Jazzhands

Den ligger på mitt köksbord. Listan där jag skriver upp folk jag inte vill bli som. Jag målar säkert in mig i ett hörn nu men jag vill inte bli en sån där tjej som har en fot, snarare en lilltå, med i någon slags mediadrev och ser sig själv som en vital del av någonting och droppar namn som om de vore medaljer.

“Staffan Hellstrand var där”.

Jaha?

Någonstans, i någon slags parallellvärld betyder detta antagligen någonting. Men jag har svårt att se vad.

Fakta: Jag går i stort sett aldrig “ut”. Jag vet inte, jag blir bara bortkommen. Jag dricker inte heller. “Kända namn” får jag nog av “i tjänsten”.
Fakta: Jag går i stort sett aldrig på några slags releasefester eller sånt man får en “personlig inbjudan” till eller “namn i dörren”. Bara om det är mina vänner som ordnar det, då går jag dit för att träffa/stöda dem. Sen råkar jag umgås med många journalister men det är ju för att de ingår i mitt skrå. Lärare umgås med lärare, läkare med läkare osv.

Varför behöver jag ens skriva det här? På någon slags förekommen anledning, tror jag. Visst droppar jag kändisnamn. Dagligen till och med. Men jag skulle gärna vilja tro att de inte har med mig att göra, att deras eventuella glans, hur liten den än må vara, skiner tillbaka på mig, utan snarare för att de underlättat för mig i mitt jobb, kanske var de sköna och gjorde att det blev lättare och roligare att skriva den där intervjun, eller att jag genom en snilleblixt kom på ett så bra namn att ha med i artikeln etc. Detta bevisar jag genom att inom kort öppna en ny blogg med två kollegor.

Förtydligande: Jag är inte kändisintresserad, per se. Åtminstone lever jag i den tron.
Person jag inte vill bli som: kändisimponerad. Den dagen är jag slut som journalist, skulle jag tro. Och människa.