NÅGRA RADER

Handlade precis mat. Kvinnan bakom mig i kön på mataffären i mobiltelefon:

- Jag är på McDonalds nu så vi ses om 10 minuter.

Hennes plötsliga lögn kom verkligen överraskande. Människan står och ljuger helt ogenerat mitt bland vanligt folk.

Men så började vi prata om det här hemma. Jag hackar lök, min fru drar klassikern om när man sitter på tunnelbanan och hojtar i luren om hur man precis passerar T-centralen trots att tåget knappt lämnat Fridhemsplan. Enligt henne (intressant) så kommer inte skammen då av själva lögnen, utan av blickarna från alla i vagnen när man lagt på. De vet, liksom. Mycket roligt.

Vad är en vit lögn? Egentligen. En lögn man drar i högsta välmenande? Man blir gud för en sekund, och vet att alla tjänar på att jag säger så här nu. Det är inte så farligt. Men är inte alla lögner i så fall vita? Jag menar, om man drar en lögn är det väl rimligtvis med övertygelsen att det ska leda till något bättre än alternativet, dvs sanningen. Man vinner på den utan att någon skadas. Jag vet inte. Historiens tre klassiska lögner då, var placerar de sig: ”The check is in the mail”, ”I love you” samt ”I won’t come in your mouth”.

Själv ljuger jag nog ibland, men mest för mig själv. Det kommer att bli bra med långt hår. Jag hinner det där imorgon. Alla uppdrag är lika roliga. Det är inte pengarna som är det viktiga, det är utmaningen.

Ska vi leva med transparens och öppenhet är det coolare att säga som det är än att slingra sig. Sanning är det nya ljuga. ”Jag såg att det var du men jag orkade inte svara”, typ. Prova själv. Det är skönt.

Vita eller vanliga, lögner ska man nog hantera som den där handgranaten man snodde med sig från värnplikten 89. Inte pilla på för mycket.