NÅGRA RADER

Handen på hjärtat, när man reser vill man inte se ut som en idiot. Man kommer att vistas på flygplatser i några timmar med en kopiös mängd totala främlingar, men man vill ändå se bra ut. Jag tänker undvika den märkliga psykologin bakom detta just nu, men så är det. Man vill se cool ut på flygplatser.

I detta ingår inte pyjamas. Med pyjamas kan, anser jag, räknas de kvinnliga plyschdresser med någon slags slimmad hoodie-top i samspel med tillhörande jazzbyxor i bebismaterial, allt gärna i hudtoner, lila eller aprikos. Detta till trots ser man alltid en handfull självutnämnda prestigeresenärer i dessa så utstuderat nedklädda outfits. Kläderna retar mig något enormt. Inte så mycket för att kvinnorna ser ut som förvuxna barn, utan för att de så uppenbart tror att det är posh att kliva runt på internationella avgångshallar i en sparkdräkt.

Klä på er. För helvete.

Det finns en kvinna som kallas för octomom. Det är för att hon har så många barn att hennes armar utvecklat shivaliknande kvaliteter. Nåväl, den här kvinnan har inte alltid varit en trebarnsmamma utan det fanns en tid då hon sorglöst vandrade stadens gator som vilken snygg 23-åring som helst. Men innan hon visste ordet av så träffade hon en äldre man som fintade in henne på en annan bana. När man hör om tricken han använde låter de utstuderade och effektiva: mycket drinkar och många resor. När hon var färdigmarinerad i detta flyktiga sus och dus kom hunden, barnen, det fasta jobbet och de vardagliga rutinerna. Den här historien skiljer sig kanske inte från så många andra eftersom det är naturens gång, och är en illustration över hannars genom darwins försorg väl utvecklade förmåga att fånga en kvinna. Men en av de otaliga detaljer som ändå sätter den här berättelsen vid sidan om mittfåran, är att octomom för bara fem veckor sedan födde sitt tredje barn med denna man – och att hon med samma glada, roliga och inlevelserika visdom sa ’självklart’  när den ibland omdömesutmanade mannen i fråga föreslog att han och en kompis skulle åka en vecka till New York för att fotografera, hänga och dricka öl. Själva.

För detta, och en ändlös rad av stora och små detaljer, älskar jag henne.

Av någon anledning befinner jag mig i New York sedan några dagar tillbaka. Jag och min kompis A är här och går. Ja, vi går. Ofta när jag är ute och reser blir mitt maniska begär efter att gå riktigt långt hämmat av sällskapet. Antingen ska det gås in på olika vintagebutiker eller sittas på caféer väldigt länge. Inte helt sällan handlar resor för människor om att sitta. På frukostar, designhotellterasser eller i värsta fall – i parker. För mig handlar det om att gå så långt som möjligt och eftersom min vän A lider av exakt samma syndrom har vi alltså råkat ut för en livsfarlig kombination av powerflanerande.

Detta har efter fyra dagars kriss-krossande på Manhattan inneburit konsekvenser för mina fötter. För första gången i livet skulle jag kunna döda för ett par fotriktiga Scholl. Igår toppade vi längdrekordet från i lördags med att beta av större delen av judiska Brooklyn, Williamsburg och halva Manhattan från Union Square och tillbaka till Tribeca. I sicksackmönster. Mina sorgliga converse är nere på trådarna och skriker mot sidlinjen efter ett byte.

Vilket resulterade i nödvändigt inköp av skor. In på Paragon och shoppa. Ut med ett par moccaklädda grodliknande, rågummibestyckade fotpjäser som nu sveper om mina fötter i Four Season-style. Skorna? Inte långt från Scholl. Väldigt amerikanska. Känns rätt här, men vi får se sen. Lite som att köpa fiskarbyxor i thailand.

Nu ska vi tillbaka till Williamsburg för att toppa formen inför Harlem i slutet av veckan. Off we go.

Hittade mig själv ute på Bosön en dag. Ja, inte bara mig själv – utan med fotograf, ad och mängder av prylar för en plåtning. Inte alls i något sportigt ärende alltså. Men väldigt mycket sport runt omkring oss. Det sprangs, hoppades, stretchades och lyftes skrot till höger och vänster. I ett hörn stod en tjej med tränare och kastade ett spjut rakt in i en madrass. Om och om igen. När man vistas i sporthallar blir man lite smittad, och eftersom Bosön är juvelen bland jumpasalar är det en miljö som väcker.. sportkillen i mig.

Jag var aldrig bäst på någon sport. Gick från längdåkning till hockey, fotboll, handboll, volleyboll och golf (förlåt). Lite som min musikkarriär: blockflöjt, klarinett, piano, tvärflöjt, trummor. Väldigt glad att myspace inte fanns.

Men tillbaka till sporten. Det bor nämligen en tro i varje medelålders man att man har rätt bra koll. Alla kryddar sina ”idrottskarriärer” lite, och nästa gång det kommer fram en boll på företagspicnicen – ta en titt på hannarna. De börjar trixa. Skitdåligt såklart och med en påklistrad irritation som i ”fan vad jag legat av mig med trasan” eller ”haha, det var ett tag sen” följt av några vansinnigt dåliga överstegsfinter mot Björn på ekonomin. Utan att spilla ölen.

Det var ungefär detta som hände mig på Bosön. Jag står där i vår grupp av svartklädda utomjordingar då en vollebyoll kommer studsandes. Rakt mot mig. På andra sidan ett jättehögt skyddsnät står två elitlag av 16-åriga tjejer och väntar på bollen. Som nu är framme vid mina converse. Shit. Ok. Sparka tillbaka den är uteslutet, så jag tar upp den med händerna och liksom springer fram mot nätet. Inte för fort, utan lite coolt långsamt, men bestämt. Sen kastar jag bollen öööver nätet. Men jag får liksom ingen kraft i kastet, och min tajta jacka hjälper inte till speciellt bra. Bollen når inte ens halvvägs upp utan dör någonstans mitt i nätet och kommer tillbaka. Tjejerna tittar. Händer på höfter.

Detta gör jag tre gånger. Kastar bollen rakt i nätet alltså. Jag får en blackout och fattar inte riktigt vad det är som händer. Inte förrän en av tjejerna tröttnar, går fram och lyfter upp nätet från golvet och säger:

- Du kan rulla den här också.

Precis som många andra så har jag spridit mina röster över fler än ett parti de senaste valen. Vad jag försöker påstå är alltså att mina sympatier inte hör hemma i ett enda partiprogram utan jag tror mig kunna vara öppen för flera inriktningar. En partiledare som dock aldrig slagit an många strängar hos mig var Göran Persson. Skit samma, tänker inte prata mer om honom även om hans ultraarroganta resa började någonstans vid kommunaliseringen av svenska skolan. Därför kan man med både häpnad och humor betrakta hur detta parti lyckas putta fram en efterträdare som lyckas utveckla hånleendet lite lite till: Mona.

I kvällens partiledardebatt tycker jag att hon på ett briljant och föredömligt konsumentupplysande manér lyckas ge de svenska väljarna en klar bild av den attityd som väntar om hon mot alla odds skulle få de röster hon behöver – genom att skickligt balansera sitt signum hånleendet med politiska plattityder som att ”arbetarungar ska få möjligheter att komma in på marknaden”. Snark med stort S. Bredvid står Wetterstrand som är rätt ok, men man kan ju inte koncentrera sig på vad hon säger när huvudet rör på sig sådär. Och så Ohly. Min fru tror alltid att det är någon fel på TVn när Ohly är med. Han ser alltid svartvit ut.

Det är en fin gammal socialdemokratisk tradition, det där hånleendet. Man kommer ingenstans i rörelsen utan det.

Se bara på Wanja.

Fredagar ska vara fyllda med glädje, men när jag tvångsmässig ögnar rubrikerna på resume.se blir jag bara matt. Matt av denna plågsamma period av experimenterande inom det som någon döpt till sociala medier. Peter Willebrands kamratpostlika artikel kring hur Ica-stig, Boxer-robert och fruntimmrerna Judit och Judit ska börja dejta på twitter fick den nyss nedkastade espresson att implodera av ångest. Klart man fattar grejen och varför resumé skriver att ”det uppstår cross promotion när reklamikonerna Ica-Stig twittrar med Boxer-Robert”. Men det känns lite.. larvigt. Vidare så konstaterar resumé att ”Du kan inte längre kontrollera ditt varumärke” (snark) samt ”Än mindre dina reklamprofiler”.

Vänta. Lite. Jo, det kan vi. Vi kan visst kontrollera våra reklamprofiler.

Nu tänker jag inte raljera mer kring vare sig Ica-stig eller Boxer-robert för jag tycker båda koncepten under många år gjort ett skitbra jobb. Juditarna får vi väl se. Men det här med sociala medier. Kan vi inte snabbspola framåt till vi börjar berätta riktiga saker igen. Eller som Anders Timell twittrar (den enskilt roligaste twittraren jag följer): ”Kuken ljuger aldrig”.

Fick visa leg på systemet idag. Inga konstigheter med det, förutom att det i just min legitimationshandling står 681123. I inte mindre än tjugo år har jag alltså med lagen i ryggen kunnat rumstrera om bland de alkoholhaltiga dryckerna inne på det statliga monopolet (tjugoett år om man räknar den där grejen med falsklegget). Men idag bestämde sig Sophie på Systembolaget Östermalmstorg att syna den här ynglingen. Moi, alltså. Och jag gillar det såklart.

Såg hennes blick. Visste liksom vad som var på gång. Det var när jag först lite osäkert bytte kassa till hennes, började hala upp flaskorna på bandet, några vita, ett par rosé. Jag försökte vända pin-koderna mot mig, så som det står att man ska göra – och jag kände hur jag liksom gjorde det på ett onaturligt sätt, som att jag höll på med något fuffens, att jag spelade vuxen utan att vara det. Sophie såg det också och jag såg att hon såg det. Och där tog hon mig:

- Skulle du kunna ta upp ett leg också?

Så idag säger jag tack till Sophie på Systembolaget Östermalmstorg. Du gjorde min dag.

Sara noterade stillsamt dilemmat med facklitteratur. Att det inte finns någon given tidpunkt att läsa denna, så den förblir oläst. Den förblir dock köpt, eftersom en miljard mötesstinna affärsmänniskor på diverse flygplatser alltid river med sig ett par-tre businesstitlar från flygshopens hitlista i tron att de ska boosta sina managerial skills på flighten hem. Eller på kvällen. Eller på jobbet. Eller på semestern. Eller när fan då egentligen?

Svaret är: aldrig. Jag har en hel rad vansinnigt intressant facklitteratur hemma i bokhyllan eller här på jobbet, allt från ’Perfect Pitch’ och ’Fuck Logic’ till ’Under the Radar’, ’The long tail’, ’Tipping point’ och ’Disruption’. Samtliga öppnade, fingrade på. Men olästa.

Att ligga i hängmattan och läsa reklamfacklitteratur känns bara patetiskt. Sitta hemma i läsfåtöljen med en god kommunikationsbok är inte heller så lockande. Man borde läsa dem på jobben, non? Men där har man ju inte mage att slänga upp fötterna på bordet, rikta läslampan och sjunka in i några timmar med AdWeek’s senaste bibel om varumärken. Det skulle se ut det.

Så böckerna blir liggande på skrivbordet, on display, för att visa att man är med. Kvittot lämnar man in. Sen är det bra med det.

Det finns fortfarande en lång rad moderna dueller att ta del av i samhället. Då och då engagerar sig män (oftast män) i den gamla konstarten att utmana varandra på liv och död. En försiktig vardagsvariant senaste åren har varit facebook, alltså i prestigemöten mellan bekanta som står ungefär lika i rang, och därför inte vill ’ge sig’ och adda den andra först. Denna duell kan hålla på i år.

Men det finns en betydligt mer explosiv och intressant duell, mycket mer monte cristoesk: att berätta vad man har i lön. Du har två hannar, i samma rang som chitt-chattar på en fest. Man känner på varandra. Kanske har man snuddat vid ämnet genom åren men aldrig gått på attack. Så plötsligt kommer det:

- Du, vad har du i lön?

Man märker duellen på en nanosekund genom att det bildas en liten vag ring av oro runt kombattanterna. Människor harklar sig, häller upp ett nytt glas Pol Roger. Mottagaren av det första sticket bleknar och inser attackens allvar och det oundvikliga och direkta behovet av en svarstaktik. Innan man blöder ut. Märk väl, att i denna fas av duellen vika ner sig genom att hävda sin personliga integritet, eller privata behov av att inte outa sin inkomst – är för de flesta hannar inte längre möjligt. Enda vägen framåt är att snabbt parera och i samma rörelse rikta ett blixtsnabbt hugg tillbaka. Allt helst i ett enda andetag:

- 45.000. Plus bonus om det går bra. Så, vad har DU i lön förresten?

Person ett hade både räknat med denna motattack men ändå räknat bort den. Törsten efter det första hugget var så stort att spagettikänslan av att plötsligt förlora initiativet helt undervärderats. I det här skedet av duellen går allt i trans. Två bleka ansikten som tomt men stramt leker en dödsdans med allt som insats. Självklart måste hannen parera motattacken och, även om det gör fruktansvärt ont, bemästra den med grace och självklarhet:

- 38.000 och så bil. Kan representera en del också.

Nu vet alla i rummet att duellen är över och den matrixlika warpzon som för några sekunder tagit över tid och rum återställs till det normala. Färgen och ansiktsmotoriken hos duellanterna, den tar dock någon halvtimme på sig att komma tillbaka.

Ja, jag har något av en söt tand för krigsfilmer, collegefilmer och highschoolfilmer. Ibland som kombo. Krigsfilmer kan vara intressanta eftersom de inte sällan blottar den ideologi som filmmakarna prenumererar på. Alla som sett t ex ’We were soldiers’ av och med fullblodspuckot Mel Gibson vet hur 138 minuter krigshetsande amerikanskt pekoral kan vända ut och in på varje sund mage. Senaste filmupplevelsen i den kalibern stod Kevin Bacon för i den genomusla republikanska beställningsfilmen ’Taking Chance’.

Så snubblade jag på HBO’s Generation Kill, och blev fast. Visst vilar det något homoerotiskt över uppumpade Marines fulla av sig själva, och vem har inte kollat in volleybollscenen i Top Gun både en och trettiotre gånger med ett leende. Killar gillar muskler, vapen, stora fordon och välartikulerad kaxighet.

Det sistnämnda är nyckeln till Generation Kill. Manuset är tajt och man får skruva upp volymen i hörlurarna för att inte missa varje nyans i de stundtals långa, hårda och skarpa ordväxlingarna. På army lingo dessutom. När jag såg Alexander Skarsgård svischa förbi blev jag först iskall. Helvete, det här som jag trodde skulle vara bra. Pappan har ju gjort något av en sydowsk karriär med en radda udda svengelska roller i välbetalda produktioner. Sen kom sonen som jag inte haft koll på sedan han sprängde en bensinmack i Zoolander eller kufade sig genom några avsnitt av ’True Blood’. I Generation Kill är han riktigt bra som gruppledare i en skeptisk men aggressiv marinkårstrupp på väg mot Bagdad.

Min fru suckar när jag maniskt tar mig igenom avsnitt för avsnitt (totalt 7) och jag backar patetiskt upp mitt sträcktittande med grunda påståenden om att ’det här är bra’ och hur det skildrar Irakinvasionen på ett ’nyanserat sätt’. Egentligen faller jag pladask för dialogen, regin och karaktärerna. Visst, serien kommer att locka ännu fler tonårspsykopater till marinkåren. Men poängen är förutom ett oundvikligt glorifierande av soldatyrket – att USA gjort bort sig fullständigt i Irak. Men Skarsgård gör inte bort sig.