Då fick jag syn på den här dinern, tvärs över gatan. Anledningen till att jag tog just buss 3 och hoppade av just här stod plötsligt klart för mig. Jag tackade ödet, korsade gatan och steg in.

Jag tror jag fann amerikas kärna igår. Den där Peach Pit-dinern man vill hitta till i sitt liv, både bokstavligen och bildligt. Där några stammisar nyfiket tittar upp bakom kaffekoppen och de förklädsprydda damerna bakom kassan kallar en ”dear”. En kallade mig till och med för ”little girl” vilket jag bestämmer mig för är gulligt och inte knasigt.

Jag slår mig ned på en röd vinylstol vid disken, mitt emot en liten jukebox. Menyn är hur lång som helst, de har till exempel ungefär femton olika sorters milkshake, och de kostar inte ens tjugofem spänn.
Jag beställer blåbärspannkakor och får en hög som är säkert en decimeter hög. Och en liten skål med sirap, såklart.

Jag blir, som alltid, gråtfärdig.

Jag orkar inte ens äta häften av den enorma portionen. En kvinna som också sitter vid disken är klar med sin frukost. Hon har inte ätit upp sin toast och hon har kvar en liten citronskiva man får till teet. Hon ber om en doggybag. ”Visst, Darlene” säger tanten bakom disken. Darlene packar ned två toast och en skiva citron. ”Synd att slänga” säger hon ”Det finns så mycket man kan göra med citron”. ”Absolut”, svarar tanten allvarligt.
Jag får grova, mysiga Twin Peaks-vibbar av detta eccentriska beteende Darlene uppvisar.

”Är det säkert att du inte orkar mer”, frågar man mig. Känns som om alla stammisar på en gång fäster uppmärksamheten åt mitt håll. Jag är plötsligt utbölingen, den nya. Jag är Agent Cooper, om man så vill. Jag försäkrar att jag inte orkar ett endaste blåbär till men att allt smakade utsökt.
En av damerna lägger en varm hand på min axel medan hon plockar bort min tallrik. Jag får lust att beställa en milkshake bara för att få sitta kvar lite till, men orkar verkligen inte mer mat.

Jukeboxen spelar gamla dängor. Jag tackar för mig och går till stationen med lätta steg, och väntar på bussen med ett leende. Runt en timme senare är jag hemma igen

Cyklade vidare till Brentwood Farmers’ Market, en slags större Bondens marknad, med frukt, mat och folks egengjorda armband med träkulor.

Köpte jordgubbar.

Åt jordgubbar.

Såg Dustin Hoffman i slappa, amerikanska fuljeans och mintgrön skjorta bära på två plastpåsar frukt.

I min grupp hamnade galna italienskan, nonchalanta tysken Frank och en totalt intetsägande fransyska. Plus en hyfsat högljudd och mycket feminin jänkare som tog över hela grejen.
Nå.
Italienskan roffade åt sig hotellpennor och anteckningsblock och sa ”I am the collector of the pens and the book-es-not-es” och garvade italienskt. (Tror hon menade ”notebooks”).

Det drog ut på tiden så de högljudda kring bordet roade sig med att skvallra skitmycket. Amerikanen är med och röstar fram Oscars och berättade om allt fuffens som pågår. Som att han har polare som röstar åt sina chefer för att cheferna inte orkar se alla filmer. Som varför Jeff Bridges och K. Bigelow kommer att vinna i år (”Det är bestämt att det är Jeffs tur nu, och att vi behöver ge regipriset till en kvinna”).

Italienskan frågade sen Bradley en galen fråga om ”Why do you become actor. You like acting but there is special reason, aha?”. Det är så hon snackar, tokan, men Bradley ryckte till lite rart, som om hon anklagade honom för något.

Jag fick en brun munkjacka som det står A-TEAM på ryggen på. Kände mig inte lite töntig som satte den på mig eftersom det var iskallt i rummet av all air-conditioning.

Damen är hippie chic-klädd, har snygg figur” för att vara till åren”. Hon har stora glasögon, en sjal om håret. Jag känner inte igen henne, har ingen aning om vem hon är. Jag ser ärligt talat ingen paparazzi heller.

”Är det jobbigt att behöva springa från paparazzi?” frågar hon sin dotter, ganska högt. Ungen ler och låter mamman pussa henne på huvudet flera gånger.
”Är det här rätt buss? Åker den ända hem?” skriker ungen och skrattar. Hon har midjelångt hår och dyra kläder.
”Ja, nästan” säger mamman, ”Jag är ganska säker på att den gör det. Jag hoppade bara på den, för att hinna undan alla paparazzi!”

Så här i elfte timmen har jag fattat att Stephenie Meyer, som skrivit Twilight-böckerna, är mormon.
Bella är ”duktigt i köket” och älskar två män samtidigt. Och så hela kravet på giftermål före 6.
Nu hajar jag.

Jag är smart.

(Att jag reducerar en religion/”religion” till månggifte och kyskhetslöften hajar jag också.)

Den gjorde ett så fint ljud.
Hmmmmmmmmm……

Kolibri!

Eftersom jag inte kan få nog av grillad ostmacka, chihuahor med hjul istället för framben och sovande mexikaner utanför porten så stannar jag en månad till. Hemkomst i maj. Biljetten ombokad.
Saknar dock Skogaholmslimpa.