Jazzhands

Jag har ett litet problem.

När jag går till Whole Foods och handlar, och det gör jag rätt ofta, så känner jag mig glad. Jag gillar att gå dit, ta en korg, gå sakta upp och ned längs de fullproppade gångarna och lyssna på typ Carole King eller Cat Stevens. Jag känner mig harmonisk och världsfrånvänd. Här går jag och handlar importerad ekologisk pasta från Italien och känner mig rik och bekymmersfri. En färskpressad smoothie? Självklart. Organisk är den också. Gud så jag lever i harmoni med jorden.

Men för att ta mig till och från affären måste jag passera en tjock man utan ben. Han sitter där jämt, oavsett väder eller tid på dagen. Han är ganska glad och trevlig. Men han vill ha pengar förstås.

Att gå till affären funkar, då passerar jag honom liksom bakifrån. ”How ya doin’” skriker han efter mig då och jag vänder mig om snabbt, rodnar lite och säger ”Good, how ’bout yerself?” och går vidare.

Okej. Men när man kommer från affären, det är då det blir problem. Han ögnar in en, ser att man kommer mot honom med kassar. Och då stäcker han fram sin pappersmugg och ber om några kronor. ”Got some spare change?” Han pratar lite ”How you doin’ today, buy anything good?”

Och så skramlar han med pappersmuggen igen. ”Got some money to spare, miss?”

Detta händer varje dag.

Kära läsare av Jazzhands: hur hanterar man en sån här situation? På senare tid har jag tagit en stor, klumpig omväg för att undvika mannen utan ben. Men då känner jag mig usel.
Bör jag ge honom pengar varje gång?
Om jag bara ger honom pengar, säg, en gång i veckan, hur passar jag på de andra gångerna?

Jag recenserar förresten Till vildningarnas land i senaste Cinema. Här ser ni mina kvalifikationer för detta. Jag och Maurice Sendak går en lång väg tillbaka (=svengelska utan like). Högsta betyg får den. Tror det är den första femman jag delar ut i Cinema…Respekt!

Idag ska jag på något så ovanligt som en konstrunda. Det är tydligen en stor grej, massor av gallerier som samarbetar och blah blah blah. Jag ska klä mig i svart, ha mina nya, dyra glasögon och berätta att jag uppskattar när man ser vad det föreställer. Sista galleriet ligger i Chinatown så det blir väl middag där sedan. Rolig grej att säga: dim sum.

Att ta sig till utomhusgallerian Century City gick smidigare än jag trott. Succé! Skäl nummer ett för att åka dit är deras fabulösa food court. Säkert dyrast i hela USA men å andra sidan – säkert den bästa också.
Man beställer sin alltid helt perfekta måltid, får sin mat och sätter sig under ett parasoll och njuter, till ljudet av soft rock och ett milt vattenporlande. Alltid rent, alltid lugnt och skönt.
Sen lämnar man sin bricka, för det finns inga ställen man ska lämna den på. Istället finns det anställda vars jobb är att genast rusa fram och plocka undan den åt dig.

Ja, men så kostar en bit morotskaka femtio spänn också.

Knallade omrkring där ett tag. Gick in i en bokaffär. Såg en hel hylla med bara skitfula Twilight-grejor. Synd. Hade de varit lite snyggare hade jag säkert köpt en penna eller nåt.

Köpte smoothie på ett ställe som också sålde korvar från ”Hebrew National”. Fantastisk tagline på deras produkter: ”We answer to a higher authority”.

Det står en tvättmaskin och en torktumlare i garaget. Där står också en enda cykel och den är min, om jag vill. Ingen annan har cykel. Ingen i hela Brentwood, skulle jag tro, faktiskt.

Tvättmaskinen kostar 1,75 dollar att använda, torktumlaren 1,25. Man måste ha quarters. Men man måste också ha lite quarters för att åka buss så det är ett himla hamstrande. I förrgår såg jag dock en kvinna som handlade en familjestorlek stor flaska tvättmedel på Ralph’s och sedan bad att få en rulle quarters, det verkade inte vara ett problem.

Hur som helst. Idag skulle jag tvätta för första gången med mina hamstrade quarters. Stoppar i en laddning, stoppar ned cashen och väntar. Och väntar. Och väntar.
Går och äter. Kommer tillbaka, maskinen snurrar fortfarande.
Jag väntar en halvtimme till. Detta är löjligt. Jag bestämmer mig för att öppna maskinen. Det gör jag. Och inser att jag langat in smutstvätten i torktumlaren. Fool!

Argh! Jag blir vansinnig och kastar ut tvätten och kastar ned den i tvättmaskinen och kastar in cashen. Problem uppstår: jag behöver ju fler quarters nu. För ytterligare en torktumling.

Drar ut på gatan som en junkie på jakt efter en fix. Går in i närmaste ställe med vänliga ansikten, som inte är en fancy restaurang eller en konstig inramningsbutik. Det är en mani/pedi beauty parlour. Jag går fram till koreanskan bakom den lilla färgglada kassan (de är alltid koreanskor) och frågar om jag kan få växla en dollar till quarters….Hon ser så frågande ut att jag lägger till…”och vaxa mig”.

Vad kom det ifrån?

Jag blir inföst i ett litet rum, inte större än en garderob och erfarar mitt livs första proffsvaxning. Vaxet är hett som lava, det hela är inte lite förnedrande. Jag ursäktar mina spasmer med att det kittlar vilket är delvis sant.

Jag betalar för kalaset. Jag ger fem dollars i dricks vilket verkar vara pinsamt lite för de koreanska flickorna tackar inte ens, de börjar bara prata koreanska med varandra. Jag frågar om jag får växla en dollar till quarters. Det får jag.

Går tillbaka till tvätten och ser att den är klar. Jag öppnar luckan. Alla mina vita plagg är rosa.

Vad är det med mig?

…japanskan som frågade Keira Knightly ”You hate when journalists write things about you that are not true?”

…på tv-reklamen för amerikanska armén. Speciellt payoffen ”There’s strong – and then there’s army strong!”.

Idag såg jag en chihuahua med två hjul istället för framben. Den ”sprang” över gatan.

Ska inte avslöja för mycket om 24 men Battlestar Galactica-bruden är den svaga länken här, helt klart. Så mycket som inte stämmer. Jag har aldrig tidigare ifrågasatt trovärdigheten i 24s storylines, tro mig, men här är det lite för mycket.
Att en person med hennes (förmodade) bakgrund ens kan få jobb på CTU…ja, här ligger en hund begraven.

Nå.

Typ halvvägs klar med boken. Har tappat stinget lite. Vad gör man? Man skriver vidare såklart men ingen känns klockrent.
Längre.

Jag handlade på vanliga medelklass-affären Ralph’s idag, som variation. Annars har ju kedjan Whole Foods en speciell plats i mitt hjärta. Men varför?

För att jag gillar förljugenhet? Whole Foods är kedjan som säljer organisk, ekologisk mat till löjligt höga priser. Det finns en salladsbar, man kan köpa kaffe eller smoothie inne i affären och cruisa omkring med medan man handlar till ljuv, harmlös pausmusik på låg nivå.
Det finns också en sektion för homeopatiska oljor, mediciner och hudvård. Och beanies och hackysacks. Hippegrejor.  Fast för rika hippies i Juicy Couture-byxor och Ed Hardy-hoodie.

Ah, medelklassens diskreta charm. Min kärlek till kedjan började då jag hittade det bästa te jag någonsin druckit. Jag dricker ju inte kaffe, men älskar te, så upptäckten var revolutionerande för mig. Sedan dess har jag alltid vallfärdat till Whole Foods och deras te-hylla varje gång jag är i staterna.

Kärleken har vuxit under åren. Trots att de säljer Norah Jones-skivor vid kassorna och trots att många av deras ”organiska” produker är importerade utifrån (!) så känner jag en sån frid därinne. Ingenting kan såra mig bland hyllorna med organiska nachos, saltade med havssalt från medelhavet. Här är det frid på jorden och vad jag än köper garanterar mig ett långt, hälsosamt liv.

Och det bästa teet heter fortfarande Vanilla-Almond och kommer från Republic of Tea.

Tog bussen till ”The Bev”, jag mår bättre idag. Åt lunch på California Pizza Kitchen. ”Table for one, please”. Promenerade längs S Beverly Drive, som måste vara LAs Babytown, bara fashionabla, dyra kläder för barn. Den ena affären med löjligare namn än den andra. ”Auntie Barbara’s children” var det kanske löjligaste, jämte ”Little Miss Dimples”. Puh-leease.

Tog bussen dit förstås. Alltid bussen. Och det är alltid något av ett gamble. Ibland får man vänta fem minuter, ibland en halvtimme. Ibland hamnar man bredvid en hemlös utan tänder, ibland en transvestit. Men man kan vara säker på att det alltid sitter en full eller drogad lirare längst bak och sjunger någonting.

Tog lite tabletter igår för att kunna sova på magontet. Sov tolv timmar, helt galet. Lite bättre nu.

Det händer lite titt som tätt, detta. Någon gång om året kanske. Då blir det sjukhusvistelse och alla tänkbara prover och sen skickas man hem igen på dag tre med förordning om att komma tillbaka om det blir någon förändring åt det sämre hållet.

Magjävel. Nu är den igång igen. Den vägrar ge sig, trots att jag är snäll mot den.

Magjävel!

Efter en hel dag med enbart kex, yoghurt och te tänkte jag att jag skulle gå till salladsbuffén på Whole Foods och få i mig lite vitaminer. En sneaky liten röst i mitt bakhuvud säger ”Gå till Souplantation istället, då får du ännu mer vitaminer och mineraler att välja på. Varierad kost kanske kan hjälpa din mage?”

Sneaky rösten vet att jag är lättövertalad vad gäller Souplantation – ett bufféställe där man får äta och dricka hur mycket man vill för en hundring. Bonus: frozen yoghurt som man får ta själv, från en sån där maskin. Olika såser och toppings på det.

Jag bah ”Min mage blir säkert bara tacksam för detta hälsosamma alternativ!” och går dit dubbelvikt av smärta.

Jag åt faktiskt sakta och hälsomedvetet. Snäll soppa, rara små bröd, trevlig sallad och lite oansenlig pasta på sidan om. Allt i små, små portioner. Givetvis efterrätt på det men ävn den i moderat portion.
Magen skriker till ett par gånger och gör sig omöjlig. Gnäller och har sig. Magjävel! Men sen, ingen skillnad. Nu är jag väl inne på 36:e timmen med magont. Varken till eller från.
Tror på att bara ignorera. Det här har hänt förut. Brukar gå över efter två dygn på sjukhus.

På förekommen anledning: Pizzan jag beställde från Domino’s för ett par dagar sedan höll inte riktigt måttet, tycker jag. Hade väntat mig mer frityrgreasy kant, med ljuv smak av transfett, och kladdigare och segare ost.
Grejen är – och det är därför de kör reklam på tv hela tiden, som i slutändan lockade mig till pizzaköp – att de helt ändrat sitt recept. Domino’s, som vi känt och älskat, är helt borta. Istället finns nya Domino’s, ungefär som Nya Moderaterna eller New Labour. Same but different.
Frityrgrease och fejkost är minne blott. Nu ska det vara smakigare, vitlökskant och tomatsås med örter. Kalla mig bakåtstråvare men jag gillade gamla Domino’s bättre.

Å ena sidan så är solen tillbaka. Kyliga vindar men ljummet i luften och sol. Ah, jag öppnar balkongdörren och välkomnar den åter.

Å andra sidan magont som är inne på 24:e timmen nu. Jävla mage. Igår hade jag svårt att stå på benen och att sova var omöjligt till någonstans framåt småtimmarna.

Därför: vinglig i huvud och kropp, har i stort sett inte fått någonting gjort. Äter enbart menlösa kex och dricker te.

Jag hade ju lovat mig själv att få åka till Santa Monica när jag nått 150 000 tecken. Jag fuskade, jag åkte dit idag fast jag bara är närmare 140 000. Men vaffan, det är ju jättetrist att sitta inne hela dagarna.
Jag tänkte först att regnet var en förklädd välsignelse, att det skulle få mig att skriva mer. Men nej, när solen skiner och jag knallar ut en sväng drabbas jag ju mer av det dåliga samvetet som säger ”du är här för att skriva” och jag sätter mig skamsen vid datorn så fort jag kommer in.

Med regnet har jag ingen sån drivkraft. Vad är poängen med att skriva för att få åka till Santa Monica när det ändå regnar ute?

Gick ut för att posta brev. Det blixtrade till och hela himlen öppnade sig. Jag blev mer än dyblöt, glasögonen (jag hade glasögon) gick inte att se med så jag ställde mig under närmaste busshållplats, inte för att det hjälpte, och buss 720 till Santa Monica dök upp.
Jag hade exact fare change, vilket krävs för att få åka med på bussen, i fickan.
Skulle ni avstått i en sån situation?