NÅGRA RADER

Vi har länge skrattat åt fenomenet särskrivningar (’fryst kyckling lever’). Men det är lätt att få skrattet i halsen. För det är ju lite som att fnissa åt en jättegammal människa som halkar omkull på gatan. Eller ett litet barn som sticker in sitt lilla finger i vägguttaget.

Jag möter dagligen en förbluffande oförmåga att hantera språket, oftast i olika mail men såklart på facebook och twitter. Det är alltså vuxna människor vi pratar om, som lärde sig skriva innan iphone. Korrespondensen liknar inte helt sällan de koder jag var med och knäckte som medlem i Fantomenklubben. Man får liksom lista ut vilka bokstäver som fattas, eller vilka ord som bytt plats med varandra.

00-talets mailande och sms:ande har inte direkt plockat fram någon JD Salinger inom oss. Istället har vi under det senaste decenniet helt slutat skriva (med papper och penna) och börjat texta. Skrivandets motsvarighet till talets grymtning. Och i en intensifierad språktillvaro av låneord, nyord, försvenskning av amerikanskan och amerikanisering av svenskan går vi längre in i dimman. Och allt ska få plats i ett tweet.

Själv märker jag att ingen längre svarar på ett mail längre än 140 tecken. Det är som att kollegor och vänner får ont i magen av alla ord. Längre resonemang förvirrar och oroar. Provocerar. Normen förvrids och vårt skrivna språk blir sakta mer och mer som semesterengelska i Asien. Me want salt, you have? Man anpassar sig. Förenklar. Jag också. Textar. Kort.

SOS.

Hunden sov. Frank sov. Julie sov. Bara jag, H och 6-åringen uppe. Vinmiddag mitt i mellandagarna. Av någon anledning börjar vi med sanning eller konsekvens (’sanning eller kongkong’ på sexåringsspråk). Mm, säger jag förstrött och okynnesäter lite till. Min tur. Går på sanning. Hur svårt kan det bli, räkna upp mina favoritdjur kanske. Nädå. Entré kalldusch.

’Pappa räkna upp alla tjejer du varit kär i’

Oh lord. H och jag skrattar nervöst i kör. Den enda som ler vänligt men bestämt är Nike som upprepar utmaningen. Jag: ’Jaha, EHRM, det beror ju lite på, alltså hur man räknar, kär och kär, alltså du menar kär, ja, haha, pappa har ju gillat många tjejer och ibland tror man ju att man är kär, men sen är man inte det, men visst har jag varit kär tror jag, jag tror det, vad är kärlek egentligen haha, ooh det är svårt att komma ihåg exakt, kär sa du, jaa haa.’

Men jag kom inte undan. Vi enades om tio. De tio tjejer jag varit mest kär i. Hon satt redan med papper och penna och hade skrivit siffran ett och väntade otåligt. Så nu har vi en mycket märklig lista på kylskåpet med tio nästan rättstavade tjejer som pappa varit kär i. Med olika många hjärtan bakom.

Mer vin.

Brödtext är den där tjocka klumpen av ord i annonsen som du aldrig orkar läsa. Den som någon suttit och skrivit ett passionerat utkast till, som sedan malts till oigenkännlighet av kunden, kundens vd, koncernledning, jurister, ’korridoren’, samt en nära släkting till kunden.

Många saker spelar in om någon överhuvudtaget ska bry sig om brödtexten. Brödtexten är ett freak som lever mitt bland oss, men som de flesta helst undviker. Som Rickard Sjöberg.

De flesta brödtexter sliter av hälsenan redan i startblocket. Som i DN sid 5 idag (”Nyligen blev vi etta i TNS Sifo Prosperas prestigefyllda marknadsundersökning External Asset Management 2009”). Ingen frisk människa läser vidare.

Men det finns byråer som är rädda för brödtexter. De kallas designbyråer. Och det finns byråer som inte kan någonting annat än att skriva brödtexter. De kallas business-to-business-byråer. Sen finns byråer som faxar sina brödtexter. De kallas PR-byråer (förlåt, jag var tvungen). Och byråer som sjunger sina brödtexter. De kallas eventbyråer.

Så brödtexten lever vidare, trots att ingen bryr sig.

.

Visst har man inte päls längre? Alltså päls-päls av riktiga djur, typ djur som man hittar på skolplanscher över den svenska vinterfaunan. Räv, varg, björn, mink, mård. Ok att Anders Zorn hade en helt fantastisk vargskinnspäls men eftersom han var samtida med Lucky Luke så är det preskriberat. I vår garderob hemma hänger en eller ett par gamla ärvda pälsar från mormor eller farmor. Inte ens Lisa Larsson ville ha dem. Så de hänger där tillsammans med den apmatta som mina morföräldrar anskaffade i östafrika på 60-talet. Inte helt kosher att ha den framme heller. Ändå ser jag folk i päls. Kvinnor på Östermalm som helt ogenerat lämnar av sina knattar på skolan, klädda som fru Gorbachov. Det är ju inget fel på päls, kanske världens bästa skalplagg. Det är bara så ovanligt att se dem. Kan man ha päls? Borde jag köpa päls?

För några fester sedan introducerade jag en ny tanke bland mina vänner: att hälsa på varandra på jobbet. Lite som när man var 10 och fick följa med mor till arbetet. Spännnande att sitta och titta på, röra vid alla prylar och se hur andra bemötte henne in action. Precis detta borde man göra med sina kompisar, tänk vilken fördjupning det skulle bli i vänskapen. ”Hej det är är min vän Börje, han ska följa med mig här på arbetet idag, om Börje stör kan ni bara meddela mig, Börje du kan väl ta en stol och sätta dig där borta, nå var var vi?”. Jag skulle älska att följa med till olika banker, advokatbyråer, corporate finance-avdelningar, tidningar, webbföretag, biokemiföretag, TV-kanaler, sjukhus och skolor (alla mina vänner jobbar alltså inte på reklambyråer) och sitta i ett hörn med en espresso och bara lyssna in när min kompis ångar på i yet another day at the office. Riktigt kul. Och framför allt, när man sen ses på alla fester kan man hoppa över långrandiga förklaringar kring vad man egentligen gör på dagarna. Ny respekt och vördnad för sin väns förmågor kommer som en bonus.

För att göra slag i saken var jag i Globen i fredags för att från absoluta ringside följa en kompis dag (kväll) på jobbet: Idol. Dränkt i inspiration, lycka och champagne lämnade jag arbetsplatsen långt efter midnatt, djupt imponerad av hans haktappsframkallande förmåga. För ytterligare några månader sedan var jag med på SAS-kaptenen Örjans arbetsdag till Chicago. Samma sak där. Nu ska jag fortsätta klämma in min fot på nära vänners arbetsplatser. Sätt på kaffet för snart plingar jag på!

Kompisjobbpraktik, mina vänner. Prova.

Efter ett par månader med Slussen som arbetsplats tog jag igår steget fullt ut och besökte underjorden. Slussen galleria (inte slussengallerian som man kan tro). Först kändes det som jag gått vilse på en filminspelning i Rumänien och ångrade genast att jag lämnat det trygga och bekanta bakom mig. När ögonen vant sig vid det dunkla ljuset började jag leta mig fram i gångarna. Eller gången, för det kändes som en enda brunkaklad wim wenders-slinga som letade sig förbi ’matställena’ där sextioplussare med plastkassar satt en och en och mumsade bakelser i mörkret. Restaurang Bertlid var något till höger, tomt sånär som på en dyster familj i hörnet som fyllde i diverse byråkratiska formulär. Önskar att de tagit hissen ända upp till Gondolen så hade de sett mer. Sen. En fotobutik. Tror jag. Kan ha varit en zoobutik också. Rakt fram, Euro Sko. Ni förstår, internationella skor. Men som om detta inte var nog hittade jag ytterligare ett schakt dit bara väldigt krumma och/eller barn kan ta sig ner. Här handlar en okänd del av Stockholm sin mat. Inte jag, för jag tog nästa rulltrappa upp till dagbrottet, kippade efter andan och sprang mot Norrmalmstorg. När jag en timme senare satt mig själv i säkerhet bakom min apple så googlade jag Slussen Galleria, som inte hade någon sida. Det fanns inte. Hade jag sett fel? Vad var klockan? Hur länge hade jag varit borta?

När jag vill bli på bra humör börjar jag se om Californication, från början, avsnitt 1 säsong 1 sen liksom betar jag mig framåt avsnitt för avsnitt i Hank Moody’s underbara psyke till min hälsobalans är återställd. Skit i Berocca, vitamin D och Mivi Total. Dra ner persiennerna och seriekoppla denna fantastiska serie till din vita tjänstemannakropp och du kommer ut på andra sidan som en grade A levnadsglad medmänniska. Lovar.

Tack, nästa!

– Hej

– Hej

– Jag tar en quarter pounder meny med cola och en extra cheeseburgare att ta med tack

– Vill du ha menyn?

– Ja

– Vad ska du dricka?

– Cola

– Äter du här?

– Nej

– Var det bra så?

– En cheeseburgare också

– Var det bra så?

..

Varje. Gång.

Jag gjorde det. Gick in och raderade vänner på Facebook. Ett tiotal rök i processen som var long over due. Varje dumpning grundades på impuls, säkerställt med karma och chablis.

Som att rensa bär, kanske det tråkigaste med att växa upp i Dalarna. Minns de röda bärplockarna och det eviga riset som fastnade i tänderna på det svagt sofistikerade plåtverktyget. Man fick några tior för en tiolitershink lingon. Rensade lingon. Tunga skinande bär som rullade som blykulor i handflatan, helt rena från kvistar och skit. Vet inte hur det ser ut i din friendslist men min hade kvistar. Hade.

Om du är (var) en ’friend’ och inte hittar mig i listan så kan vi väl säga såhär: det var dags. Vi hörs aldrig, pratar aldrig, och utsikterna för någon meningsfull personlig kontakt var dyster.

Nu går vi vidare.

Strategin att bredda Komm och tävlingen för att attrahera fler medlemmar har varit tydlig under senare år, och kanske är det helt rätt. Kanske var det också rätt att ge OS till Kina. Nu blir det ännu fler kategorier till nästa års guldäggstävling: event och produktion. Själv har jag alltid hållit kategorierna powerpoint, brief och telefonkonferens som heta bubblare men de verkar få vänta.

Men. Mina förslag haltar något (och kan till och med te sig lite larviga) när jag stämmer av mot tävlingens bedömningskriterier: idéhöjd, tydlighet, relevans, hantverk och omdöme. För väldigt många är guldägget en idétävling. Subjektiv, härlig, omtvistad – syftandes att premiera de mest nyskapande människorna. Då lutar jag istället åt kategorier som faktiskt saknas. Som fotografi. Eller kanske musik.

Men jag är grymt nyfiken på definitionen av produktion. Seriöst. Alla reklambyråer består av tävlingsmänniskor som nu slickar sig om munnen och tittar hungrigt på de två nyanlända på ön. Precis som vi gjorde när PR kom. Jo, hörrni, var inte det här ett EVENT också? Klart det var.