Lill-lördag
Jazzhands | 28 oktober 2009 | 10:25
I morgon ska jag se Trubbel i paradiset. Dels för att Vince Vaughn närvarar och säger ett par ord till publiken innan rullen sätts på, och dels för att Kristin Davis är med. Jag gillar Kristin Davis. Jag vill vara hennes vän. Jag har träffat henne. Hon hade Prada-jeans och helt normalstora höfter. Det gladde mig.
Igår var Kennet här. Jag bjöd på pepparkakor. Han sa “Vet du vad som är gott till pepparkakor…”
Jag blev iskall inombords. Jag höjde ett finger och skrek “Nej! Du får inte säga ‘grönmögelost’ “.
Han sa “Det är asgott till” medan han mumsade.
Gud. Beklämmande.
Saken är den att jag har ägnat både tid och kraft till att definiera Verklighetens folk, förstår ni. Jag är fascinerad av uttrycket. Jag tror jag vet vilka de är. Jag försöker greppa.
Jag var inne på att det är de som ser musikalen Cats och sen säger “Gud så duktiga de är, de ser verkligen ut som katter!”.
Jag tänker mig att de släktforskar. Verklighetens folk släktforskar och tycker att det är jätteintressant. Så mycket historia.
Men jag vet inte. De dricker antagligen belgiskt öl också, har gladpack och folie i nedersta kökslådan. Köper en pumpa till Halloween men vet inte riktigt varför och så vidare.
Sen kom jag av mig. Kanske vet jag inte alls vilka de är?
Men då satte M huvudet på spiken: verklighetens folk serverar grönmögelost på pepparkaka, konstaterade han. Ja! Det är precis det de gör! Och säger “Det smakar inte alls som man tror, det är riktigt gott faktiskt”.
Det är verklighetens folk det. Självklart. Så klart! Jag känner dem, de är mig närstående. Jag skulle säga att jag i mångt och mycket tillhör dem. Men grönmögelost på pepparkaka, alltså där sätter jag en gräns.
“Varför det?” säger Kennet. “Det är skitgott ju. Smakar faktiskt inte som man tror”.
Verklighetens folk köper ett par jeans, utan närmare definition.
Det är helt och hållet en sanning.
Verklighetens folk förstår inte varför man ska ha forskning och myndigheter och annat mög. “Det räcker väl med det sunda förnuftet?”. Det sunda förnuftet sa visserligen för ett antal år sen att man var tvungen att slå sina barn för att de skulle lära sig veta hut, att det inte fanns något sådant som våldtäkt inom äktenskapet, att homosexualitet var en sjukdom (“Det kan väl vem som helst förstå att man inte ska stoppa IN något i UTHÅLET”) etc.
Verklighetens folk har sina brister. En del av dom är till och med föraktfulla mot människor med enkla vanor och som inte kan se ner på andra med ett lätt ironiskt leende.
Du har helt rätt, Jonas. Helt rätt.
Vilket inte hindrar mig från att själv ironisera i bloggen över verklighetens människor. Det är ju eviga smashupplägg….
Men vänta nu…du syftar på MIG eller hur? *Gasp*
Ironi är bökigt. Till slut vet man inte riktigt var man är. Jag tycker väl egentligen att man ska ara lite försiktig med både ironi och en nedlåtande attityd. Och för att förmedla det så var ju inte ironi rätt metod
Silly me.
Men om verklighetens folk har aluminiumfolie och plastfolie i nedersta kökslådan, var har de då sina plastpåsar (det vill säga, stora, som kanske är från Ica Maxi)? Jag har nämligen folien i näst understa kökslådan och plastpåsarna i den nedersta. Jag har sett att vissa har plastpåsar i sopskåpet, men det har inte jag. Är jag inte på riktigt?
Du är totalt unreal. Dom stora plastpåsarna, från ICA, ska man ha i städgarderoben så att de kan ramla ut ur den överfyllda fiffiga behållaren och trassla in sig i dammsugarslangen när man, redan sedan tidigare på dåligt över att behöva städa, blir galen.
Så får det bi.
Vad är “verklighetens folk”? Det användes på flera ställen i DN idag.