Jazzhands

Att bevaka Melodifestivalen verkar kul. Får SMS från M som befinner sig i Karlskrona och lyssnar. ”Har just sett Nordman bränna en häxa på bål”, står det.
Fantastiskt.

Jim Sturgess. Så heter han, vår nya Tobey McGuire/Topher Grace. Han sjunger kärlekssång i Across the Universe och sedan spelar han poker i nya filmen 21 som kommer i april.

En rolig film.
Poker? När slutade hela grejen med Celebrity Poker och Ben Affleck i bakvänd keps? Var det kanske fem år sen? Tre?

Nå. Jim spelar mattenörd. Men precis som Tobey och Topher är han för söt för att vara nörd, men får ändå spela nörd. Han har en fet kompis och en ful kompis med glasögon.
Nörd.

Men sen skaffar han snygg kostym, rufsar till håret i Beatlesfrilla och tar på sig solglasögon. Då fattar man att nörden goes tuff kille.
Nörden är en high-roller.

Som när Topher blir skurk i Spindelmannen och Tobey blir Spindelmannen.

Säg hej till nya killen i gänget. Bruna hundögon, rufsigt hår, snett leende och blyg röst. Det finns alltid roller för sådana som han.
Jim Sturgess, som sagt. Den nya tuffnörden.
Minns var du läste det först.

Det är trist.

Man har en och en halv timmes actionthriller framför sig, och på fem minuter hinner presidenten (William Hurt) skjutas och så exploderar en bomb och Dennis Quaid som är presidentens livvakt kisar med sina hökögon och får upp ett spår. Yes, tänker man. Yes.

Men så händer det där trista; fem minuter in i filmen säger en ledande, men inte bärande, rollfigur en grej som gör att alla som nånsin sett en actionthriller, tv-serien 24 eller en endaste film med en mullvad suckar och kan sova i en timme och tjugofem minuter.
Jahapp.

Trist.

Som när ett vapen placeras i bild väldigt tidigt, gärna lite halvt omotiverat.
Jahapp, nån kommer skjutas.
Nån som hostar. Cancer.
Nån som ser lite för länge in i nån annans ögon. Otrohet, tänker man då. (Eller kärlek)

Men dagens filmupplevelse var för trist. Det tog verkligen bara fem minuter innan ett miffo till manusförfattare levererar raden ”Jag talade just med dem” och så dog den spänningen.

Jahapp. Det blir väl en tvåa då.
Vantage Point heter filmen, förresten.

Helt plötsligt kom det där minnet upp igen.

Sista året i gymnasiet. Alla tjejer i trean fick sitta längst fram i aulan där en Gudrun Sjödén-tant på eget bevåg bett att få snacka med oss om viktiga saker.
Hon hade mintgröna skipants med en midjekort, matchande kavaj. Hon satte sig på huk på scenen. Ingen bra idé.
”Vi har det inte lätt alla gånger, tjejer”, sa hon.
Och sedan ville hon berätta om sitt liv.

”Jag ville ju bli hårfrisörska. Men det var ju så mycket annat kul som lockade. Studier? Nä, tänkte jag. Fy fan vad tråkigt.
Och så reste jag utomlands istället, hade det lite kul. Och så en kväll så såg jag djupt in i ett par mörka ögon.
Ja, tre månader senare …”, sa hon och gjorde en gest som visade att hon hade en tjock mage.

”Så hårfrisörska blev jag aldrig”.

Hon gick ned till tjejerna på första raden och satte sig på huk framför dem och tittade ömt på dem länge.
Hon tog upp en hand och smekte deras kind.
”Du duger som du är gumman, glöm aldrig det”, viskade hon.
”Du är fin, och du duger.”

Jag satt inte längst fram.

Hon avslutade med ”Gör inte samma misstag som jag gjorde, tjejer. Lev ert liv!”

Allvarligt. Är det okej att, så att säga, ”garva läppen av sig”, åt namnet Gaydolf Titler?

Saker jag hoppas få säga 2008
(Förra årets placering inom parantes)

1. ”Dra åt helvete” (1)
2. ”Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.” (5)
3. ”Ja, det var jag som skrev den artikeln.” (ny!)
4. ”Nej, jag är upptagen. Dessutom är du inte min typ.” (ny!)
5. ”Faktum är att jag faktiskt inte bryr mig.” (ny!)

Bubblare: ”Tar ni American Express?” (ny)

Ska man säga någonting om Oscarsutdelningen? Nej, jag tycker inte det. Allt är redan sagt. Daniel Day-Lewis var både given och välförtjänt, och whops, det var lustigt att fransyskan vann för Bästa kvinnliga huvudroll. Knas att bröderna Coen kammade hem hela potten, men ruskigt kul att en fd strippa tillika manusdebutant vann för bästa manus (Juno).

Nuff said.

Ah! På imdb står allt jag behöver veta om Eli/Paul Sunday i There will Be Blood. Mysteriet (?) är löst.

Kära läsare,

Across the Universe får fyror av Expressen och Aftonbladet men ettor av mig och DN (Fredrik Strage). Vad ska jag dra för slutsats av detta?

Caroline

Här är dagens två recensioner i City.

Across the Universe
Betyg ett av fem
Okej, så någon kom på en idé om att göra en film baserad på Beatleslåtar. Inget fel i det.
Vad som däremot är fel är en dansande rabbi, Bono i cowboyhatt och omotiverad användning av Eddie Izzard i cirkusmiljö. Lägg också till total brist på handling och torftiga huvudpersoner vid namn ”Lucy” och ”Jude” vars obegripliga kärleksaffär står i centrum (om det finns ett sådant i den här stirriga filmen).
Across the Universe bygger egentligen enbart på igenkännandet av gamla örhängen. Rollfiguren Maxwell går till exempel lös med en ”silverhammare”, som vore det den naturligaste saken i världen.
Det är det inte.
Tvärtom, det är långsökt, poänglöst och torrt. När en tjej ”kommer in genom badrumsfönstret” sänder jag en fridens tanke till Paul McCartney.
När man sedan drar lama paralleller mellan Vietnamkriget och krossade jordgubbar till tonerna av ett Strawberry fields-medley vrider jag på mig med samma generande frenesi som jag förmodar att George och John gör i sina gravar.

Jumper
Betyg: Ett av fem
Om jag plötsligt sjönk genom isen och drogs ned i vattnet av kraftiga strömmar, utan en chans att ta mig upp, bara för att några sekunder senare spolas upp mitt i skolbiblioteket, dyblöt och frusen, misstänker jag att min första tanke inte skulle vara ”Teleporterade jag precis mig själv”?
Men så tänker Hayden Christensens rollfigur David, och redan där börjar filmens trovärdighet vackla. Det är inte teleporteringen som är ett problem, filmer om tidsresor kan vara fantastiska. Det är dess funktion. När David upptäcker sin förmåga drar han sig tillbaka och lever gott på att teleportera in sig i bankvalv för att sedan äta en macka på Sfinxens huvud och partaja lite i Rio. Det är glada dagar i några år tills David kommer på att han vill träffa sin barndomskärlek, och ta med henne till Rom. Där upptäcker han att han inte är ensam om sin talang, och att Samuel L. Jackson vill döda honom och hans gelikar. Varför? Ingen aning. Han bara vill det. Och så slutar filmen.

Det här med Facebooks applikationer. Det här med att bjuda in tjugo vänner för att få reda på hur omtyckt man är eller vilken bok man bör läsa eller vilken låt som bäst motsvarar ens liv (jag fick Beach Boys Good Vibrations, så just den appen är jag ganska nöjd med. En parantes bara).

Jag har kommit på ett alternativ. Jag ska tala om för mina vänner hur omtyckta de är in person. Jag har redan börjat.

Den här avslappningskursen (som är till för rastlösa människor som mig) där man lär sig andas och sånt, har gjort susen för mig. Vår lärare är så lugn och fin. Han har alltid svart polo och ett mjukt leende. Svaret på de flesta frågor är ”Det är okej”.

Jag: Det här funkar inte för mig.
Han: Det är okej.
Jag: Jag blir bara rastlös av att slappna av.
Han: Det är okej.
Jag: Är det fel på mig?
Han: Nej, det är helt okej.

I alla fall. En av grejorna är positivt tänkande (jo, jag vet. Det låter frigörande dans och afrikamössa lång väg).
Har försökt applicera. Ska sluta ta tester på Facebook och istället tala om för folk att de är idoliserade, adored, hot, flirtable och allt vad det kan vara.
Screw Facebook och alla ”invite 20 people”. Jag ska köra mitt eget race.

Jag börjar nu: Ni som läser Jazzhands är bäst. Jag vill trycka er hand, allihop. Era kommentarer är som nypressad apelsinjuice på morgonen. Och det vill inte säga lite, för jag är helt beroende av nypressad apelsinjuice och skulle inte ta mig igenom dagen lika strålande utan den.
Jag vill trycka er hand, som sagt. Ni gör mig glad.

Två grejor om There Will Be Blood:

1. Tror stenhårt på den här looken i vår. Nybyggarmode, med inslag från sekelskiftets Amerika. Jackor med sned knäppning, herrbyxor med pösiga lår, instoppat i rejäla stövlar.
Bästa accessoarerna: hatt och mustasch.

I en scen har Daniel Day-Lewis något som liknar en tidig jeansskjorta. Han har vit slips till, instoppad i hålet mellan två knäppta knappar. Han åker tåg. Slipsen bör inte fladdra. Den looken är klockren. Lite gubbrummet på Spy Bar och lite pre-rockabilly i ett. Med en uppfriskande, manlig dash av vilda västern.

För kvinnorna gäller klänning och håret i knut. Inte lika smashing, men looken går att uppdatera. Jag kan till exempel tänka mig volanger i år. Nybyggarstuket. Som Big Love-modet fast steget längre. Inget småblommigt här inte, konservativt och rejält ska det vara. Gråskalan gäller.

Men det är framför allt männen som borde ta modeintryck av Paul Thomas Anderssons nya film. För de som inte är riktigt redo för jacka i filt kan man mycket väl ta fashion cues av rollfiguren Eli som spelar nybyggarpräst, med å ena sidan hängselbrallor, svart väst och vit skjorta, å andra sidan fräsig svart kostym, vit skjorta och ett gigantiskt silverkors över slipsknuten.

Årets modefilm heter There Will Be Blood och har premiär på fredag. Minns var du läste det först.

2. Två frågor bara. Med viss risk för spoiler undrar jag om…
a) nån kan förklara figuren Paul för mig.
b) nån kan förklara varför en viss brand uppstår. Inte den stora branden. Den lilla.

Stefan pratar så snabbt och så mycket att jag undrar om han inte konkurrerar ut sin lilla dotter i överskottsenergi.
Lunchmöte om eventuella, framtida skrivjobb. Stefan hinner gå från att berätta om en köttbuffé (the very word) på Kungsholmen, till hur han blev ”fuckad så jävla stenhårt med en glasskiva i röven” av en frilanskollega (bildligt talat alltså), via den amerikanska censuren till Harry Potter på cirka sju minuter.
Inget konstigt med det.
Sån är han jämt.
För mig som var hyfsat hungrig passade det utmärkt. Jag hann sluka min Rydberg (jag visste inte att Rydberg var lika med pytt i panna fast snofsigare) och dricka två glas äppeldricka innan jag var tvungen att uttala mig om nåt.
Alla möten borde vara så.

Köpte billiga hushållsartiklar på Boutique Eden och åkte hem igen.

Pratar med en överordnad. Han vill ge Across the Universe en trea (inte rucka på min etta, vill jag poängtera. Men hade han skrivit om filmen hade han gett den en trea, sa han).
Vad har jag missat?
Jag går igenom det i mitt huvud igen.
Bono och I am the Walrus.
Den dansande rabbin.
De bombarderande jordgubbar.
De fanns där, på duken. Jag såg dem!
Nej, alltså.
Jag vet vad jag såg.
Det jag såg var en etta, solklar som en Beatles-hit.

Såg Christer Sjögrens framförande av I Love Europe i helgen.
Fantastiskt.
Jag vet inte hur jag ska reagera.
På plussidan måste man ju säga att han är proffssig, Christer. Han vet sannerligen hur man för sig, hur man rullar med höfterna precis så oskyldigt att tanterna i Värnamo inte sätter kaffet i vrångstrupen, men så pass uttänkt att de nickar förnöjt.
En taxichaffis sa att han sålt mer skivor än ABBA i Sverige. Verkar troligt, dessvärre. Och i så fall mycket logiskt.

I Love Europe. Jag vet inte om jag hört inställsammare låt än Israels fredsbridag ”Peace” för några år sedan. Framförandet involverade ett fång vita duvor.

Varenda rad i I Love Europe är klockrent på randen mellan ironi och folkpartistisk Europakärlek. MUF hade ju en tröja med texten I Love Europe för inte så länge sedan, om jag inte minns fel. Eller var det I am Europe?
Så helt fel ute är han inte, Christer. Han följer bara en skönt naiv tradition av oförfalskat Europa-smöreri.

Och sedan vann tydligen ett par bredbentsdansande tvillingar utan hår i helgen. De var med i SVTs morgon-tv i morse. De pratade i fem minuter men jag förstod inte ett enda ord! Det var bara fnitter, ryggdunk och nåt om att man inte kunde skilja dem åt.
De är enäggstvillingar.
Det brukar vara svårt, generellt.

En händelserik helg med andra ord. Tror Expressens rubrik ”Carolas stalker portad från efterfest” sa det mesta.
Är det ett scoop eller är det ett scoop.