NÅGRA RADER

Jag vet inte om jag trampar på några tår nu, typ nåns mamma heter Suzanne Osten eller nåt. Men svensk film, fyy fan. Jag kan inte begripa hur en samling på papperet duktiga skådespelare beter sig som mellanstadieelever direkt de står samlade framför en filmkamera. Finns bara ett svar. Teater. Avfilmad teater. Hur länge ska vi skedmatas med denna sörja?

Det finns undantag men de är få
1. Mannen på taket
2. Fucking Åmål

Resten borde få näringsförbud till DI lyckats få sina antagna att tänka film, och inte teater. Något som förmodligen lär ta ett PAR generationer. Till dess kan jag LÄTT leva med bröderna Coen, Wes Anderson och till och med bröderna Scott ett braaa tag till.

Ett exempel. Jag plågar mig just ikväll igenom Arn, tempeljävlariddaren (har pausat för 23:e gången). Trots att jag är nära slutet (hoppas jag) så kommer jag nog inte att sätta på filmen igen. Högröd i ansiktet ligger jag och skäms mig igenom den ena skolpjäsdialogen efter den andra. Hon den där Cecilia har det inte alls lika illa på klostret som JAG som måste titta på henne när hon spelar över i ruta efter ruta till mitt blod kokar och håret trillar av. Jag går panikslaget ut till frysen för att tröstäta mer glass. Sen slår det mig med fasa, något långt värre än det jag just nu tittar på. Vilket jävla korrumperat ljushuvud på SF gav grönt ljus till Arn del 2??!!

Vi är så lurade. Först sa vi nej till Euron, och nu det här.