Jazzhands

Jag var på plats, stod utanför affären efter tolv. På lappen står det tydligt (okej, inte tydligt men det står i alla fall) att butiken har öppet mellan elva och tre på lördagar.
Jag får nog av detta hycklande. Ett hån rakt i ansiktet på mig! Jag ringer därför mobilnumret som står skrivet bredvid öppettiderna. En kvinna svarar. Jag lägger fram mitt ganska enkla ärende. Hon säger att hon haft ”så många feng shui-uppdrag” att det inte blivit av att vara i butiken. (!)
Det är ju heller inte ”en butik i traditionell mening” om jag förstår vad hon menar. (Det gör jag inte.)
Jag frågar om hon över huvud taget ska vara i butiken idag. Ja, okej, säger hon. Hon ska komma klockan två.
”Ni stänger tre?” frågar jag för att försäkra mig om att kvinnan menar allvar – hon ska komma till butiken en timme, fast lappen säger att de har öppet fyra.
”Ja” säger hon.

Jag lurar som en katt. Kvart över två är jag där. Dörren är stängd.
Dörren är stängd.

Asså, dörren är stängd. Men en besvärad kvinna står inne i butiken. Hon öppnar. ”Var det du som ringde?” frågar hon och jag svarar ja.
”Du, jag behöver springa ett ärende till kemtvätten. Kan du komma tillbaka om fem minuter, tror du?”
”Va?”
”Ja, jag måste springa ett ärende”
”Då är klockan alltså strax över halv…?”
”Ja? Vaddå? Var det något särskilt du ville titta på eller?”

MEN HERREGUD!

Det finns en affär på Skånegatan, förbi Nytorget men inte ända vid Vitabergsparken. Jag vet inte vad den heter, men jag har gått förbi den säkert trettio gånger nu. Alltid stängd.
Men den verkar ändå leva ett slags liv för någon skyltar om och en porslinshund har bytt plats i affären flera gånger mellan tillfällena jag har stått och spanat in genom fönstret.
Jag har varit så nära. En gång var jag där då någon hade satt upp en skylt om att man stängde tre den dagen. Klockan var fyra.
Förra helgen kom jag tio minuter efter att en lapp meddelade att de hade gått.
Affären är ett mysterium.
Men det som retar mig är att i stort sett allt därinne ser ut som något som jag vill ha. Som skulle kunna passa i mitt hem. Som doftljuset ”Bibliothèque”. Vem vill inte ha det?
Idag är det lördag och jag gick upp tidigt. Dels för att jag är svenneskadad och dels för att jag tänkte, med någon slags nyfunnen målmedvetenhet, att idag ska bli dagen då jag faktiskt lyckas gå till den mystiska butiken utan namn då den är öppen.
Ironiskt nog är detta också helgen då jag har mindre pengar på mitt konto än under studietiden. Skattmasens fel. Det skulle var väldigt oklokt av mig att köpa ”ett exklusivt doftljus” när masen kräver trettio, fyrtio tuss. Men jag ska inte låta det stå ivägen för mitt mål!

Det är avtackning för en tjej på ekonomin idag. Det påminner mig om en vän till mig som slutade på sitt jobb tre gånger, blev avtackad varje gång, men sedan tröttnade på livet som ”arbetsfri” eller ”arbetssökande” eller vad han nu kallade det, och frågade om han kunde få tillbaka sin gamla plats.
Det kunde han.
Tre gånger bad han att få tillbaka jobbet.
Tre gånger fick han det.
Tre gånger slutade han.
Och avtackad blev han varje gång.

Åh, jag beundrar honom så!

En gång såg jag ett program med Dr. Phil. Han pratade med fetton. De sa att de hade ”provat allt” men inget kunde få dem att gå ned i vikt.

Dr. Phil svarade att bantning inte handlar om mat utan vilja.
Och att det inte är maten som gör en fet utan matvanorna.
Och att bara du bestämmer din egen vikt.

Men du är ju fet Dr. Phil! tänkte jag då.

Idag tänker jag annorlunda. Idag tänker jag att varje måltid inleds med en kamp mellan två starka viljor. Hjärnan säger att jag ska äta något lätt, kanske sallad. Inget bröd till. Bröd är en styggelse. Och tänk inte ens i termer av ”bordsmargarin”.

Magen säger ”Fuck it, jag är hungrig!” och sen sitter vi där, samvetet och jag. Mätta och belåtna, men med hjärnans bittra muttrande över att än en gång förlorat en round.

Jag säger hej fetma. Hej nya kroppsform. Hej igenkloggade vener. Och hej då förnuft och reson! Det här med luncher på jobbet är en förbannelse. Sanna mina ord.

..och Roger Wilson om Stieg Larsson i P3 Populär. Det blir bra!

5. Allt som ligger på ens skrivbord ses som en personlighetsmarkör. ”Jag ser att du gillar Vanity Fair…huh”.

Allvarligt! Från och med nu ska jag sluta umgås med folk och enbart kommunicera via YouTube. Familjen Bernadotte har en fantastisk stab med PR-genier bakom sig. Att de lägger upp den här tillkännagivningen på YOUTUBE gör mig faktiskt alldeles sprallig. Det är fantastiskt.

Jag vill också förlova mig enbart för att kunna sitta vid vardagsrumsbordet och deklarera mina planer, lägga upp det på YouTube och skicka länken till vänner och bekanta. Men inte utan att jag först läckt det hela till pressen. Regeringen bör också godkänna vissa delar av mitt privatliv anser jag.

Äh, skit i förlovningen förresten, jag kommer numera att deklarera allt på YouTube. När jag har semester, när jag ska se nästa avsnitt av 24 och därmed inte svarar i telefon… och givetvis när boken är klar. Då blir det pressrelease via YouTube och kommuniké.

Du, det är ingen vanlig is vi kör med här på söder, det är faktiskt gourmetis. För att vi vill, kan och har råd. Varför låta pris gå före kvalité? Endast den bästa isen är god nog för oss. Säljer er kvartersbutik fortfarande bara ”vanlig” is? Be genast att få tala med butiksföreståndaren. Vi lever faktiskt inte på medeltiden.

Mattias schlagerbloggar men jag talar direkt till folket. Your pick.

Min fredag den 13:e-lista med läskiga platser i Stockholm har visst orsakat olust hos en kvinnlig läsare. Trist. Hon säger att min lista inte är rolig alls ”men den var säkert menad som sådan”. Tvärtom är den ”sårande för folk som bor i Blackeberg” eller som ”tycker om att promenera på Gärdet en tidig morgon”.

Ajdå. Det här med läsarrespons är en ny grej för mig. Det här med att de är många (läsarna) och de reagerar. De tycker saker. Och känner saker.

Oh well.

Nu ska jag konkurrera ut Mattias (med ny bildbyline!) och hans schlagerblogg på Kulturen genom att skriva om var man bäst ser schlager i Stockholm, i På Stan.
Konkurrens är en drivkraft man inte ska underskatta. Jag ska få fler klick än honom, så är det. Den som vinner straffar den som förlorar.

I’m thinking conversion.

Rom lockar fram den lilla katoliken i mig som dyker upp då och då och frågar efter radbandet. Jag har nog aldrig fattat att det finns så många kyrkor i Rom, och alla ser ut som om Donatella Versace inrett dem. Inte en centimeter får gå till spillo, det är en ikon, en målning eller en förgylld staty i vartenda hörn och jag gillar det. Jag lockas av tanken på att flasha radbandet eller ett fett kors på bröstet. För att inte tala om att få göra korstecknet i tid och otid. Det är snyggt, ingen kan säga något annat.

Eftersom pappa var katolik borde de kunna acceptera mig utan omsvep. Värre blir ju förstås om de ska be mig bekänna massa saker, som gudstro till exempel. Men jag tänker mig att de kanske tar sånt för givet bara om man ansöker om att få bli upptagen i deras kyrka? Lite dont ask, dont tell?

Sedan, och jag kanske har fel i detta, kanske det gör att det skapas myter om mig. Det är därför hon inte dricker kaffe, som A påpekade kommer bli en logisk slutledning. Ingen alkohol och inga cigg. Ah, det är därför.

Och så säger jag ”nej, men det var innan jag konverterade” och gör därmed mig själv till en enigma.