NÅGRA RADER

Jag har alltid gillat moderat ideologi, men ogillat moderater. Detta har inneburit en hel del problem för mig vart fjärde år. Men grunden till vad jag tycker är rätt och fel och nationalekonomiskt rimligt la jag redan i tonåren. Sen har jag dock spritt mina röster över alla allianspartier, framför allt när sömnpillret Bo Lundgren var moderatledare. Dock aldrig på de där kyrkliga typerna.

Därför så smart av reklambyrån som förra valet döpte om Moderaterna till Nya Moderaterna. Med lite inblick vet man också att detta inte bara är ett trick utan att gamla gubbmaffian kring Bildt rensats ut. Tack och lov.

För ordet ‘moderater’ är så hårt förknippat med självgoda kranskommunpolitiker i golfkläder, gul slips och med en horisont som tar slut bakom småbåtsmarinan.

Därför kunde jag inte tro mina ögon när jag cyklade förbi Östermalmstorg idag. Ur en överdekorerad (m)-kampanjbuss dräller det tio-femton moderatkärringar som börjar dela ut flygblad till förbipasserande. Alla dessa Alexandra Charles-kloner i moderata prasseljackor kunde inte vara mer fel. Känns faktiskt så fel att jag börjar misstänka en diabolisk guerillaaktivitet regisserad av Lars Ohly. Ta bort dem. Betala dem för att hålla sig hemma i våningen. Vad som helst, men göm för fan undan moderattanterna mitt under brinnande valkampanj.

Sen slås jag av den bedövande kortsiktigheten som verkar styra årets väljarvibbar. Vem höjer SL-kortet minst, typ. Herregud, är politisk ideologi så stendött att allmänheten totalt förlorat förmågan att skapa egna värdegrunder baserat på annat än sånt som ligger fem minuter fram i tiden?

Och så till alla er som inte bestämt er. Gör din matematik här.

Innan jag fick barn sa jag lekpark. Men sen fick jag nån slags kommunal närvaroplikt i det som jag fick veta heter parklek. I parkleken vädrar man sina barn i olika åldersfållor med vattentäta skott mellan. Dammiga, sandiga, högljudda 7-åringar längst bort åt höger. Dammiga, sandiga, högljudda 1-åringar i andra kortändan. Däremellan ett oidentifierbart myller av polarnochpyretrandiga troll i varierade storlekar. Det är underbart att se sina barn ha kul, don’t get me wrong. Men stunden i parkleken kan också vara fruktansvärt.. tråkig. På ett livsdränerande sätt. Räcker med att du är lite bakis, det är grått och ovanligt många föräldralediga innerstadskonsulter just denna dag bär ovanligt utsvängda Nudie-jeans så är det kört. Zzzzzzzzzz.

Så jag tycker det är dags för stadens stadsdelsnämnder att uppgradera konceptet parklek. Behöver inte vara en total ompositionering, men kanske en lätt knuff uppåt höger i varumärkesmatrisen. Med några enkla förändringar skulle konceptet ‘få ben’ och fungera i så många fler sammanhang än bara 45 minuter samvetslättare för cityälskande småbarnsföräldrar som vägra köpa hus på Lidingö där barnen kan springa fritt ända till bolibompa. Här är listan:

• Fri wifi och praktiska eluttag (vid gungorna, under sandlådssarger, samt i ryggen på bänkarna vid lektåget)

• Vinbar. Inget extraordinärt, bara möjligheten att ta ett skönt glas. Kanske ost. En sommelier är inte uteslutet.

• Konferensrum med envägsglas

• DJ

• Skräddare. Sy upp, lägg in, laga. Barn OCH kostymer! Som Ur och Penn!

• Speedating. Alla nyskilda småbarnsföräldrar slipper flacka med blicken utan kan i lugn och ro beta av parklekens players på 30 sekunder per ragg.

• Cykelverkstad

• Bilbesiktning

• Tandläkare

• Frisör

• Såna där cylindrar som japaner sover i på lunchen

Ja det finns helt klart utrymme att utveckla stadens parklekar. Det är nästan så man undrar hur de tänkte när de utvecklade produkten från början.

Men det är klart, barnen verkar ju nöjda.

Många saker blir bättre i världen, men vissa saker står fan still. Som plastfolie. Kan du ärligt säga att plastfolie som produkt utvecklats över huvud taget under din livstid?

Det var som en mardröm när jag i tioårsåldern blev ombedd av mor att lägga matrester i plastfolie. Eller gladwrap som hon valde att säga. Man pendlade mellan att försöka använda de kirurgiskt vassa ståltänderna längs sidan på ‘asken’, eller att med ett snabbt ryck få av rätt mängd plastfolie.

Till slut insåg man att metoden inte spelade någon roll, för plasten hade sitt sätt att klibba ihop sig ändå. Så egentligen kunde man börja med att klibba ihop skiten på en gång, för hela arbetet bestod ju ändå av att i 20 minuter stå med blodfattiga fingertoppar och försöka separera de kladdiga plastarken från varandra.

Sen lämnade jag det där bakom mig, begav mig hemifrån, ut i världen, gick på universitet, fick ett jobb – och så sitter jag här. Och hittar samma jävla rulle i vår egen kökslåda! Vad är det frågan om? Vilken magiker har uppfunnit denna djävulens produkt, som inte ger sig trots sin bevisat dåliga effekt.

Numera har jag dock en ny halvsadistisk ritual när jag hittar gladwrap i inköpskassarna. Med ett snett leende sliter jag genast bort ‘asken’ och kastar i soporna. Sen tjoffar jag ner den nakna plastfolien i kökslådan. Desarmerad, förödmjukad, kastrerad.

Plastfolien är som en bibel i bokhyllan. Man slänger den liksom inte. Lär sig leva med den sida vid sida. Inte konstigare än så.

Anders Königsson. Så heter ‘reklamaren’ som gjort Sverigedemokraternas reklamfilm. Många jag känner i branschen har jagat namn och adress på de idioter som ställt upp på att producera denna dynga, och nu är alltså namnet ute.

Själv har jag jobbat på flera byråer med politiska uppdrag, och de gånger jag personligen deltagit i kampanjarbetet har det varit väl övervägt. Som varje gång man lånar ut sin röst till ett varumärke. När det gäller politisk reklam finns det EN viktig fråga att ställa sig när byråchefen luskar om du vill vara med i arbetsgruppen: ‘Kan jag stå på deras valvaka och dricka champagne om vi vinner?’.

Kan man det, tycker jag att man ska jobba med politisk reklam. Uppenbarligen har man nån slags ideologisk kompass, och får nu en chans att påverka oklara väljare.

Kan man inte det, ska man hålla sig jävligt långt borta. Allt man skriver eller hittar på – blir just ‘hitte på’ eftersom man i grunden inte tror på det. Man drar ner allt i skiten: kampanjen, byrån och inte minst sig själv. Om man alltså är för svag för att säga nej.

Ta då den här pajasen, Anders Königsson. Han har tydligen trålat alla partier i jakt på att få bli deras byrå. Endast SD nappade. No shit, Sherlock.

Königsson säger att ‘han bara producerat filmen’ och ‘inte står bakom idén’. Samt att ‘ det är som en skådespelare som spelar en roll i en film, han behöver inte stå bakom den’.

Tack Anders Königsson. Det är ju rätt många i reklambranschen som försöker göra ett BRA jobb. Som varje dag försöker förklara för mammor och börs-VDar varför vi är bra och gör saker och ting bättre. Nu har du med ditt utvecklingsstörda trollspö skickat oss många år bakåt i tiden.

Till kristallnatten 1938 ungefär.

De senaste dygnen har jag räddat 10-12 liv i Stockholm. Och jag är inte ens thoraxkirurg. Nä, jag har helt enkelt bara inte cyklat på alla de turister som likt fjällämlar kliver rakt ut i gator, på övergångsställen och på cykelbanor.

Nu är det ju inte direkt så att jag är den som skriker högst om att följa trafikregler. Tvärtom så bryter jag nog mot 90-100 om dan på cykel. Men jag riskerar ingen annan, och de gånger jag inte följer lagen handlar det om att komma fram bäst och säkrast på cykel i en stad som konsekvent använder alla cykelbanor till taxiparkeringar och containerförvaring.

Men de senaste dagarna har varit ett komiskt kaos i Stockholm och det märks att Europa har semester. Prassliga gratiskartor och dinglande objektiv överallt. I love it.

Det jag dock inte fattar är hur en människa oavsett social eller geografisk bakgrund, kan kliva rakt ut i en trafikerad gata. Dödslängtan? För dyrt med kliniken i Schweiz?

Snart är vi dock inne i september och alla har åkt hem till Genua och Kyoto, och vi undrar varför Stockholm är så strävsamt allvarligt igen.

Det är ändå lite kul när Stockholms gator är en liveversion av Frogger.

Hör mig själv säga ‘No speak’ när en ukrainsk man frågar mig om nåt på gatan i Kiev. Botten har som vanligt gått ur min engelska, som vanligtvis är rätt ok. Men hjärnan ställer om till nåt slags minimiläge ungefär som att alla skulle förstå mig bättre. I Kiev, i Thailand och även i Italien sker detta fenomen i mitt språkcentra. Vill beställa på restaurang med min vanliga vokabulär, men spärren slår blixtsnabbt in och jag, återigen, hör mig själv stöta ut enstaka ord samtidigt som jag övertydligt pekar i menyn till servitören.

‘Is hot’ säger jag artigt till produktionsassistenten Evgenyia och vi ojjar oss för tusende gången över den 38-gradiga värmen. ‘Jez’ säger hon, ‘Iz hot’.

Den här sk svanbergengelskan brukar dessutom hänga med hem och man får vara noggrann med att ‘prata upp sig’ så att den inte fastnar. Yes?

I alla år har det snackats om vuxenpoäng. Att bli vuxen är synonymt med något dåligt, att bli en dinosaurie i någon mån. Det här skiljer sig säkert mellan kulturer men i vår värld i allmänhet, och min bransch i synnerhet, finns en illa dold ångest för att bli gammal.

Men samtidigt som alla försöker hålla sig så unga som möjligt lever en klassisk strävan kvar att på något sätt signalera senioritet eller en viss status som kommer med ålder och erfarenhet. En riktig praktparadox med andra ord.

Sen hittar man små ålderstecken hos sig själv, och liksom kan börja njuta av dem. Då pratar jag inte om enstaka hårs förmåga att växa rakt ut från örat, eller att man har två par glasögon dinglandes i snoddar runt halsen. Nej, min senaste är att jag börjat använda bröstfickorna på mina skjortor.

Alltså, fram på skjortor (typ jeansskjortor) sitter två enormt praktiska fickor som jag aldrig tänkt på förut. Där förvarar jag nu alla möjliga saker. Just nu sitter jag tex på ett litet plan, och mina bröstfickor bågnar av mobil, pass, boardingkort, hörlurar och plånbok.

Det är inte säkert, men högst möjligt, att denna upptäckt kommer att styra mina skjortköp framöver. Och nej, sidofickor på sk Cargobyxor är inte samma sak. Men jag kan tänka mig att det här är första steget i den eskalerande fickbonanza som – om man inte ser upp – slutar med den sedvanliga ‘fotovästen’ som alla äldre akademiker ihärdigt bär i alla sammanhang.

Det är fan inte lätt med andra ord. Balansera paradoxen, bejaka sina charmiga åldertecken men ha närvaro nog att sätta gränser innan fotovästen.

Det finns vissa saker i livet som man liksom inte får göra som man vill med. Bada till exempel. Helt omöjligt att transportera sig från maj till september utan att vandra en lång badgolgata. Om man är en badkruka alltså. Som jag.

Badtvång är på något sätt allmän praxis i Sverige och det verkar inte finnas något mer provocerande än en person som inte bara hoppar i. Alla badhetsare använder sig dessutom av exakt samma retorik.

- Men hoppa i då!

- Det är jätteskönt

- Det är varmare i vattnet än på land

- Du kommer tycka det är så skönt efteråt

Jag väljer alltså att avstå bad, om vattnets temperatur tenderar att skänka obehag. Vilket är fallet i de flesta svenska vattendrag och sjöar. Det har inget med monster på botten, likdelar i sopsäckar eller läskiga fiskar. Vattnet är kallt.

Vilket folk borde inse eftersom själva celsiusangivelsen är något som diskuteras frenetiskt varje dag – från facebookstatusar till glada rop från bryggan. 22 GRADER I VATTNET. 25 GRADER I VATTNET. 19 GRADER I VATTNET.

My point exactly. Ge mig siffrorna tre och noll så får ni se mig i Speedos fortare än min fru gör bomben i Östersjön.

Det är en svunnen tid, när man packade ner några kavajer, en kamera, vin, tandborste och solglasögon. Och bara drog.

Sitter nu i soffan och packplanerar för tre barn, fru, bulldog, olika typer av väder, prylar, mat, kläder, verktyg. Imorrn bär det av. Men först ska vi på en ordentligt blöt fest ikväll för att riktigt maximera myset på bilresan längs E22 mot Öland.

Har dragit ut våra två enorma North Face duffelbags XL ur en garderob. Medan jag skriver det här har olika barn krupit ner i varsin, medan det tredje borrar in sitt huvud mellan min arm och tangentbordet på datorn. Är det för tidigt för ett glas rosé typ?

Eftersom jag fortfarande är för fåfäng för takbox så har vi etablerat en packprocess där vi likt Janne Långben lägger väskor (de vattentäta duffelbagarna) på höjden på biltaket. Gärna toppat med lite olika cyklar som ett plockepinn. Och en barnvagn. Allt inlindat i ett obegripligt system av remmar och knutar.

Bakluckan tas ju till hälften upp av vår stora vita bulldog. Henne kan man inte lägga på taket, även om vi funderat på det. Kvar i denna antika Cherokee återstår ett utrymme som motsvarar en liten Fiat. Med ren råstyrka lyckas jag pressa in tre barnstolar bredvid varandra i baksätet. Sen får alla utom jag sitta med knäna i hakan eftersom alla ‘udda kassar’ proppas in precis på slutet.

Men det begränsade utrymmet är bra för oss, intalar jag mig. Vi är bra på att packa i vår familj. När vi för några år sedan tillbringade tre månader på resande fot i Thailand kunde jag själv bära allas packning, inklusive barnvagn. I vinter sticker vi igen, och såna här genrep är viktiga. Min Moleskine brinner av listor på saker som ska göras, hittas, fixas, köpas, tvättas, packas. Älskar det.

Äh, nu välte nån ner mitt kaffe i ena väskan. Och sluta äta hundens mat!

Akt 1. Tvekan. Vad ska vi göra i midsommar? Förhalar, säger nja, kan man inte vara lite spontan, hinner inte planera, ända till bara tjejens kompisgäng återstår. Alla ‘ska dra ut i skärgårn‘. Du känner bara tjejens kompis.

Akt 2. Ankomst. Efter tre felkörningar och två bilfärjor är ni framme. Tjejen försvinner med sin kompis. Du bär in väskor till en gäststuga.

Akt 3. Mingel. Tjejen spårlöst borta. Du hittar köket med ett killgäng där alla känner varandra står och pratar båtar och båtpriser. Du blir passiv. 32 fot, vad är det i meter, typ.

Akt 4. Fixa lunch. Ska man hjälpa till eller inte? Du lämnar killgänget och hittar de duktiga tjejerna som dukar fram. Du står i vägen. Börjar ställa ut stolar istället. Torkar bort regnvatten från vaxdukar med handflatan. Kollar din iPhone.

Akt 5. Lunch. Du hamnar på kortändan. Vid killgänget. Alla har tenniströjor.

Akt 6. Lekar. Femkamp, kasta hammare i hink, pil. Din tjej är borta igen. Du hittar någon annan att prata med som inte heller känner någon. Hon är controller. Och har precis börjat spela golf. Du väger på hälarna i vått gräs med rosé i sprucket plastglas. Säger att du ska hämta en jacka i bilen. Kollar din iPhone.

Akt 7. Bädda. Medhavda lakan i fuktig stuga. Krångla med påslakan i gnisslande säng. Hälla upp mer vin ur flaskan du sparade i väskan.

Akt 8. Hänga. Folk sitter i smågrupper och kurar med fleecetröjor. Killarna pratar båtar och båtpriser. Du erbjuder dig att diska.

Akt 9. Grilla. Killarna har bastat medan du diskat. Grillen tänds. Din tjej undrar om inte du skulle kunna hjälpa till att bära ut stolar och duka. Iskall rosé i immiga spruckna plastglas. Robyn i portabla datorhögtalare. Du sveper och rycker upp dig.

Akt 10. Fest. Du börjar bli full. Pratar länge i köket om att följa sina drömmar. Klockan är plötsligt ett. Hälften har gått och lagt sig. Robyn i datorhögtalarna.

Akt 11. Full. Du försöker få upp fel gäststuga. Vet inte hur du kom till rätt säng. Somnar med kläderna på, ovanpå täcket.

Akt 12. Frukost. Vaknar bredvid din tjej som sover i andra sängen. Alla går runt i fleecekläder och plockar papptallrikar och spruckna plastglas från blöta utebord ner i svarta sopsäckar. Ingen pratar. Bara lite om båtar.

Akt 13. Hemfärd. Ni hade egentligen tänkt stanna hela helgen. Men passar på att ta en dag i stan också. Skönt att få massa gjort som man annars aldrig hinner.