Jazzhands

Folket skriker efter hån. Så här kommer det: nio prima rövar man får skratta åt.
Det är tillåtet. Det är ju det de vill.

Och på frågan ”Gud, går du runt och fota folks rövar eller?” svarar jag ”Ja, det är klart. Gör inte du?”.

Folket vill ha hån. Detta är upp-och-nedvända världen. När jag bloggar på På stan-bloggen så spelar det ingen roll vad jag skriver, jag får hån och hat i alla fall. Här utlovar jag hån mot handikappad och får jubel. Jag vet då inte vad jag ska tro.

Jag ska tipsa om en grej, det är vad jag ska göra. Jag ska tipsa om att på torsdag, den 1:a oktober, då börjar en liten följetong här på Jazzhands. Trogna läsare kanske minns trubaduren Kennet som köpte en gitarr på Rusta och tog en kurs på ABF? Samma underbara Kennet ska nu bli superstar i dokusåpan Stockholm-Arlanda som börjar på trean 7 okt. Tills dess blir det ett oförglömligt citat om dagen från Högdalen’s Finest.

Igår såg jag Äntligen midsommar. Jag har följande reflektioner:

1. Olle Sarri har inga problem med nakenhet.

2. Kroppsvätska i bild är aldrig en bra idé. Kroppsvätska i bild upprepade gånger och samtal om kroppsvätska är en ännu sämre idé.

3. Det här med män som tar av sig på överkroppen och brölande springer manslopp genom skogen. Vad är grejen med det? Varför behöver män i film med jämna mellansrum ”hitta tillbaka till manligheten” genom att ta av sig på överkroppen och bröla?

5. En ”fin” och ”kontrollerad” flicka tar tydligen alltid fashion cues från prinsessan Madeleine.

Vid det här laget har vi väl kommit överens om att det är okej att håna folk, i synnerhet män, med abnormala baksidor?

Jag är i alla fall överrens om den saken.

Den här herren fångade jag på Odenplans tunnelbana. Jag vill börja med att rikta uppmärksamheten mot röven. Ljusa Levi’s, smala skinkor, blygsam rondör. Det är en exotisk röv vi har att göra med här.

Låt oss sedan bara för en sekund stanna vid den markerade midjan. Hoppla! Smärt! Låt oss fånga in den med ett brett skärp så att röven får ännu mer uppmärksamhet!

Tröjan diskret randig. Handväska av okänt slag under armen. Skum hals. Dubbelhals. Och så mössa på det, med någon form av snodd.

Ja, jag hamnar väl i helvetet då. Men det visste jag redan, så jag kan lika gärna fortsätta. I morgon: jag mobbar en handikappad!

Jag är en försvarare av musikaler, generellt. Denna bespottade genre. Jag har egentligen ingenting emot den alls. Man måste bara köpa att de sjunger istället för att prata. För att förmedla känslor.

Jag har ingenting emot musikalfilmer heller, jag gillar Moulin Rouge och Sound of Music. Älskar Singing in the Rain. Försvarar dem gärna.

Så igår så jag Cats på Cirkus. Varför inte, tänkte jag. Jag fick två biljetter och jag har noll koll på vilka dagens stora musikalnamn är. Jöback verkar ju lämnat den branschen, liksom Richard Carlsohn, så vitt jag vet. Dagens musikalungdom har jag ingen koll på. Så jag tänkte Cats, varför inte? Kolla vad kidsen gillar nu för tiden. Den där Rennie ska ju vara het.

(Och till saken hör dessutom att jag vid ungefär fjorton års ålder var helt såld på musikal, jag såg allt som gick att se. Allt. Jag hängde till och med vid Skeppsholmskyrkan och snackade till mig en plats längst bak när Jesus Christ Superstar sattes upp där ett par år i rad. En kyrkovaktmästare tog sin an mig och min musikaltörst. En annan grej: jag har väntat in pausen på både Blood Brothers och Les Miserables och smitit in för att se andra akten gratis.)

Så nej, jag har verkligen ingenting emot musikaler.

Trodde jag. Nitton år kan tydligen göra mycket. Smaken förändras och tur är väl det. Gud, jag himlade med ögonen så att de nästan sjönk tillbaka in i sina hålor. Varför måste musikalmänniskorna prata så fånigt och överdrivet för? Har de alltid gjort det eller är det en ny grej? Gjorde man det redan på Jöbacks tid?

Och sen det här med män i tajts alltså. Är det en så bra idé verkligen? Ouch. Jag satt tillräckligt långt fram för att slippa undgå att fästa blicken på, tja, det uppenbara. Det är ingen bra idé med tajts. På varken kvinnor eller män men framför allt män. Speciellt dansande män. Som ska åma sig som katter och svänga mjukt med rumpan rakt ut mot publiken. Jag vill inte gå in mer på detta, bara konstatera att det är en dålig idé.

Dock imponerades jag av Malena Tuvung som sjöng Memories (på svenska). Dels för att hon hade den i särklass bästa rösten. ”Jäklar!” tänkte jag. Dels för att hon vågar. Tänk att sjunga Memories. Vem har inte hört Memories? Och så slå ut med armarna och sträcka ansiktet upp mot skyn, hela den grejen. Det är modigt, det måste jag säga. Ta sig an klyschan och liksom omfamna den och göra den till sin egen.

Jag hade verkligen velat försvara Cats alltså, och fortsätta kriget mot musikalelackarna. Men jag ligger lågt ett tag.

Fox-Linnéa och jag gick till Anna Ankas Café Opera-fest igår. Det var tomt när vi kom. Vi snodde Juicy Fruit-paket och drack gratis drinkar. Juicy Fruit-paketen var också gratis så tekniskt sett snodde vi dem inte. Juicy Fruit är inte ens gott. Men i alla fall. Vi var uttråkade.

Vilka var människorna där? Ingen aning. Om jag var ”känd från teve” och fick en egen fest tillägnad mig på ”Caféet” skulle jag helst se att mina vänner var där. Inte nobodies like myself. Unga blonda tjejer, gubbar med kostym och skägg, en kille som hade ansikte som han i MASK, snubbar med smala jeans och spetsiga kängor som såg ut som Bingo Rimér.

Vi drack vår drink. Stället var halvfullt. Vi sa en drink till sen drar vi. Linnéa reser sig för att gå till baren, då kommer Anka in med hela sitt entourage. Hon var uppklädd till tänderna, skred fram till VIP-båset, satte sig där bakom ett provisoriskt staket och DJn spelade ”Groove is in the heart”.

Jag och Linnéa förberedde våra mobiltelefoner och drack våra drinkar. Nu var det dags att göra det vi kom dit för: fota oss med Anka. För På stan-bloggens räkning. Vi skred fram, frågade vakten om vi fick ta ett kort. Fick ett nej. Åkte hem.

End of story. Menlös afton.

Alltså dels är det en underbar bild och dels är Wes en så söt nörd. Och dels är jag så sönderstressad just nu att jag behöver något vackert att vila ögonen på.

Tio artiklar. Deadline nu.
En låååång intervju på 15 000 tecken. Klar måndag. Och så en hemligt bokkapitel på sisådär 25 000 tecken. Där har jag två veckor på mig visserligen men hey, lite skissande skulle kanske vara bra?

Jag får ett paket addresserat till mig och bara mig på På stan. Det innehåller erotiska filmer som en TV-kanal ska visa i höst. Jag tolkar detta som att mina inlägg om nakna män och var man handlar classy underkläder på På stan-bloggen äntligen gett resultat: Jag har blivit Sveriges Carrie Bradshaw! Eller i alla fall På stans. Jag väljer i alla fall att tolka det så.

Jag meddelar detta för min vän vars svar blir att påpeka att tjejen i logon har ganska små bröst med tanke på genren. Ja, svarar jag, men det är typ feministisk porr.

Denna förklaring godtar han. Sen är konversationen över.

Idag såg jag en av de filmer jag längtat efter mest det här året: The Fantastic Mr. Fox. Den var naturligtvis lika underbar som jag hade hoppats.

Grejen är ju att jag älskar Wes Anderson. Det är föga originellt, det är totalt väntat och klyschigt.
Japp.
Det är tydligen inte okej i alla kretsar heller (hej Mattias!) men så ligger det till.  ”Movies by Wes Anderson” är dessutom med på Stuff White People Like-listan så det är alltså officiellt ocoolt att gilla Wes Anderson.

Men för mig är han det där perfekta mellanskiktet mellan yta och djup som jag tycker mig ha eftersträvat i hela mitt liv. För det älskar jag honom.

Jag har träffat honom ett par gånger. Jag säger ”ett par” för jag minns faktiskt inte hur många gånger det rör sig om. Kanske fyra? Fem?
Vi har tyvärr aldrig fått en särskilt bra kontakt. Jag vet att jag inte gjort något särskilt intryck på honom. En gång sa jag ”vi har träffats förut” och han såg bara frågande ut. (Han hade sin för korta bruna manchesterkostym vid tillfället). Det är okej för mig, det brukar nämligen alltid bli så med folk man avgudar. Jag tror man utstrålar något, nån överpumpad entusiasm, som gör att de instinktivt ryggar tillbaka från en. De man verkligen vill komma nära och/eller imponera på ryggar alltid tillbaka.

Första gången var i Venedig på filmfestivalen. Han var där med Darjeeling Limited. Jag hade tunghäfta. Jag var nervös. Jag strök alla frågorna i mitt block, ingen fråga verkade god nog. Det kändes som om jag var kär och mitt ovetande kärleksobjekt kom in i rummet och detta var min enda chans att tala med honom. Inte så långt ifrån sanningen kanske. Förutom att kärleken i det här fallet var av ganska kosmetisk karaktär.
Jag är sällan nervös vid intervjuer. I stort sett aldrig. Men nu var jag det. Jag tyckte nästan att jag kände när han kom in i salen. Plötsligt stod han snett bakom mig och pratade med någon PR-person. Han höll en espressokopp elegant i ena handen. Jag tror hjärtat stannade.

Jag frågade honom det här: ”Dina filmer är alltid estetiska och mycket hänger på detaljer, i synnerhet inredningsdetaljer. Det får mig att undra – hur ser ditt hem ut?”

Det kändes som om jag frågade ut honom på en dejt.

Nån mupp till engelsman inflikade ”Yeah! That’s a good one. You have a lot of knick-knacks and collectibles and antiques and so on?”

Idiot. Det var ju min fråga. MITT samtal med Wes!

Wes svarade ”No, well I…no…not really…I recently moved…uhm…yeah…I had it, uhm, redone. My apartment is…uhm…beige”.

Han skulle bara veta. Att hela min lägenhet är ett enda stort försök till att se ut som ”ett hem ur en Wes Anderson-film”. Och nu, efter att ha sett The Fantastic Mr. Fox så inser jag att det är en mycket angenäm livsuppgift. Och att jag har en lång bit kvar.

Jag intervjuar Christer Lindarw i dagens På stan. När jag träffade honom i hans kostymförråd gillade jag särskilt att han hade två dockor föreställandes sig och Flinckman i soffan. Den ena dockan hade en mysig stoppning runt magen. De var klädda i La Dolce Vita-klänningar.

Jag vill ha en Caroline Hainer-docka.

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Eller ber om, snarare. Jag bad om mer frilansjobb nu när min stund på DN lider mot sitt slut. Och nu har jag jobb upp över öronen. Kanske tio artiklar. Alla ska vara klara typ nu. Idag.

Som alltid så bemöter jag en stundande deadline med ett världsfrånvänt lugn. Ju mer jag har att göra, och ju mer stressad jag är, desto mer kollar jag på amerikanska TV-serier och äter glass, halvliggandes i soffan.

Sån är jag. ”Och jag lägger inga värderingar i det”.

Nej, antagligen inte för då drabbas jag ännu en gång av näthat. Alltid finns det någon humorlös stackare därute som inte kan se det roliga i en man med kvinnoröv.

Fatta hur roligt det är med en man med kvinnoröv.

Jag är å andra sidan rätt luttrad nu efter åtta månader (!) som måltavla för folkets hat på På stan-bloggen. Så jag skiter i att ni tycker att det är hemskt att jag tycker att det är roligt med män som bär kvinnoröv.

Det här maffiga exemplaret såg jag på stan. Hur skulle jag kunna avstå från att dokumentera? Det är alltså en man och hans (förmodade) flickvän på stan. Personen till höger är en man. Med kvinnoröv.

Alla som inte uppskattar detta inlägg kan gå direkt till nästa inlägg.

Igår sa den underbart släpiga Maria Montezami of Svenska Hollywoodfruar att hon ”älskar Sverige som land”.

Till skillnad från vad?

En hyfsat berusad man sa en gång till Mattias att han ”gillade honom som människa men älskade honom som fenomen”.

Folk är så kulturlösa.

Jag vill rikta uppmärksamheten mot två språkliga företeelser som förundrar mig för tillfället.

1. ”Jag är bara ärlig” alt. ”Jag lägger inga värderingar i det”
Vad är grejen med det? Att säga någonting som i de allra flesta fall kan uppfattas som förolämpande eller i alla fall nedlåtande och sedan försvara sig med ”Jag är bara ärlig”?
För att ”ärlighet” kan inte förolämpa?
Antingen är man ärlig utan att behöva påpeka detta faktum eller så håller man tyst.
Eller ljuger. Jag föredrar när man ljuger. Med ett undantag: ”Jag lägger inga värderingar i det” . Det är en dålig lögn, den kanske sämsta lögnen, som inte gör någon människa glad. Jag hatar hela det yttrandet. Vaddå? ”Jag är en ärlighetens apostel som bara levererar en objektiv sanning, en observation helt obefläckad av min egen person”?
Och jag lägger inga värderingar i det.
Eller hur. Eat my shorts, mongo.