NÅGRA RADER OM VAD KOMPISAR GÖR PÅ JOBBET
nagrarader | 14 december 2009 | 12:38För några fester sedan introducerade jag en ny tanke bland mina vänner: att hälsa på varandra på jobbet. Lite som när man var 10 och fick följa med mor till arbetet. Spännnande att sitta och titta på, röra vid alla prylar och se hur andra bemötte henne in action. Precis detta borde man göra med sina kompisar, tänk vilken fördjupning det skulle bli i vänskapen. ”Hej det är är min vän Börje, han ska följa med mig här på arbetet idag, om Börje stör kan ni bara meddela mig, Börje du kan väl ta en stol och sätta dig där borta, nå var var vi?”. Jag skulle älska att följa med till olika banker, advokatbyråer, corporate finance-avdelningar, tidningar, webbföretag, biokemiföretag, TV-kanaler, sjukhus och skolor (alla mina vänner jobbar alltså inte på reklambyråer) och sitta i ett hörn med en espresso och bara lyssna in när min kompis ångar på i yet another day at the office. Riktigt kul. Och framför allt, när man sen ses på alla fester kan man hoppa över långrandiga förklaringar kring vad man egentligen gör på dagarna. Ny respekt och vördnad för sin väns förmågor kommer som en bonus.
För att göra slag i saken var jag i Globen i fredags för att från absoluta ringside följa en kompis dag (kväll) på jobbet: Idol. Dränkt i inspiration, lycka och champagne lämnade jag arbetsplatsen långt efter midnatt, djupt imponerad av hans haktappsframkallande förmåga. För ytterligare några månader sedan var jag med på SAS-kaptenen Örjans arbetsdag till Chicago. Samma sak där. Nu ska jag fortsätta klämma in min fot på nära vänners arbetsplatser. Sätt på kaffet för snart plingar jag på!
Kompisjobbpraktik, mina vänner. Prova.
Något säger mig att rolighetsgraden beror på vad ens vänner
30+ | 14 december 2009 | 13:32Något säger mig att rolighetsgraden beror på vad ens vänner har för arbeten. Tyvärr känner jag inga sändningsledare inom televisionen så jag kan föreställa mig att jag mest skulle få sitta på möten i tråkiga mötesrum utan fönster. Med enda skillnaden från mitt jobb att jag inte skulle fatta ett skit vad folk pratade om, vilket i sin tur skulle leda till träsmak från helvetet parat med episk tristess,
Lite som när man följde med mamma till jobbet när man var liten. Men utan papper och kritor.
Jag fattar. Min poäng är inte att man bara ska
nagrarader | 14 december 2009 | 13:46Jag fattar. Min poäng är inte att man bara ska besöka ovanliga jobb, som Peters, utan friskt blanda och ge. Nästa anhalt för mig är kanske Fredriks jobb i Uppsala där han håller på med biogas, eller Pitans jobb på enskilda där han köper och säljer företag, eller Jonas jobb som brottmålsadvokat, eller Lenas jobb som skolsköterska. Sen önskar jag att jag kände någon knarklangare, krigskorrespondent eller fredsmäklare också. Men det är en annan histora.
Men, återigen, det förutsätter att dina vänner gör något annat
Tehataren | 14 december 2009 | 20:49Men, återigen, det förutsätter att dina vänner gör något annat än du gör. Om jag följde med mina kompisar till jobbet skulle jag inte märka mycket skillnad, på de flesta. Jag skulle bara inte få betalt.
Eller också skulle jag, som 30+, bara hamna på möten som var nästan likadana, med den enda skillnaden att jag inte skulle begripa något.
Men idén är kalasbra. Jag ska nog kolla på möjligheterna att följa med de få kompisar jag har som har spännande jobb…
Mina tankar går osökt till min bästa vän psykologen, specialiserad
Kalle | 14 december 2009 | 21:36Mina tankar går osökt till min bästa vän psykologen, specialiserad på bipolära sjukdomar och psykoser. Underhållande? Ja. Gravt oetiskt? Jajamen. Omöjligt? Yep.
Det är ju alldeles lysande! Skulle tagit chansen igår när
Katarina | 06 januari 2010 | 17:02Det är ju alldeles lysande! Skulle tagit chansen igår när jag var i stockholm alldeles ledig. Mitt första mission: min kompis som är påklädare på Stadsteatern.