Jazzhands

“Wrong car, why?”
“Tom Kha Gai”
Jag hade kunnat säga fel. Men det gjorde jag inte. En flaska mineralvatten exploderade i mästarregissörens knä, men det var ju å andra sidan inte mitt fel. Och det var okej eftersom jag vid det laget redan hunnit igenom alla mina frågor och satt och improviserade fritt.

Jag var blyg. Inte nervös, men blyg. Jag kände mig så liten bredvid honom. Men det upplevdes som vördnad, sa Git (festivalchefen) efteråt och hon verkade faktiskt genuint lättad över att det gick okej.
Själv har jag svårt att säga hur det gick. Visst, jag var där men jag vet inte. Det ligger lite bildmaterial uppe på filmfestivalens sida men jag känner inte igen mig.

Nu är jag bara så matt. Så himla matt. Rent fysiskt har jag ju inte gjort så mycket. Sett film och snackat, sittandes på en stol. Men ändå känns det som om jag just gått av ett plan som rest nonstop i en veckas tid. Känner mig trött, hungrig och groggy. Säkert törstig också.

Idag såg jag Australia, som jag blev positivt överraskad av. Mindre sentimental än väntat. Jag grät lite ändå såklart, eftersom jag ogärna missar en chans att gråta på bio. Och för att saker som stora, yviga kärleksgester rör mig, såklart.
Sedan såg jag Gilbert & George-dokumentären som sista film. Härliga farbröder. Jag blir konstigt nog inte så provocerad av deras konst, jag som annars hävdar att det inte finns mycket som retar mig mer än modern konst och Svenskt Tenn. Många fina citat. Uttrycket “delicious disasters” förekom.

En annan sak är att jag i natt drömde om en bok. Som jag i drömmen skrev eller i alla fall började skriva. När jag vaknade kände jag att jag kanske borde göra det. Nu har jag öppnat ett Word-dokument och skrivit första meningen, precis som i drömmen. Den lyder “Självklart skäms jag över det”.

Bordet bredvid:
En typisk östermalmstjej med perfekt hy, imponerande slingor, uttråkat ansiktsuttryck och en fet Rolex på sin tunna arm.
En man av typen “säljare” med en pärm med ROLEX på framför sig. Pratar i mobiltelefon.

Snacket:
“…så han nappar alltså? Fan vad bra. Du, man kan inte sticka till Zlatanpojken en också tror du?”

Hon är tillbaka på banan! För tillfället i alla fall. Har städat, vilket fått mig att slappna av konstigt nog. Yttre kaos tyder på inre och så vidare. Viktigt det där.

Nu är det först styling som gäller, inför kvällen. Testbild till vänster men glammigare ska det bli eftersom det är prisutdelning. Håret ska rullas på spolar och sånt.

Sen är det träning i tre timmar. Kameravinklar och sånt som ska stämma. Tydligen.

Sen kör det hela igång halv sex (jag har bara en enda gäst i publiken, alla andra jag försökt få dit för att få en klapp på huvudet har bangat av en eller annan anledning).

Sen är det middag och sen kan jag sova ut. I natt sov jag tungt och gott rakt igenom, vaknade pigg som en lärka vid halv åtta. All is well.

Önskar att jag kunde belöna mig själv med något för lång och trogen tjänst (i typ en veckas tid) men eftersom skattmasen kräver mig på sextio tusen (!) så får det kvitta. Men jag fyller år nästa vecka, jag kommer att önska mig klappar på huvudet i present.

Filmfestivalsångest alltså.

Sover en hel natts total komasömn utan avbrott. Vaknar av väckarklockan klockan åtta. Lommar iväg på film nio sedan hem och totalsover tills jag tvingar upp mig själv runt tre. Äter två torra bitar limpa utan någonting på och känner mig fattig. Och lite sorglig.

Skyller på filmfestivalsstress. Fegt, jag vet. Men det känns bra med något att skylla på. I morgon peakar det hela med Wong Kar Wai-prisutdelningen. Jag ska vara där tre timmar innan själva ceremonin och “öva” på att intervjua honom. Det blir en heldag. Jag är utmattad av tanken redan nu.

Blå klänning. Och att han tilltalas “Mr. Wong“. Det är det enda jag känner mig ganska säker på just nu. Och att jag är sjukt hungrig.

M har i uppgift att komma på “den bästa filmrepliken”. Här är min:

“Jag vet inte om det var kärlek eller svartsjuka men vad det än var så fick det mig att kasta en cello genom ett fönster“

Rocket Science. Fin film. Fin replik.

Jävlar säger jag. Jävlar. Jag har två ord som sammanfattar den här veckan, det vill säga filmfestvalveckan; satans stress.

Jag får ingen direkt sympati när jag säger att jag är ganska stressad över att kryssa mellan biografer och samtidigt försöka hinna sammanställa ett fint manus till fredagens Face2Face/prisutdelning med Wong Kar Wai som jag, av okänd anledning, fått äran att hålla. Jag har i stort sett bestämt outfit, det är väl det enda som är något sånär spikat kan man säga. Och att jag måste tilltala honom “Mr. Wong” vilket jag tycker känns fint. Dessvärre har jag tvångstankar om att jag kommer att presentera honom som “Mr. Tom Kha Gai” och inte Wong Kar Wai nu. Det är As fel. Han började, sedan fortsatte han och nu har det banne mig satt sig.

“Våga! Gör det!” sa han, “det skulle ju till och med du tycka var kul, eller hur?”. Fördelarna är många; 100% mer publicitet, skratt och sympati från publiken samt att jag skulle bli en levande skröna, jag skulle liksom bli 2000-talets “Kära örebroare”. Tanken tilltalar.

Nackdelen är dock övervägande stor: filmfestivalens vrede. Jag vill undvika den. Helst.

Köpte inte mindre än tre julskivor i staterna; John Waters julsamling (skit), Beach B0ys dito (tröttsam) och Snobbenskivan Merry Christmas Charlie Brown (söt).
Jag gillar Chris Isaaks juskiva bäst. Fortfarande.

Här är dock två julskivor jag valde att inte köpa:

Tillbaka i stan med rivstart. Kom hem fredag morgon efter 20 timmars resande utan sömn och tolv timmar senare (fortfarande utan sömn) körde jag mitt Face2Face med Ruben Östlund efter De ofrivilliga.
Jag gillar verkligen De ofrivilliga, en klockren film där i stort sett varenda replik låter naturlig så att det kittlar och gör ont om vartannat, på precis rätt ställe. Busschauffören som “får nog” är min favorit, han hamnar nog på listan av favoritrollkaraktärer någonsin skådade på duk.

“Den här gången är det en gardinstång som gått sönder, nästa gång kan det vara någon som slänger ned en pannkaka i toaletten och blockerar hela systemet”.

Idag bara Bones-intervjuer. Emily Dechanel ar jattesot och David Boreanaz ar en skon actionkille. Nu ar jag ledig. Sista dagen. Sen hem. Jag har redan gatt upp sakert fem kilo sa det ar lika bra att aka hem till morkret och fattigmansdieten.

Var pa matteklubbsmote. The Thrills var dar. Matte ar liksom grejen. Futurama-manniskorna var ocksa dar, och lite Simpsonsfolk som vanligt. En Thrillsman skjutsade hem mig, nu ar vi Facebookvanner. Varlden ar liten.

Och for att klargora tidigare inlagg: President Palmer kommer alltsa INTE att ateruppsta i 24. Haysbert har gatt vidare till The Unit. Han ar aktuell for The Unit. Inte 24. Tony daremot ateruppstar men det ser jag enbart som en bra grej (och innan nan anklagar mig for spoilers kan jag saga att det sker redan i forsta avsnittet och dessutom syns det i trailern sa mina hander ar rena).

1. Dennis Haysbert, varldens kanske mest noblaste person, brot ihop under intervjun och borjade grata! Fuck! Det var sa himla rorande och ingen visste vad vi skulle gora. Jag satt narmast honom sa jag tog hans hand! (!?) Han bad om ursakt for att han blev sa emotionell innan han lamnade rummet.

2. Rhys. Alltsa jag vet att det ar fel att ta upp detta i skenet av foregaende incident men alla har verkar avsky Rhys. De retar mig, och sager att jag “have a thing for bad guys”. Jag vill sa verkligen inte vara en tjej som har “en thing for bad guys” men nu sprids ryktet som en lopeld. Jag ar svenskan som faller for bad guys.
Till och med Fox-folket sjalva sa “really?” och rynkade nasan nar jag sa att jag verkligen, verkligen gillade Rhys. Vad ar grejen? Snygg, spaced out kille i hipsterklader och vackra, bruna ogon – Vad ar det de inte ser?

“You seem to have a thing for the bad guys, Caroline” har varit dags fras. Jag sa att okej da, jag erkanner, I fancy him a bit, men hey… och alla tittade pa mig som om jag precis sagt att jag tycker George Bush ar en total hottie och I would do him anytime.
Att Rhys var “galen”, “arrogant”, “stenad” eller “cocky” verkar vara den allmana uppfattningen annars. Alla ar i det narmaste eniga. Vad har jag missat? Och, den kanske viktigare fragan, ar det mig eller dem det ar fel pa?

De andra tjejerna runt bordet blev kara i Dominic Purcell som jag tycker ar direkt ful (alla de dar musklerna, yuk. Jag papekade att han har en sjuklig ansiktston, anemisk fast solskadad. Ingen holl med mig)
Carlos Bernard var ocksa poppis bland damerna. Jag tror att jag ar direkt ansvarig for det dock eftersom jag inte kunde sluta prata om Tony innan han kom in. Tony this, Tony that. Romantiska Tony gor allt for Michelle! Den aldre engelska damen blev naturligtvis helt knasvag av Dennis, speciellt nar han borjade torka tararna. Men jag star fast vid mitt val. Stolt och envis som en asna star jag fast mot den negativa massan. Rhys och jag. Soulmates, man.

Ny favorit: Rhys Coiro. Jag tror att jag funnit en sjalsfrande. Vilken kille!

Bra dag idag. Kickstartade med den tva timmar langa 24-filmen som liksom ar ett litet mellanspel, ett hopp, till sasong sju. Sedan var det intervjuer med Matt Groening (gott humor, bra citat, fantastisk frisyr – fortfarande) och Prison Break-manniskorna. Wenthworth ar ganska biffig nu for tiden. Hans rost ar verkligen charmerande. Jag fragade om han ar bra pa kyss-scener numera vilket jag inte pa nagot satt ansag vara en galen fraga, men jag fick kalla handen. Fick en iskall “Next question“. Shit, det har aldrig hant mig forut! Jag som alltid gatt in for att profilera mig som den trevliga, svenska journalisten som alltid ar snall och trevlig.

Sen var det dags for 24. Joy oh joy! Carlos Bernard var inte lika snygg i verkligheten som jag hade tankt mig. Han var mycket mindre, fast med stor rumpa liksom. Han var ratt sa charmig och det ar galet (galet!) att TONY kommer TILLBAKA, men hey, som 24-fan ar det bara att tacka och ta emot. Jeanine Garofalo spelar Chloes data-sidekick (aka nord). Hon var fantastisk att intervjua. Hon hade spetsiga glasogon, lanade Lypsyl av en hollandska men varnade henne innan om att hon har herpes. Hon var full av tatueringar. Hon snackade skit om seriens hogervridna varderingar och sa att det antagligen var darfor hon fatt rollen – de ville val ha in lite vanstermanniskor.

Sen. Rhys. Rhys! Jag finner inga ord. Mitt hjarta dunkar fortfarande. Jag siktar alltid in mig pa att fa forsta fragan eftersom man aldrig vet vad de andra miffona kan slanga ur sig (en italienare vid vart bord har som “grej” att alltid kla ut sig till nagot han tycker “matchar” filmen. Ibland ar han en varm korv, ibland en romare etc…). Jag sa hej, hur mar du och han gjorde en san dar Joey i Vanner-grej och synade mig upp och ned och sa “bra, hur mar du?” pa ett satt som fick mig att korsa armarna over brostet och titta ned i bordet medan jag sa “bra tack” och fragade om hans rollfigur. Han sa “well, man vet inte riktigt var man har honom, du vet…” och blinkade at mig. Jag blev pionrod.

Men det ar inte darfor han ar min nya favorit. Han ar det for att han inte svarade pa en enda fraga utan bara svavade ivag, han vinglade pa stolen och upptradde lite lulligt. Kanske hade han druckit eller rokt? Han svavade langt, langt bort och pratade med en langsam och sensuell rost (jag svar) och gjorde skona grejer som att ha handerna i fickorna medan han vickade pa stolen med benen. “24 ar som The Office egentligen…fast det ar 24…liksom” ar ett favoritcitat. Rhys. Jag vill bara ta hand om honom nu.

Sen hade jag tydligen lamnat datorn i lobbyn utan att logga ut forst sa nan trevlig/rolig prick andrade min Facebook-status till “Caroline left herself logged on to a public computer” eller nat sant.

Okej.

Rattelse: FYRA brander pa G i LA just nu. Men jag har inte kant av dem annat an att det luktar grillfest i hela staden och det ar ratt dimmigt i utkanterna. Jag har jobbat idag. Sett kommande avsnitt av Simpsons, My Name is Earl och Prison Break. Shit alltsa, jag trodde alla i Prison Break forsvunnit vid det har laget, en efter en. Men icke.
Intervjuat Jason Lee for andra gangen nansin och han fortsatter att vara en av de mest reko i branschen. Trots att han ar scientolog.
Eller ar det tack vare…?
Tanken ar forbjuden men intressant.

Tva enorma brander pagar fortfarande i Los Angeles-omradet. Det luktar grillat i hela stan. Men OPRAHS HUS AR INTAKT som man rapporterar pa Fox News. Pew!

Har jag och Angelina Jolie tva identiska kroppsdelar? Kanske. Det ar mojligt. Bevis finnes.

Idag ar det galet varmt i LA. Narmare trettio grader. Sant klarar jag inte av. Jag maste fly in i bilar med air conditioner, eller ga i skuggan med en stor hatt. Lyckligtvis gick hela dagen at till att shoppa Linneas sista prylar (hon reser i morgon och jag borjar “jobba” aka intervjua filmstjarnor pa lopande band) sa det blev mest luftkonditionerade affarer. En del repriser och en del lokala klassiker. Bland annat It’s a Wrap! som saljer klader fran tv-shower och en del filmer. L handlade ett par slappa short som Will Smith har pa sig i Hancock for inga pengar alls. Jag hittade en snygg bh (DKNY) i min kupstorlek (= mongostor, freakish och allmant storande. Jag skulle ge bra mycket for en normal B-storlek) men for liten runt om. Gjord for en minikvinna med oproportionellt stor hylla. Den kom fran Mr and Mrs. Smith vilket far mig att tanka att jag och Angelina Jolie har lika stor byst! Samma storlek har vi i alla fall, forutsatt att ingen annan visade sig i underklader i den filmen. Nagon som minns? Tanken roar mig. De brosten pa den lilla kroppen. Hon kanske har ryggproblem? Hur stora blev de inte nar hon vantade tvillingarna? Ar de…naturliga? Jag och Angie. Plotsligt ett steg narmare varann. Guds lilla nyck.

En lyckad LA-dag skulle jag saga aven om jag har en allvarlig brist pa pengar just nu. Att handla en uppsattning tallrikar for tva tusen ingick inte i ursprungsplanen.