler filmer om hur naturen upptäcker människan. Vilden som kommer till stan och så vidare. Gudarna måste vara tokiga och så. Crocodile Dundee i Los Angeles.
Hjälp mig. Vilka filmer ska jag se?

Och Human Nature och Nell räknas inte. De luras.