Jazzhands

Igår var jag på någon slags galavisning av Trubbel i paradiset. Vince Vaughn gick upp på scen och sa ungefär tio ord. Sen gick Malin Åkerman (Akerman) upp och sa hej till sin familj och ”sina fans”. Hon uttalade ”fans” som ”fäääns”. Hon ville tacka dem, sa hon. Tacka ”fääänsen”. Sen blev det film. Sen blev det buffémat.

På sådana tillställningar (jag vill inte göra sken av att jag springer på galapremiärer titt som tätt, för det gör jag inte, men det händer) så undrar jag alltid vilka de inbjudna är. I synnerhet eftersom ungefär 40% av publiken brukar bestå av unga, blonda, smala tjejer som ser ut som gemene modebloggerska. Är de modebloggerskor, tro? De är uppklädda till tänderna, ofta lätt orange i hyn och kommer i gäng. Jag har ingen aning om vilka de är men de är banne mig alltid på plats.  

10% är alltid rödnästa gubbar i kostym som inte ser ut att ha sett en film sedan Lorenzos olja. Nä förresten, de ser inte Lorenzos olja. De ser Beck och nåt med Richard Gere. Jag antar att de är businessgubbar av något slag. Affärspartners. De som håller i kulorna etc. Du brukar gilla att titta långt ned i glaset med bjudsprit, är min erfarenhet.

Låter jag bitter? Tror jag det, någon snodde nämligen min sponsdricka (nån vitamindryck som smakade riktigt illa) och jag åt en äcklig wasabinöt av misstag, som jag hittade i min sponspåse med godis. Jag har rätt att vara sur för detta.

Och för att filmen slutar med att alla blir lyckliga och glada.

Idag såg jag årets bästa film. Jag är övertygad.

Så nu känner jag tomhet.

En slags värme någonstans i mellangärdet också visserligen, men mest en tomhet som när man vet att det man varit med om var så fint och så roligt att ingenting kommer att toppa det. Och nu är det över.

Kanske sen, när känslan helt försvunnit. Men ännu är den stark.

Jag grät lite efteråt. Och så saknade jag min pappa väldigt, väldigt mycket.

I morgon ska jag se Trubbel i paradiset. Dels för att Vince Vaughn närvarar och säger ett par ord till publiken innan rullen sätts på, och dels för att Kristin Davis är med. Jag gillar Kristin Davis. Jag vill vara hennes vän. Jag har träffat henne. Hon hade Prada-jeans och helt normalstora höfter. Det gladde mig.

Igår var Kennet här. Jag bjöd på pepparkakor. Han sa ”Vet du vad som är gott till pepparkakor…”

Jag blev iskall inombords. Jag höjde ett finger och skrek ”Nej! Du får inte säga ‘grönmögelost’ ”.
Han sa ”Det är asgott till” medan han mumsade.

Gud. Beklämmande.

Saken är den att jag har ägnat både tid och kraft till att definiera Verklighetens folk, förstår ni. Jag är fascinerad av uttrycket. Jag tror jag vet vilka de är. Jag försöker greppa.

Jag var inne på att det är de som ser musikalen Cats och sen säger ”Gud så duktiga de är, de ser verkligen ut som katter!”.

Jag tänker mig att de släktforskar. Verklighetens folk släktforskar och tycker att det är jätteintressant. Så mycket historia.

Men jag vet inte. De dricker antagligen belgiskt öl också, har gladpack och folie i nedersta kökslådan. Köper en pumpa till Halloween men vet inte riktigt varför och så vidare.

Sen kom jag av mig. Kanske vet jag inte alls vilka de är?

Men då satte M huvudet på spiken: verklighetens folk serverar grönmögelost på pepparkaka, konstaterade han. Ja! Det är precis det de gör! Och säger ”Det smakar inte alls som man tror, det är riktigt gott faktiskt”.

Det är verklighetens folk det. Självklart. Så klart! Jag känner dem, de är mig närstående. Jag skulle säga att jag i mångt och mycket tillhör dem. Men grönmögelost på pepparkaka, alltså där sätter jag en gräns.

”Varför det?” säger Kennet. ”Det är skitgott ju. Smakar faktiskt inte som man tror”.

Sveriges idag två största såpastjärnor: Kennet (Stockholm-Arlanda) och Izza (Mammas pojkar) fångade på bild. Jazzhands kan som enda blogg i Sverige publicera bilden, helt exklusivt.

En till grej om Högdalen förresten. Hon, kristus utsända, som ofta skriker på tunnelbanor om Hans återkomst och så vidare. Hennes stora grej är ju ”Jesus kommer” men hon brukar också informera om satan och så vidare. Hon brukar synas på linje 19. Hon har vitt år, lätt manisk blick och slank kropp. Ska vi gissa på femtio plus?

I vilket fall som helst. Jag och Kennet satt på tunnelbanan på väg hem till High Valley en gång när hon kom på och höll hov. Vi blev väldigt nyfikna när hon i vagnen plötsligt började prata med en man i kanske trettioårsåldern. Lite kufisk utseende men förhållandevis normal (för att vara Högdalen). Vi blev så fascinerade över att dessa två stod och höll en normal konversation så att vi följde efter dem när de gick av (vid Högdalen givetvis).

Döm om vår förvåning när Jesus utsända och hennes tunnelbanevän slank in på McDonald’s och beställde en cheeseburgare. Med helt normal röst, alltså inte profetröst. ”En cheeseburgare tack”. Hon tog fram en tia ur byxfickan och langade upp den på disken vill jag minnas.

Vem hade anat?

För övrigt älskar jag Högdalen. Här säljs Polarbröd med färgavvikelser för inte mer än en tia, man kan handla mystisk tandkräm med tjeckisk (gissningsvis) text för bara några kronor och så vidare. Ibland säljer de choklad som det står TESCO på. Choklad som inte ens engelsmännen med deras fäbless för billigt socker vill ha!  

Så om du någonsin undrat vad som händer med fabriksvaror som inte går att sälja i ”vanlig butik” så vet du nu. De åker till Vivo Matextra i Högdalen.

Som den här pajen. Med all önskvärd tydlighet framgår det att det är en andra sortens pajbit. En inte helt fullgod paj. Men synd att slänga, eller hur? Skeppa den till Högdalen. Där säljs den på ett kick.

(Den här bilden visar några asiatiska journalister jag inte känner på ett junketevent för Julie & Julia där vi fick lära oss laga en omelett)

Jag undrar hur många gruppintervjuer jag suttit med i. Grejen är att jag känner igen ett ganska stor antal junketjournalister numera som, liksom jag, regelbundet reser till storstäder för att få audiens hos någon stjärna i en kvart eller nåt, för att sedan skriva ett epos om dennes film. Jag känner igen dem. Vi möts ständigt på anonyma lyxhotell världen över. En märklig tillvaro. Om man hade vetat att det skulle bli såhär när man var liten och grötmyndigt deklarerade att man skulle bli journalist när man blev stor…

Tja, vi är ett litet gäng. Ett fåtal har jag faktiskt bra kontakt med och blir glad när jag träffar på. Oliver från Schweiz är en av dem. Vi brukar dela junkethistorier med varandra och varna för folk i våra respektive grupper. Han gör musikjournalistik också, det gör inte jag, så han har några sköna historier därifrån också. Som att Jon Bon Jovi är den otrevligaste han intervjuat, och den enda intervju han avbrutit i förtid eftersom han inte pallade fler förolämpningari stil med ”kom tillbaka när du lärt dig nåt om rockmusik, bebisen! ”. Eller när han på eget bevåg tog sin an att haussa ett litet indieband av något slag som heter She wants revenge och glatt inledde med frågan ”Så, vem är det som vill ha hämnd?” och fick en verbal spottning i ansiktet till svar: ”Jag, på din mamma för att hon födde dig!”

Och så vidare.

Men inte förrän idag, i stort sett, går det upp för mig att jag naturligtvis är lika bekant för dem. ”Där är hon svenskan, hon är alltid med”. Jag lär ju vara en av de bekanta ansiktena! Jisses! Om jag får gissa är jag nog ”Hon som är så trevlig och artig” eller kanske, eventuellt ”Hon som kan ställa en rolig fråga ibland”. Men tyvärr är jag säkert också ”Hon som sitter tyst och blänger på de andra” lika ofta.

En liten, musgrå flamländska med flaskbottenglasögon bär runt på en tjock anteckningsbok där hon ber stjärnor att ”rita något till hennes dotter”. Hon säger att inte en enda har hittills sagt nej. Och hon har hela boken full. En snabb genombläddring och jag ser Naomi Watts, Hilary Swank, bröderna Coen, Michael Haneke (som ritat en skrämmande golfklubba och en golfboll – en pikant liten varning till den unga dottern?), Wes Anderson..och Spike Jonze bland annat. Spike har ritat en tjock, hårig, erigerad penis till den flamländska dottern. Dottern är två år.

Alltså, jag har nu två gratis-internet-caféer jag går till. De ligger bra till för mig och serverar billigt te. Men alltså, det ena spelar jazz (vilket är ok) men frekventeras av snubbar i hatt som står och nickar.
Det andra, som jag är på nu, är närmare hotellet, något billigare och spelar mestadels The carpenters (bra!) men nu verkar den kinesiske ägaren gått loco och spelar Beatles-låtar på kinesiska. Jag blir galen. Det låter lite som de där skojlåtarna när typ hundar ylar och skäller fram julsånger. Jag blir tokig. Jag måste dra. Tyvärr alltså, det här funkar inte för mig.

Det känns rätt billigt att sitta och garva åt Bill Murray på presskonferensen man han är föbannat rolig. Han får alla med sig. Han klappar sin gosedjursgrävling (han gör rösten till Grävlingen i The Fantastic Mr. Fox) och han playar alla journalister rakt in i målet. Jag beundrar honom. Det är som om han håller hov. Trots att hans roll är betydligt mindre än till exempel Jason Schwatzmans är det Bill som får alla frågorna. Och George Clooney, en förbannat stilig karl. Satan, vilken snubbe.

I morgon har jag intervjuer med Wes och Jason. Hoppas på merch. Massor av merch.

Bredvid ligger geekigaste affären någonsin – Forbidden Planet. Och tror ni inte att jag går in där, stannar i en kvart och nästan går därifrån med en liten Twilight-docka?
Jag rycktes med i den allmäna geek-stämningen tror jag.
Jag fastnade vid Twilight-hyllan (eftersom de inte har en True Blood-hylla?) och var precis på väg att gå till kassan med min Edward-docka innan jag insåg att jag måste sluta bete mig som en idiot och försöka finna inre tillfredställelse i materiella ting.

Har hittat ett jazzcafé. Dudes i hatt (!) och/eller jazzskägg. Kom igen! Men de har gratis Internet i alla fall. Och billig frukost som inte baseras på skinka.

Jag hittade en skön antikaffär idag som sålde antika kartor. Jag gick in och sa att jag ”av skäl jag inte kan förklara” var intresserad av en karta över belgiska Kongo att hänga på väggen. Den kostymklädda mannen rörde inte en min, sa bara ”I see” och drog ut en låda märkt med ”Colonial Africa” och drog upp en hel hög med utsökt vackra kartor och började sortera dem. Han mumlade saker som ”Den här visar visserligen Afrika men inte Kongo…” och ”Här är en trevlig sak, väldigt detaljerad…” tills jag hade en liten hög framför mig med högkoloniala tryck från 1800-talet.
Nu kostade kartorna visserligen runt 300 pund vilket var kanske 280 pund mer än jag hade tänkt spendera men känslan var underbar. Jag såg mig själv med ridbyxor och en kopp te lite slappt i handen, en sabel och bah ”Där! Det där landet tar vi!” och så skulle jag sticka sabeln i något land, kanske Kongo.
Historiens vingslag och så vidare. Bla bla bla. ”Rusta flottan!” och ”Ta med en uppsättning biblar!”. Tänk om man någon gång i sitt liv fick skrika ”Mot Kongo, mina herrar!”.
Ja, det var en skön liten fantasiutflykt till svunna tider. Jag bad mannen att ”hålla” en av kartorna. En missriktad artighet såklart eftersom jag inte hade några planer på att komma tillbaka och casha upp. Inte den här gången i alla fall.

Ja, jag har ju aldrig stuckit under stol med att jag tycker kolonialstilen är asfräsch. Alltså som inredning- och klädsstil alltså, inte nödvändigtvis ideologi. Hela Mitt Afrika-grejen med ridbrallor och vit blus. Inredning i typ mörkt trä, vitt och någonting zebrafärgat. Därför blev glädjen stor när jag hittade National Geographics egna affär – hur stor som helst – med bomullsplantor, parfymer ”inspirerade från olika världsdelar” och koffertar i läder. Det enda som fattades var lydiga uppassare i vita linnekläder. Tyvärr var ju alltid så oförskömt dyrt att jag får lägga min dröm om ett kolonialt hem straight outta belgiska Kongo åt sidan för tillfället.

Jag är inte rasbiolog men är engelsmännen inte ett ovanligt fult folk?

Öbor har visserligen en tendens att vara fula eftersom de avlar sig med varandra och därmed förfular sin egen ras och så vidare (jag har bott på Irland) men 90% av britterna ser ju ut som Wayne Rooney.

Oavsett kön.