NÅGRA RADER

Tittar in i garderoben med avsmak. Den är proppfull av skjortor, tshirts, jeans, kostymer, skor, slipsar, flugor, byxor, kavajer. Men inget jag vill ha på mig. Känner mig som en tjej när jag lite sur slår igen dörrarna och blir stående. Öppnar dörrarna igen och tar ett djupt andetag.

Är det för sent att skaffa en klädstil av kontinuitet och tyngd, eller är jag för alltid förvisad till den eviga balansgången mellan converse och church’s?

Ibland kan jag på allvar bli djupt avundsjuk på alla mina finansvänner som inte ges några som helst val i vardagen. På med den dyra Londonsviden med rött foder, de handsydda italienarna, scarf och slips, manchetter och paraply. Fan om jag inte hade slängt på ett plommonstop också om jag ändå skulle knata iväg till Kungsträdgårdsgatan.

Själv är man inknuffad i den omöjliga världen av personlig stil. Att kombinera high end med smuts på ett för dagen okopierbart sätt. Samtidigt som ens ekiperingshumör pendlar mellan Hemingway och Johnny Rotten. Man ska vara party och business samtidigt, som en modern hockeyfrilla på väg till börsen. Tala till bönder på bönders vis och till lärde män på latin. Minsta snedsteg kan lamslå en hel arbetsdag.

Men när allt känns svårt och förtvivlat brukar jag tänka på Johan Hakelius. Då känns det bättre.

Jag blir glad av kommentarer. Alla. Kan tycka att ni är lite lata ibland som inte skriver mer. För jag vet att ni läser. Men är alla kommentarer bra? Ska alla kommentarer få beta fritt?

Silverfisken i Australien har en populär blogg som många kommenterar och nyligen tog han bort en sur kvinna som skrivit illa om några fotografier han tagit. Tre gånger. Detta aktualiserar ämnet om man som bloggare ’har rätt’ att censurera kommentarer. Jag skrev till honom att det är hans gig, och gillar han inte en gäst kan han be den dra åt helvete. Att kommentera är en konst. Bloggar kan inte bli de anonyma kommentatorernas diktatur.

Jag vill inte ta bort kommentarer, men skulle någon visa sig vara känslig för en kund, eller för någon annan inblandad kan jag tänka mig att göra det. Inte smyga med det, utan helst förklara varför i så fall. Men tro inte att du kan sitta i ditt dunkla sovrum på din snodda snurrkontorsstol och sprätta iväg verbal dynga på bloggar till höger och vänster, utan att själv bidra med ett uns av intellektuell ansträngning. Åtminstone inte anonymt. Däremot älskar jag en skön duell där vi kan prata ut om vad vi tycker. Kanske till och med enas om var vi tycker olika, och exakt vilken typ av idiot vi definierar varandra som. Detta bland många, många andra saker är kanske anledningen att så många människor bloggar.

Non?

Sverige. En kall, sönderskattad, överskattad halvö av folkhemshybris. Etablerad fantasi: Svenskar är roligast, reser mest, har högst utbildning, är snällast mot barn, har mest jämställda hushåll och företag, bäst socialförsäkringar, vackrast natur, hållbarast vägar, friast allemansrätt, smartast ingenjörer, sundast moral, mest rättvisa demokrati, snyggast tjejer, är bäst i tennis, skidor, ishockey, har störst förmåga att medla mellan galna nationer, finast forskning, starkast valuta, mest innovativa exportföretag, coolast kläddesigners, intressantast indiepop, mest kontemporära formgivning av allt mellan himmel och jord. Och så midnattssol. Denna förbannade midnattssol. Verklighet: Thomas Östros. Sverige är som Thomas Östros, varken mer eller mindre. Som en ilsken analflik. Thomas Östros tar död på all form av livslust i varje rum han kliver in i. Om inte alla hunnit fly.

Detta är skälet till att alla parmiddagar i Vasastan med omnejd handlar om kvadratmeterpriser, tjänstemannakarriärer, hantverkare, klinkers samt att man (när whiskyn kommit fram och de två 32-åriga herrarna slagit sig ner i varsin faux Barcelona fåtölj medan tjejerna sitter kvar och pratar relationer) bara borde ’dra iväg’.

’Dra iväg’, mina vänner, är nutidens stora dröm. Det är trettioåringens MQ-ifierade revolution där han ställer sig på muren och vädrar sin kvävda vision om ett liv i frihet, under ett apelsinträd i Sydafrika med fiskespön på jeepen och fem vackra barn i sin famn. Långt bort från Thomas Östros.

Man borde bara ’dra iväg’. Liksom.

Handen upp alla som någon gång sagt det.

Det finns en kille från Kapstaden som växte upp till en framgångsrik advokat i London men som hoppade av för att börja långdistanssimma till havs. Medan han höll på slog han samtliga rekord i samtliga världshav runt samtliga horn, uddar och livsfarliga leder (inklusive den av naturliga skäl aldrig prövade sträckan från Robben Island till fastlandet som 17-åring) tillsammans med hajar och leopardsälar och för att toppa det hela simmade han förra året till nordpolen i minusgradigt vatten klädd i speedos och goggles för att sedan bli en av världens mest anlitade klimattalare tillsammans med Al Gore och med egna framföranden på TED (här). Nu ska han till Everest i april på en expedition som CNN sänder ifrån, där han ska simma tvärs över världens högst belägna sjö på 6000 meter, ett projekt han tillkännager imorgon på en presskonferens i New York tillsammans med Bill Clinton. Igår kväll ringde han och frågade om jag vill följa med i april.

*nyper mig hårt i armen*

Det jag kände redan som sjuåring, förnedrad med pepparkakekläder i luciatåget, bekräftades igår kväll. Maskerader är en överskattad njutningsform. Annonsföretaget Garbergs hade bjudit in till maskerad och förutom att försöka lista ut saker på G att klä sig som, uppgick reklambyråsfärens samlade intelligensresurser till att i två veckor gissa om andra verkligen kommer att klä ut sig. Eftersom jag inte har speciellt mycket tur i spel (men tur i det andra) så satsade jag givetvis på fel häst. G som i Gröna Baskrarna. Efter en tur till army/navy-affären på Gamla brogatan hade pulsen gått upp och omdömet ner. Två timmar innan fest sitter således en fullt stridsklar 40-årig amerikansk elitsoldat på en pinnstol i ett kök på östermalm och tittar på klockan. I en lite för tajt camoflagetshirt och dog tags.

Visst, många hade gått all in som gitarrer, galningar, guld och geishas. Men de allra flesta körde dirty och hade helt enkelt bara rotat fram ett gristryne ur sexlådan under sängen. Min något aggressiva framtoning döljdes illa i den kontorsklädda majoriteten. Kopplingen till gröna baskrarna var även den något dunkel, men otippat många andra förslag haglade snabbt in: gerilla, general och GI Joe. Själv fingrade jag tidigt på baskern och såg den skalbara utstyrseln som en plötslig möjlighet att fega ur och bli som alla andra. Men min kompis Sara H korrigerade mig snabbt:

- Du rör inte baskern. Tar du av dig den ser du bara ut som du varit i Thailand lite för länge.

Just nu pågår en utmaning på Nike+ som heter Byrånikeplus 2009. Eftersom jag misstänker att vissa som läser det här jobbar inom vad som populärt kallas media så skulle jag, som det heter, vilja slå ett slag för detta. Löpning med andra ord, med dyra Nike-prylar och iPod. Löpning kan bara utföras med dyra prylar. Du kanske tror att det är världens äldsta sport och att det bara är att ’sticka ut och springa’ och allt det där. Fel. Varje säsong börjar med ett kreditkort och en sväng på NK Sport. Där kittar man upp sig på alldeles för avancerade superdräkter, nämnda nikepluslåda, en iPod nano och så ett par för säsongen nya skor (eftersom löparskors gummi omedelbart blir gammalt och direkt farligt att springa med). När du är dessa sextusen kronor fattigare föreslår jag att du ansluter till denna utmaning som pågår mellan 15 september och 15 oktober. Har du inget lag får du gärna springa för mitt, Nordell & Nordell. Ja, det är mitt nya företag. Själv har jag inte sprungit en meter som ett resultat av minisvinis, bakfylla och det allmänna faktum att mina lungor måste vara för små.

Jag har beställt en. Hallefuckingluuja. Men de finns inte. Jag har beställt en men de finns inte. Ringer till Telia och undrar ödmjukt vad jag kan förvänta mig i leveranstid. ”Oh, en iPhone sa du?”. Ingen hoppingivande öppningsfras. Sen fortsätter damen på kundservice: ”Ja vet du, inte ens vi har fått några än”.

Klipp till bilder i mitt huvud av ett fikarum på ett av teliasonera anlitat callcenter i Sveg. Ett par DHL-kartonger anländer och allmän hysteri utbrister bland kundservicemedarbetarna, head-sets flyger i luften, kaffekoppar och ofärdiga stickningar åker i golvet när Ingrid närmast entrén hojtar i falsett: ”SAMLING I FIKARUMMET. DE HAR KOMMIT!”

(Ni som hatar reklam i allmänhet – och copywriters i synnerhet – håll för ögonen en stund).

Jag har jobbat som copywriter i ganska prick 15 år. Har haft många stunder som jag ångrat mitt något impulsiva yrkesval, men nu är det som det är. När jag ’blev’ copywriter var min uppfattning om vad det handlade om kraftigt begränsad. Hade en bachelor i finansiell ekonomi från ett universitet i New England. Men så började jag skriva. Och eftersom ingen stoppade mig fortsatte jag.

Sen höll det på. Vet inte riktigt vad som hände, men nu är jag där jag är. Var nu det är. Kul är det ialla fall. För det mesta. Ibland är det förjävligt. Men en bit av arbetsvardagen, förutom gratis frukost, dålig hållning och ändlösa möten – är bland annat att respondera på 1-2 spontana jobbansökningar om dan. Artigt. Min naiva ambition är att träffa alla. Titta, titta igen och ge ärlighet tillbaka. (Har du skrivit till mig och inte fått något svar får du väl sparka mig på smalbenet om vi råkar ses på stan). Jahapp, sen liksom hör jag mig själv säga de där klyschorna,”just nu anställer vi ingen men det är ju bra att träffas”, ”det handlar om timing..”, ”vi planerar att växa..” och så högerkroken ”fortsätt att höra av dig..”.

Varför?

För att det är enda sättet att få in en jävla lilltå. Att vara ihärdig, utveckla mappen, snacka, digitalisera, sprida. Det gäller alla nyutexade kreatörer, kanske i synnerhet alla icke-Berghsare out there. Man gör det svårt för sig när man inte gått Berghs.

Och jag gillar svårt.

Ös på. Hitta på fler kampanjer, koncept, digitala händelser värda att prata om. Kolla på all aktuell och inaktuell reklam och läs kampanjerna baklänges hela vägen till ritbordet. Gissa hur kreatörerna tänkte när de löste problemet. Gör dig enkel att säga ja till. Kom i tid. Kom i extra god tid om hela din mapp finns i macbooken, snacka med receptionen, koppla upp dig, var klar. Ha en spridbar mapp, var smittsam, maximera allas anledning att googla dig. Var säker på vilket jobb du vill ha.

Kanske är det mitt jobb? Det är ett bra jobb. Och guess what.

Det är ledigt.

Jag har alltid skrivit brev. Som tonåring skrev jag tonvis av långa handskrivna journalanteckningar till alla möjliga direkt jag var utomsocknes. Fick många brev tillbaka. Många gamla tjejers sköra ord som nu ligger varsamt sparade i en kartong ovanpå min garderob. Läskigt va? Numera mailar man. Jobbmail är väl en sak. Ofta trista, följer en ny sorts sms-etikett där man helst ska säga det man vill få sagt redan i ämnesraden. Slängs nästan omgående. Sen har jag de fantastiska långdragna konversationerna med vänner, som t ex med A. A och jag kan skriva 300 mail fram och tillbaka över några månader. Långa, litterära, välformulerade, cyniska saker om människor, eller musik. Hade de varit skrivna på vanligt stationery hade flera suttit på väggen i vardagsrummet. Inramade. Men nu ligger de i min dator. I väntan på vad? Man byter macbook, byter program och om två år har hittar man en mapp med 3000 oidentifierbara textfiler som enbart kan öppnas i ett mailprogram som microsoft slutat sälja.

Men att slänga kan vara fint också. Man får en chans att gå igenom alla mail. Adressboken uppdateras, man raderar kontakter man glömt att man träffat. Just igår ägnade jag mig åt denna ceremoni och mitt i alltihop tog jag steget och slängde två kontaktuppgifter till två personer som inte finns längre. Det kändes konstigt. Men viktigt. Och dags.

Det ena var telefonnumret till min mormor. Hon blev 98 år. Bless her soul.
Det andra var sista mailet från Katarina. Hon blev 38 år. Bless her soul.

Vissa digitala dokument behöver man inte vara orolig för att slänga, efter som de alltid finns kvar ändå.

Bröllop i lördags. Söndagens kortslutna hjärna ägnade dagen åt basket med barnen, glass,’The Boat That Rocked’ samt följande geniala fyllelogik.

Man går på bröllop. På festen finns mat, vin och sprit. Roliga människor, ett generöst värdpar och så för att riktigt maximera gästernas övertrasserande av kontrollkontot: en dj som spelar djävulens musik till morgonen gryr. Då har du två val. Antingen den oartiga vägen och dricka lite lagom för det är ju en dag i morgon också. Eller. Om du vill plocka fram ditt allra bästa uppförande och oomtvistligt paradera din tacksamhet för värdarnas ansträngningar finns det bara en socialt accepterad gest: att bli riktigt packad.

Många människor misstar sig på den här regeln, och har någonstans längs vägen slagit sig till ro med att en lite lagom salongsberusning är den högst uppskattade formen av festdeltagande. En populär tanke, men fel. För så här är det. Du har en veritabel syndbuffé framför näsan att dela med de roligaste människorna du känner, i ett halvt dygn all inclusive signerat bröllopsparet. Hur ser det då ut om du står och sippar på en Loka och fingrar på din speed dial till taxi stockholm. Inte bra.

Alltså. Brödrostar, spa-helger och kristallglas i all ära. Men enligt min nyligen utformade teori bör du fundera på om det inte är din svettiga, shotsmarinerade hiphopdans som the newly-weds önskar sig mest. Tänk på det nästa gång du går på fest så du inte dricker för lite och gör bort dig.