NÅGRA RADER

Hela innerstaden kryllar av dem. Det är fler hantverkare än boende, lätt. Kan inte alla bara bygga klart, så vi blir klara.
Hantverkarna i sig kan vara trevliga. De kan också vara från helvetet. Jag har haft kontakt med båda falangerna men minns såklart bara de senare. De som luktat sprit och varit hotfulla. I min egen lägenhet.

Ute på gatorna är det fler VW Caddy och Peugeot Partner än jag orkar räkna. Samtliga i sällskap av en rökande hantverkare på väg in i en port med diverse rörtänger, pirror och rullar med skyddspapper. Kom. Igen. Är ni inte klara snart?

Är man, som jag råkar vara just nu, hemma på dagarna så upptäcker man en ytterligare sida av kvarteret. Vid 07.30 sharp drar serenaden igång. De avlägsna hammarslagen, den envetna cirkelsågen och skoven av ettriga borrattacker.

Kan alla i innerstan enas om att göra så här: de som ska bygga om, gör det nu. Samtidigt. Sen är vi klara och kan njuta av att det är fint och tyst och klart.

Va? Kan vi det?

Väldigt brett ämne men låt mig försöka tackla det såhär, har man givit fan i flaskan ett tag (låt säga 9 månader) så är man tillbaka på ruta fjortisfylla på Rättviksparken. Det är med lite skräckblandad förtjusning jag ikväll återstiftar bekantskapen med buzzen. Mjukstartade med lite champagne som jag hittade i kylen och nu har jag bara för sakens skull hällt upp en försiktig kubansk rom. Oh det osar bränt i halsen och saliven rinner till precis som när man blandade de första häxorna på högstadiet. Vet inte varför men Van Halen ekar i huvudet och jag fattar snart att det är muskelminnet som spelar mig ett spratt. Har inte hört ’Screaming for Vengeance’ på väldigt länge, men spritens sträva associationer sätter mig på ett TGV tillbaka till 1983. Gågata. Mora. Sommarnatt. Känner mig dock som i ett laboratorium, och rommen jag dricker skulle lika gärna ha hällts upp i ett provrör (och inte i det orreforswhiskyglas som mitt ex pappa gav mig i julklapp för tolv år sedan). Men det är ok. Det blir nog bra. Som med kompisar man glidit ifrån men börjar träffa igen.

Med anledning av mitt förra inlägg har jag precis kommit hem från ett ställe där det talas i termer av blodfyllda livmodertappar, mellangårdar och epidural. Nej det är inte nya säsongen av CSI, vi pratar crescendot till en av människans stora väntningar i livet: förlossning.

En förlossning kan vara en segsliten historia med över ett dygns skärseld. Eller så kan det vara som igår, ur taxin vid entrén 12.11 och födsel 13.22.

Hursomhelst. Det är fantastiskt. Inte mer med det. Det är fantastiskt. Navelsträng runt halsen or no navelsträng runt halsen, när väl färgen kommit till de 4365 grammen på bordet framför en och första skriket till alla inrusande barnmorskors och barnläkares lättnad ekar i sjukhuskorridoren, då är det väldigt, väldigt fantastiskt.

Detta inlägg har visst släktskap med några rader från i höstas vid namn NÅGRA RADER OM ATT HA KUL UTAN SPRIT.

Allt är bara fantastiskt. Sa jag det?

Det är inte min bästa gren. Att vänta. Hela konceptet är märkligt. Vetskapen om att något kommer att hända. Men inte nu.

Människor väntar på så mycket. Det är kanske Sveriges största folkrörelse. Och Kubas. När jag var där kände jag igen mig. Alla väntade. Direkt det var en kö så ställde folk sig i den. Spelar roll till vad. Det var säkert värt det. Köerna är så långa att det finns kö-skämt. Till exempel, en man fick nog och lämnade en jättelång kö. ”Vart ska du gå” sa någon. ”Jag ska gå och ha ihjäl Fidel Castro”. Två dagar senare kom mannen tillbaka och ställde sig sist i den jättelånga kön. ”Vad hände” sa de andra. ”Kön var för lång”.

Vi väntar och väntar. På våren, sen på sommaren. På Stefan Ingves. På ett hobbyintresse. På en segdragen förkylning. På hantverkare som kommer mellan 08-15. På att det ska lossna. På ett landslag som man inte skäms för. På hår som växer. På maten. På efterrätten. På notan. Vi väntar på bussen, flyget, taxin. På rätt känsla. På lusten. På tillfället. På nästa 30 Rock-avsnitt.

Sverige är Nordens Kuba och Stockholm är downtown Havanna och vår lägenhet har förvandlats till självaste Hotel Nacional de Cuba. Väntans högborg. Här väntas det så inihelvete ska ni veta.

Handlade precis mat. Kvinnan bakom mig i kön på mataffären i mobiltelefon:

- Jag är på McDonalds nu så vi ses om 10 minuter.

Hennes plötsliga lögn kom verkligen överraskande. Människan står och ljuger helt ogenerat mitt bland vanligt folk.

Men så började vi prata om det här hemma. Jag hackar lök, min fru drar klassikern om när man sitter på tunnelbanan och hojtar i luren om hur man precis passerar T-centralen trots att tåget knappt lämnat Fridhemsplan. Enligt henne (intressant) så kommer inte skammen då av själva lögnen, utan av blickarna från alla i vagnen när man lagt på. De vet, liksom. Mycket roligt.

Vad är en vit lögn? Egentligen. En lögn man drar i högsta välmenande? Man blir gud för en sekund, och vet att alla tjänar på att jag säger så här nu. Det är inte så farligt. Men är inte alla lögner i så fall vita? Jag menar, om man drar en lögn är det väl rimligtvis med övertygelsen att det ska leda till något bättre än alternativet, dvs sanningen. Man vinner på den utan att någon skadas. Jag vet inte. Historiens tre klassiska lögner då, var placerar de sig: ”The check is in the mail”, ”I love you” samt ”I won’t come in your mouth”.

Själv ljuger jag nog ibland, men mest för mig själv. Det kommer att bli bra med långt hår. Jag hinner det där imorgon. Alla uppdrag är lika roliga. Det är inte pengarna som är det viktiga, det är utmaningen.

Ska vi leva med transparens och öppenhet är det coolare att säga som det är än att slingra sig. Sanning är det nya ljuga. ”Jag såg att det var du men jag orkade inte svara”, typ. Prova själv. Det är skönt.

Vita eller vanliga, lögner ska man nog hantera som den där handgranaten man snodde med sig från värnplikten 89. Inte pilla på för mycket.

Karlavägen kl 16.00, precis utanför Östra Real. Sex femtonåringar på moppar trakasserar 60-årig dam. Östermalmsdam förvisso, men ändå. Dam. Går fram och frågar vad de håller på med. Ger mig fingret, flinar, och drar.

Suckar djupt. Lite över hur snabbt man glömmer den ohämmade kaxigheten som bor i en kalvig femtonåring hög på fyrtaktsolja och clearasil, och lite över min knappt kvävbara impuls att springa ikapp dem som en sur gubbe och börja veva.

Låt dom ha det. Sucket övergår till flin.

Men ge fan i att trakassera kvinnor.

Vissa saker på jobbet har vi kommit överens om att inte säga. Det handlar inte om svordomar, gudsförakt eller sk fult språk. Du får svära hur jävla mycket du vill. Jag själv tycker om att svära, ganska mycket till och med. Svordomen tillför liv, rätt använd. Nä. Det handlar om de där andra sakerna, som får skinnet att krulla sig. Businessklichéerna. Därför har vi utegångsförbud för begrepp som ’i pipen’, ’att borra i’ och ’att backa bandet’. Samt därtill hörande tvåtusen verbala affärsrännskitor, inklusive att tänka ’utanför boxen’ och att ’uppfinna hjulet’. Som ett tillägg (viktigt) har vi även bannlyst den ytterst irriterande formuleringen ’ska vi ta och sätta oss’ samt att i möten säga att vi ska ta hem något ’till kammaren’. På gränsen ligger även att påstå att någon är ’på ingång’. Det är väl inget jävla flygplan vi väntar på.

Sen kommer vi till en mer svårbedömd grupp av no-no’s. Att ingen 2009 säger fett (alt. rocka fett) bör väl passera som givet hos varje frisk människa – men det finns en rad andra överlevare bland språkets bölder. Följande exempel är mer eller mindre non-grata och bör hanteras ytterst varsamt: ’majjigt’, ’mulligt’, samt ’sjukt’.

Det här är ett svårt ämne. Dialektala och/eller lokala avarter cirkulerar inom företaget eftersom vi dels har kontor i både Stockholm och Göteborg, dels för att många anställda är sk bönder med bakgrund från t ex Halmstad, Norrland och Dalarna. Därtill räknat mig själv. Därför har vi tills vidare accepterat språkbruk som ’gött mos’ och diverse kryptiska ordföljder såsom ’är du god eller’. Hur vi ska lösa detta är inte klarlagt.

Själv har jag mitt eget lilla helvete att hantera. Det latenta dalmålet kan i sportsammanhang eller under extrem trötthet framkalla pinsamma situationer. Jag vill alltså inte utmåla mig själv till en ängel i sammanhanget, utan bara uppmana till någon slags allmän ansträngning till ett så friktionsfritt trendordsförfarande i vardagen som möjligt. Vi kan väl hjälpa varandra?

UPPDATERAD – - Ordet ‘knäcker’ har tillkommit. Som i hon/han ‘knäcker’ på rockband eller guitar hero.

När jag var liten var jag smått besatt av TV-serien Månbas Alpha. Ett avsnitt kommer jag ihåg extra väl, eller rättare sagt, jag kommer inte att glömma det. Två personer från månbasen skulle hem till jorden. Det var tydligen en galet lång resa på typ ett år, i ett rymdskepp, och man var tvungen att ligga i någon slags rymddvala i en glassarkofag. Något gick väldigt snett, och jag minns med fasa hur ena jordenresenären vaknade efter kanske bara någon dag, instängd i denna utställningsmonter. Bredvid rymdsov person B som en stock. Avsnitt slut. Olle på kudde, gapandes.

Hua. Jag rös, och gör det fortfarande. Har precis vaknat efter att ha somnat med barnen klockan halv åtta. Trodde det var morgon! Klarvaken. När jag närsynt i mörkret lyckades tyda tiden på min klocka.

01:05.

Bredvid mig sover person B, C och D. På väg mot jorden.

Jag har funderat och fantiserat om att uppdrag i min bransch skulle kunna börja så här. Så enkelt. Eventuella likheter med ett annat konsultyrke är helt medvetna.

HUR MAN BESTÄLLER EN KAMPANJ:

1. RING
Ring.

2. FÖRKLARA
Berätta kortfattat om den kampanj du vill ha. Kom ihåg, vi är många i lokalen samtidigt så håll dig enkel och lättfattlig. Tala om vilken omfattning kampanjen ska ha, vad du vill ha ut av den och var du har tänkt dig att den ska gå.

3. KOM FÖRBI
Du måste komma in på byrån personligen och boka ett uppstartsmöte. Du kan boka det på telefon, men bara för stora kampanjer. På detta uppstartsmöte måste du ha med allt grundmaterial, alla dina behov, fakta, budget och mål med kampanjen. En A4-sida max.

4. LÄMNA HANDPENNING
Denna handpenning säkerställer din deadline. Inga undantag.

5. HA TÅLAMOD
I snitt är vi bokade fyra månader i förväg. Notera: små kampanjer utförs i mån av tid. Stora kampanjer har förtur.

Vi ser fram mot att träffa dig och är stolta över att göra din kampanj.

Sedan den där katastrofala och hysteriskt roliga intervjun i Metro för några år sedan, gillar jag Per Morberg. Ja, jag tittar på hans matprogram också. Ja, jag har köpt kokboken. So sue me.

För två år sedan stötte jag på honom i trappan på Häringe Slott unden en sk lyxbilsdag i arrangemang av M Bindefeldt. Du hör. Min roll var varken plånbok eller entourage. Jag var bara en reklambyråkonsult för ett av de medverkande märkena. Hursomhelst. B- och C-kändisarna stod som spön i backen, och alla var liksom lagom okända för att jag hela tiden fick för mig att vi kände varandra från barnens dagis. Typ han som nötte bänk i Man Utd, Jesper nånting. I anslutning till denna märkliga tillställning passade andra high-end-firmor på att marknadsföra sig. Således stod en representant från Nymans Ur och demonstrerade klockor i slottstrappan. Där fastnade jag. Och Per Morberg. Vi fingrade båda på de där vändbara poloklockorna från Jaeger LeCoultre varpå den propra men något kalviga Nymansrepresentanten fick den dåliga idén att börja berätta lite om dem för Per, och mig. Guess what. Killen gör klassikern och säger Sweitch istället för Schweiz.

Jag suckar inombords, en kompromiss som jag insåg att Per var mycket långt ifrån. Iklädd full jaktmundering, hatt, rock, stövlar, hela kitet minus en knäckt hagelsprakare över axeln – släpper Per Reversoklockan och spikar fast ynglingen med blicken medan han piskar till med följande.

- Du kan ju för fan inte stå och sälja Schweiziska klockor om du inte ens kan uttala landet de kommer ifrån.

Oj tänker jag, lika fastfrusen som klockvalpen. Korrigeringen fortsätter med att Per låter den allt mer kuvade urnasaren upprepa Schweiz till det låter någorlunda. Vid det här laget fnissar jag högt. Inombords, givetvis.