Jazzhands

Helt plötsligt kom det där minnet upp igen.

Sista året i gymnasiet. Alla tjejer i trean fick sitta längst fram i aulan där en Gudrun Sjödén-tant på eget bevåg bett att få snacka med oss om viktiga saker.
Hon hade mintgröna skipants med en midjekort, matchande kavaj. Hon satte sig på huk på scenen. Ingen bra idé.
“Vi har det inte lätt alla gånger, tjejer”, sa hon.
Och sedan ville hon berätta om sitt liv.

“Jag ville ju bli hårfrisörska. Men det var ju så mycket annat kul som lockade. Studier? Nä, tänkte jag. Fy fan vad tråkigt.
Och så reste jag utomlands istället, hade det lite kul. Och så en kväll så såg jag djupt in i ett par mörka ögon.
Ja, tre månader senare …”, sa hon och gjorde en gest som visade att hon hade en tjock mage.

“Så hårfrisörska blev jag aldrig”.

Hon gick ned till tjejerna på första raden och satte sig på huk framför dem och tittade ömt på dem länge.
Hon tog upp en hand och smekte deras kind.
“Du duger som du är gumman, glöm aldrig det”, viskade hon.
“Du är fin, och du duger.”

Jag satt inte längst fram.

Hon avslutade med “Gör inte samma misstag som jag gjorde, tjejer. Lev ert liv!”