Jazzhands

Träffade Stacie igår, en av mina bästa USA-vänner, från min high school-tid i Fresno. Hon var skolans stora tennis-äss. En gång hörde jag en stoner i skolan säga “You know that girl Stacie? She hits like a man, dude. Have you seen her arms? Man…“.
Hon är en sån all-American-girl, precis den sorten som Beach Boys sjunger om; kritvita tänder, stor mun, fräknar och stort, blont, lockigt hår. Hon är like lik SJP. Jag älskar henne.

Stacie jobbade extra som livvakt på beachen om somrarna. Hon är numera advokat, och gift med en annan advokat. Vi snackar minst tolv arbetstimmar 7 dagar i veckan. Visst, min bror i Japan tycker att det låter som semester säkert, men det är tufft. Men pengarna de drar in är inte nådiga.

Nu har de dock blivit föräldrar så det finns bara hälften av den varan. Deras kiddo, en söt dotter med stora ögon och lockigt hår, är knappt ett och ett halvt men står redan i kö till de daghem som erbjuds. De kostar upp emot 30 000 spänn i månaden.

I månaden.

Och man måste på en intervju för att komma in. Inte ungen, men föräldrarna. Stacie ska på en intervju å Kaylas vägnar på måndag. Hon måste prata om filosofi, hur hon ser på barns utveckling, var och hur hon ser sin dotter om några år. Hon har fått en lunta material som hon måste plugga in, för hon kommer att bli förhörd på det.

Och att lämna bort sitt barn mer än några timmar om dagen är otänkbart. Bara kommunister gör sånt.

Tjäna pengar i USA? Starta ett dagis och erbjud en plats för 20 000 i månaden. Billigast på marknaden.