Jazzhands

Såg Lukas Moodyssons Mammut i morse. En fascinerande pressvisning som kändes som en galapremiär. “Alla” var där och efter filmen stack SVT upp en kamera och en mick i ansiktet på utvalda key people.

Jag vet inte vad jag ska tycka om den.

Å ena sidan konventionell rulle om att familjen är viktigast av allt (ungefär så här säger filmen: “om ni nu bestämmer er för att skaffa barn, fattiga knegarfolk och/eller förmögna överarbetande vitingar, så se till att ta ert ansvar!”).

Å andra sidan fina porträtt av högt ordinära människor och allas våra gemensamma problem som heter tid och pengar. Det fånar kallar livspusslet. Att det inte spelar så stor roll, vi gör alla det vi kan för att ge våra barn allt och ändå blir det inte alltid så. Ibland kan precis samma fina intentioner slå fel och vi ger dem tårar och sorg istället.

Jag ska recensera i City. Jag behöver en dag att tänka över detta på. En sak bara; Michelle Williams är för jävla fin. Som tråkmoster i glasögon och menlös stickad tröja, som kirurg-in-command på sjukhuset eller fokuserad New Yorkare på löpbandet. Hennes ögon säger det mesta, och de där kantiga läpparna som ibland knips ihop till ett streck, och ibland ler det mest förföriska leende. Jag undrar var i filmen hon fick det hemska dödsbeskedet om sin före detta make. Må han vila i frid.