Jazzhands

Jag är rätt dålig på att läsa. Eller, det är jag inte, det är ungefär som med musik – jag anser att alla musik är dålig tills motsatsen bevisats.

Hör jag talas om ett nytt band utgår jag från att det är kasst. Tills jag motbevisas genom att jag får en blandskiva (mottages tacksamt) eller råkar höra låten på radion i bakgrunden hos tandläkaren och tänker ”Huh! Bra låt…”.

Spotifylistor är lite för enkelt, den går jag inte på. Ska man övertyga mig behövs blandskivor. Och ytterst få låtar den här sidan av, säg, 1994, har passerat nålsögat och gått hela vägen fram till min skivsamling.

Döm därför om min totala förvåning när Mitt livs novell eller om det var novell.se skickar ett mail och ber mig lista 2000-talets hundra bästa låtar. Smickrande. Jag tror det var ett massmail och inte riktat till mig personligen, dock. Men jag tar det som en oerhörd komplimang. Verkligen. Jag visste inte att jag såg ut som en som lyssnar på musik. Eller är det ett fall av ”guilty by assocciation”?

Tydligen ser jag ut som en som läser böcker också. Jag blir ombedd att lista även sådana. Kul med tanke på att den senaste boken jag köpte var chimpansen Cheetas sjävbiografi och den senaste jag läste var en alfabetiskt ordnad guide till de bästa skönhetsprodukterna i USA.

Men om jag framstår som en musiklyssnande, intellektuell bokläsare så är det helt A-Okay med mig.