Jazzhands

Det var fler än jag som upplevde något stort igår. Själv halvlåg jag i sängen med ett glas te i handen när det hände. Jag kollade på  Mammas pojkar. Bobby hade tagit med sig några tjejer på en gruppdejt, de skulle dansa salsa. En konstruktör visade hur man skulle vicka på höfterna, en tjej skröt om att hon hade värsta försprånget eftersom hon dansat förut.

Det är då det händer. Bobby säger att han ska presentera tjejerna för “sin stora kärlek”.
Han tillägger ödesmättat “…och det är Michael Jackson“.

Han gör en gest han antagligen väntat hela sitt liv på att göra och ropar “DJ! Hit it!”. Då ljuder de första tonerna av Billie Jean och Bobby börjar dansa.

Han börjar dansa. Han rör sig mjukt, händerna knutna bot bröstet. Han moonwalkar light. Han ser allvarlig ut. I hans ögon lyser ljuset av det barn som aldrig fick mima till sin idol på skolavslutningen. Han tar sig i skrevet.

Jag tänker “Det här är det bästa tv-ögonblicket i mitt liv”.

Och precis som Jane Timglas i slutet av programmet inser att hon är störtkär i Bobby och meddelar att hon nu “fattar varför jag är här” så förstår jag också, mot programmet slut, varför jag har tv. Allt jag sett på tv i mitt 33-åriga liv har bara varit en ren transportsträcka till detta ögonblick. Jag fattar nu. Och tomheten – besvikelsen – över att aldrig kunna se något så bra igen är enorm.