Jazzhands

Min nya, smutsiga hobby går ut på att lyssna på ful musik. Alltså verkligen ful musik. Jag lyssnar i lurar, på jobbet, ungefär ett vinylskivskast från DN Kultur. Om de visste vilken musik som strömmade ut ur min dator och in i mina öron medan de satt och diskuterade Andrew Bird eller nåt. Det roar mig något obeskrivbart mycket.

Okej att priset för mitt lilla joke är att jag tvingas lyssna på Enya och Cranberries.

Tippar därför att min hobby blir ganska kortlivad. Typ 24 timmar.

Okej, jag lämnar listan över folk jag inte vill vara som och koncentrerar mig på listan på folk jag vill vara som istället.

1. Charlotte York
Jag gjorde ett test på Facebook som gick ut på att ta reda på vem man är i Sex & the City. Jag blev Carrie. En grym besvikelse.
Jag vill inte vara Carrie, jag vill vara Charlotte. Åh, söta, rara Charlotte! Jag vill nämligen också vara snäll, omtänksam, alltid tro det bästa om människor och ha oklanderlig, klassisk stil, precis som hon. Där har jag mycket att lära.
Charlotte är romantisk också, ser hemmet som en självklar punkt och lider säkert av någon slags sjuklig kontrollfixering. Där är vi lika, hon och jag. Där förstår vi varann.
Sen gillar Charlotte visserligen modern konst också men hey, ingen är perfekt.

Den ligger på mitt köksbord. Listan där jag skriver upp folk jag inte vill bli som. Jag målar säkert in mig i ett hörn nu men jag vill inte bli en sån där tjej som har en fot, snarare en lilltå, med i någon slags mediadrev och ser sig själv som en vital del av någonting och droppar namn som om de vore medaljer.

”Staffan Hellstrand var där”.

Jaha?

Någonstans, i någon slags parallellvärld betyder detta antagligen någonting. Men jag har svårt att se vad.

Fakta: Jag går i stort sett aldrig ”ut”. Jag vet inte, jag blir bara bortkommen. Jag dricker inte heller. ”Kända namn” får jag nog av ”i tjänsten”.
Fakta: Jag går i stort sett aldrig på några slags releasefester eller sånt man får en ”personlig inbjudan” till eller ”namn i dörren”. Bara om det är mina vänner som ordnar det, då går jag dit för att träffa/stöda dem. Sen råkar jag umgås med många journalister men det är ju för att de ingår i mitt skrå. Lärare umgås med lärare, läkare med läkare osv.

Varför behöver jag ens skriva det här? På någon slags förekommen anledning, tror jag. Visst droppar jag kändisnamn. Dagligen till och med. Men jag skulle gärna vilja tro att de inte har med mig att göra, att deras eventuella glans, hur liten den än må vara, skiner tillbaka på mig, utan snarare för att de underlättat för mig i mitt jobb, kanske var de sköna och gjorde att det blev lättare och roligare att skriva den där intervjun, eller att jag genom en snilleblixt kom på ett så bra namn att ha med i artikeln etc. Detta bevisar jag genom att inom kort öppna en ny blogg med två kollegor.

Förtydligande: Jag är inte kändisintresserad, per se. Åtminstone lever jag i den tron.
Person jag inte vill bli som: kändisimponerad. Den dagen är jag slut som journalist, skulle jag tro. Och människa.

Nu måste jag göra en lista på folk jag aldrig vill bli som. Högst hamnar en lärare som alltid försökte vara down with the kids, snacka obegriplig slang och ha sig. Han sa till en elev, som mitt i terminen fick beskedet att han skulle få en tvåa, och som då frågade ”men är det någon idé att jag ens går till lektionerna resten av terminen då” att ”Tänk dig att du befinner dig i en helikopter över havet. Där puttas du ut, i vattnet. Du vet att du ska drunkna, men visst fan fortsätter du simma?”

Okej, han hamnar överst på listan.

Eller i alla fall högt upp.

Sen kommer nog alla mongon som säger ”Välkommen ut till verkliga livet”, ”Men kan du försörja dig på det du gör?” och olika varianter på ”Men har du utbildning för det?” till mig i tid och otid. Oftast är det samma bittra människa (Hej medelålders kvinna med tantfrisyr och brosch!).

Eller, förresten, en sån kan jag gott bli. Generationen efter mig ska också få smaka på det där. Åttiotalisterna. Det kan de ha, de små friåkarna. En generation det är synd om? Ha! Jag ska maila Gustaf Fridolin genast och säga precis de sakerna.

Och stå för det! Japp, det är mitt strå till stacken. Och bara ett bevis för att man förvandlas till den man hatar förr eller senare.

Det gick precis förbi en gymnasieklass, på rundvandring på redaktionen. Jag hör Axel köra en ”…som jobbar med kalendariebiten i tidningen följt av en ”Där sitter Rolf som är redigerare och Caroline som är reporter” varpå jag höjer en hand och vinkar en käck  ”Japp, det är jag det”-vinkning.

Jag har blivit den sortens människa jag en gång hatade.

Det är inte så att jag älskar Lidl. Tvärtom, jag får tvångstankar om tjocka, tyska barn med choklad runt munnen när jag är där. Men jag går dit ändå eftersom de är tillgängliga (ny butik på Folkungagatan) och säljer sköna saker som dessa: ”Men’s jeans” och ”Men’s briefs”.

Jag är frestad. Mycket frestad. Hur sitter Lidl-jeansen?

Grejen är att jag blir rörd när jag tänker på tysken som stoppar ett par inplastade blåbyxor i korgen eftersom han behöver ett nytt par. Jeans som jeans, liksom. Spela roll. Billiga är de i alla fall. Storlek M, kanske L? Är de stora får man väl köpa hängslen till.

Eller tyskan som lägger upp ett trepack briefs på bandet, bredvid glasburken med surkål, för att maken Heintz därhemma börjar få ont om kallingar. På Lidl säljer man äver inplastade hamburgare, alltså med bröd och ost och allt, bara att värma.

Sånt ger mig en tår i ögonvrån och tankar om öppna gränser mellan nationerna. Faktiskt. Att hålla ett par inplastade, tyska ”Herrjeans” i handen gör mig rörd.

Kollar en gammal reklamfilm med John McEnroe (”Bic – The Shave that Saves!”) på YouTube och inser att unge BigMac är skrämmande lik storebrodern Wayne (Jason Hervey) i En härlig tid.

Detta, i sin tur, får mig att undra vad Hervey gör idag.

Här är svaret:  Efter En underbar tid gifte sig Hervey med en porrstjärna, och gjorde lite voice acting. Hans skådespelarinsatser har på senare år varit små men han ”made a brief appearace in the 1993 adventure game Return to Zork as the troll king.”
Han har producerat reality-shower, bland annat I Want to Be a Hilton and Scott Baio Is 45…and Single. Sen blev han  PR-människa för mystiska firman HealthSouth Corporation i Birmingham, Alabama, som avslöjades med pengafiffel. Hervey fick sparken trots att han aldrig anklagades för nåt.

Tomhet.

PS: Hur skriver man ”reality show” på svenska? Experimenterade med ”reality-show” men det ser kefft ut.

Här är jag!

Eller, den målade noirversionen av mig som numera finns på en tavla hemma hos mig, efter att konstnärinnan och den överlag charmanta Frida Farm lagt sista handen vid det.

Man ”ser att det är jag” som mamma uttryckte det. Jag ser att det är jag, en elegant, överdramatisk version av mig i alla fall. Den versionen som får vredesutbrott, kör med överspel och skriver under på att more is more.

Jag är förtjust. Mycket förtjust.

Enda problemet är att hitta en värdig plats för detta konstverk – detta masterpiece i olja – någonstans i min överbelamrade lägenhet.

Annars unnar jag alla den härliga känslan av att se sin ungdom och skönhet förevigad på duk. För alltid.

Mitt arv till barnbarnen är kirrat.

Läkarbesök idag, förresten. Efter att ha missat tre tider i rad (!) var jag galet mån om att inte missa denna. Ny doktor förresten.

En leende herre med välkammat hår. Jag fick säga vad jag behövde i medicinväg. ”Du vet vad som funkar för dig”.

Fyra mediciner på recept varav två ”kan vara bra att ha hemma”.

Sedan klämde han på mina halsmandlar och uppmanade mig att inte bara lita till tabletter utan också till människor i min omgivning, vänners goda välvilja och kärleken. Okej Caroline?

Jag tar hans uträckta hand när jag går. Då kramar han mig. Docktorn ger mig en varm kram och ber mig ta det lite lugnt. ”Då blir det bra, ska du se”, säger han och klappar mig på ryggen.

Och jag får, återigen, ökat förtroende för landstinget.

Ha!

En sån där utmaning!

Denna gång från Manny-ken, som är söt, rar och fashion i allt hon gör. Till skillnad från mig. Jag vet att det finns två olika historier om hur det verkligen gick till MEN min klädstil har kallats ointressant och obegåvad (tror jag att det var?) och kanske till och med slarvig vid minst ett tillfälle.

Det är helt okej med mig. Kläder och modern konst är två grejer jag inte förstår mig på. Trots mitt intresse för smink och mitt engagemang i fashionabla Bon.

Anyhoo…utmaningen.

5 accessoarer
”Glatt humör”.
Nytvättat hår.
En blomsterbukett kanske, eller ett djur av något slag?
Casio digitalklocka (som jag ännu inte lyckats ställa om till sommartid. Hjälp?).
Nagellack av bra kvalitet (Make Up Store, till exempel).

5 plagg
Skämt-t-shirt. Typ ”Gangsta rap made me do it”.
Långskjorta, gärna från Acne. Dubblar som klänning om det kniper.
Jeans. Märke spelar ingen roll, bara de sitter bra. (Eller ärligt talat, Lindex och Kapp-Ahl går bort.)
Dyra lyxunderkläder som gör jobbet. Nuf said. Nu vet ni för mycket redan.
Färgglada sockor!

5 skor
Svarta Stan Smith.
Gamla hederliga Adidas Campus, kanske mörkblå?
Smäckra kängor från Marc Jacobs. Som jag älskar dem!
Stövletter av okänt märke, halva priset i Högdalens skoaffär. Mina mest använda stövlar någonsin? Love ‘em.
Mörkblå gummistövlar från Marc Jacobs. Inhandlade för tjugo dollar i NYC. Ka-ching!

5 skönhetsprodukter

(Här är min time to shine då, äntligen)

Eyeliner! (pensel och kakeyeliner, aldrig vulgoalternativet penna)
Ögonfransböjare (alla funkar mer eller mindre, men Shu Uemura har en extra lyxig touch).
Pincett från Tweezerman.
Skumbad. Hemma. Med någon man gillar.
Sömn.

Asså…det är inte hel optimalt med låga, nedsuttna soffor i kombination med högt bord. Jag har inget emot dvärgar per se men skulle hellre tas för fullvuxen människa.

Foto: Axel Björklund aka chef’n. Calles min sammanfattar allt.

Två snabba tevereflektioner, bara.

1. Var på födelsedagsfest i lördags. Clara kom fram till mig och sa att jag hade skrivit något på Facebook som hon antog hade med avsnitt 18 av 24 att göra. (Detta är sant, jag hade skrivit ”Tony, no!” i min statusrad)
Hon sa ”så får man inte göra” och ”det är inte okej”. Jag påpekade att ”Tony, no” kan betyda vad som helst. Hon sa att ”om en rollfigur dör så får man inte avslöja det!”. Detta är helt och hållet sant, förstås. Men huruvida mitt ”Tony, no” refererar till hans eventuella död eller inte kunde jag ju varken dementera eller bekräfta för då skulle jag ju avslöja ännu mer.

Status Quo.

2. Såg Nip/Tuck igår. Innan avsnittet varnar Pekka Heino för en ”våldsam attack i slutet”. Hur mycket giveaway är inte det? Särskilt när man vet att det finns minst två crazy ladies med just nu (Eden och Colleen) med störda hämndbegär. Och mycket riktigt…

Råkade höra en redaktör säga att de ger vissa skribenter en tidigare deadline än nödvändigt ibland eftersom de vet att de har för vana att sega till och bli sena.

Fy vad bra, tänker jag. Jag hoppas jag är med på den listan!

Förr om åren gjorde jag mig lite av ett namn på att vara Den pålitliga skribenten. Lämnade alltid i tid, mailade dagen efter och frågade om allt var okej, mottaget och så.

Sen kom famgångarna och ni vet ju vad som händer när framgångarna kommer? Precis. Man börjar slacka. Sola sig i glansen och uppträda divigt. Ni vet.

Jag har skaffat mig ovanor på grund av detta. Den allra tydligaste är att vara sen med material. Det är oförlåtligt egentligen och totalt oproffsigt. Men jag kan hoppas på att mina kära redaktörer (ja, de är mig kära allihop faktiskt) sett igenom detta och tänker ”Men jaja, hon lämnar ju i alla fall” och ”Om vi ger henne en tidigare deadline…hehe…”

Skitbra. Det är win-win, ju. En piska på min rygg och ett slugt leende på redaktörernas läppar. I love it.

Välkommen till den verkliga världen som min släkting sa till mig förra veckan.

Kära Tony!

Du var alltid min favorit. Det är du fortfarande.

Tony, jag är din vän.

Jag förstår att du är bitter på regeringen och anklagar dem för Michelles död. Jag förstår att du gör det du tror är rätt.

Jag förstår dig så väl. Dina handlingar baserade sig alltid på förnuft men ditt stora hjärta ställde sig i vägen ibland.

Men kära Tony, jag saknar dig. Jag saknar den du en gång var. Jag saknar din gorillaliknande gång när du skyndade dig igenom CTUs korridorer. Ditt rara sätt att säga ”yeah” på en utandning. Är du verkligen helt förlorad, Tony? Jag vägrar tro det.

Någonstans finns ditt stora hjärta kvar. Jag är inte redo att ge upp ännu, Tony. Jag tror på dig. Fortfarande.

Din
Caroline

Just another day at the office:

1. Telefonsamtal från Petters (ja, han, rapparen) fotograf som läst min grej med Bingo Rimér som har ett inramat porträtt hängandes på Amida kolgrill. Roligt samtal.

2. Björn Ranelid ringer på mitt nummer men söker egentligen Jenny, min kollega. Vi börjar snacka och plötsligt har det gått trettio minuter. Jag fick inte många sylar i vädret men det är sak samma för Ranelid är alltid underbar att lyssna på.

3. Jenny får tag i Ranelid. Han hälsar till mig. Jag är en ”fantastisk kvinna”, säger han. Jag vill ha det präntat på en medalj, eller minst en t-shirt, med avsändarens namn på.

4. Smygtitt på min hittills största På stan-grej.

Annars då?