NÅGRA RADER

Hjälp mig här.

En typisk scen ur mitt arbetsliv: sitter i möte, många människor i rummet. Vi pratar intensivt om något extreeeemt viktigt, en idé eller kanske något som ska göras. Åstadkommas. Uppnås.

Då kommer den. Känslan jag inte blir klok på.

Jag kan för mitt liv inte bedöma om de andra i rummet är mycket dummare än jag, eller om de är mycket smartare än jag.

Jag kan ibland välja ut någon i samlingen som representerar en annan syn än min, eller en skeptiker till det jag vill genomföra. Fokuserar tyst. Försöker använda en gammal maorisk urkraft för att lista ut om personen har rätt, eller fel. Vad driver honom/henne – magkänsla, kompetens, erfarenhet, förnuft, eller allmän ängslighet och dålig koll? Alla uttrycker sig ofta bestämt och säkert i dessa sammanhang vilket gör bedömningen fullständigt out of control.

Vem har rätt och vem har fel. Vem är smartast? Jag blir fan tokig.

Ordet förort kan betyda många saker. Men i mitt fall, vit reklamare med småbarn, brukar det betyda någon av de praktiska ’närförorterna’ Bromma, Lidingö, Gamla Enskede, Nacka, Danderyd eller Täby. Fullt realistiska flyttmål för många innerstadspar som liksom blir fler och fler i familjen. Få står emot trycket att ’låta barnen cykla på sin egen gata’ eller lockelsen i att ’bara kunna öppna dörren så springer barnen ut’. Tro mig, jag har varit svindlande nära. Budat på hus på Lidingö. Två gånger. Och i Bromma. Och Gamla Enskede. Men nu är vi fem plus 40 kg bulldog som bor kvar i stan. And lovin’ it. Lätt trångbodda och har långtgående planer på att skapa nåt slags halvplan a la huvudet på John Malkovich för takhöjden är enorm. Men man kommer närmare varandra, för i vilken rum jag än går in i – oavsett klockslag – så är vi i snitt 1,25 personer. Minus djur.

Hus då? Jo tack, alla vänner som flyttar ut skriver på något slags hemligt kontrakt att vid varje givet socialt sammanhang plussa husboendet något enormt. Det är som att de svindlats in i ett verbalt pyramidspel där intalats att stora vinster ligger i att vara ambassadörer för villalivet. Likt Herbalife-säljare ser de som sin naturliga uppgift att få in fler i systemet.

Men så har jag tack och lov kompisar som A. Två små barn, stressigt pendlande i bil från Nacka varje dag. Då och då droppar han fantastiska mail som sätter livet i förort i perspektiv. Mail som detta:

”I fredags, mitt i rusningen, krockade jag på centralbron. Mer förortsrealism än så blir det inte. Det är bara de som bor i förorten som befinner sig på centralbron och det är bara de som bor i förorten som krockar. Alltid på väg till eller från dagis. Dagis, dagis, dagis. Varför omges jag konstant av detta löjliga ord? Lämnar bilen som i princip är obrukbar på skadebesiktning. Fick besked om att reparation kan ske först i mars. För att fixa logistiken slår jag till på en hyrbil. De har bara en Volvo Cab som ”kostar extra”. Cab är nice och jag känner mig lagom töntig när jag beger mig mot jobbet i en blå Volvo cab. En cab ska fan aldrig vara en Volvo och den ska absolut aldrig vara blå. Klockan är 14.45 och jag ska bege mig till DAGIS. Hemma finns barnen. Ska vara hemma till 15.15 för då ska barnflickan med bussen och åka till sitt andra jobb. På en av småvägana får jag möte och efter en kort ”stand down” blev det tydligen min uppgift att backa undan. Vägarna är smala och förrädiska, kantade av vråldjupa diken. För säkerhets skull tog jag en närmare titt på ett av dessa. Volvo cab med friktionsdäck gör sig liksom inte här ute. Jag kom inte en meter och inser snabbt att detta kommer ta tid. Bebis och stressad barnflicka hemma. Annika svarar inte. Dagiskollegor svarar inte. B ska hämtas men det är ingen större stress. Hon är mitt i ”frukstunden” tänker jag. Men, hur ska jag undvika att stå mitt på vägen med en bebis medan jag meckar med bilen? Bilen som jag backade undan för stannar och hjälper till. En Volvo XC90 så jag har höga förväntningar. Inga dubbdäck dock. Han berättar stolt att han tänker på miljön. Idiot tänker jag men är så trevlig jag kan för att få den hjälp jag förtjänar. Hans city-jeep har inte en chans. En boende i området ser oss och erbjuder sin hjälp. Nu har vi byggt ett litet tåg bestående av två Volvo XC90 och en Volvo C70. Jag ligger så illa i diket att jag inte kan ta mig in i bilen normalt. Svär mer än en gång över mina Sorel medan jag klättrar över växelspaken. Fler duktiga karlar från området ansluter och jag kämpar med att hjälpa till och verka kunnig samtidigt som jag febrilt tänker på logistiken. Ingen svarar. Taxi Stockholm svarar inte, dagis svarar inte, Annika svarar inte, barnflickan svarar inte. Det är liksom inte rätt att jag snackar mobil medan andra försöker få loss min hyrbil. Jag är givetvis tydlig med att det är en hyrbil. Till sist får jag tag i en taxi som jag skickar till barnflickan som jag nu fått kontakt med och som börjar bli mycket pressad. Hon är 19 år och vill absolut inte komma för sent till nästa jobb. Efter ett tag ringer hon. Taxin har kört fast. Ny bil, mer tid, mer telefon medan de dugliga männen bär sand och gräver snö. Nu börjar det även bli pressat för B. Dagis stänger och fortfarande nästan ingen som svarar. Volvo XC90 nr 2 kör fast. Två bilar i var sitt dike, på var sin sida vägen. Ägaren är cool. Han bor precis intill och har en nyfödd hemma. Taxin kommer och bebis dumpas hos mig. Kyla, många män, många bilar, många dragkrokar. Jag får tag i en bärgare som kan komma inom ett par timmar. Annika svarar äntligen och börjar bege sig mot landet för att ta över kidsen medan jag kämpar vidare. Volvo XC90 nr 1 ger upp och åker därifrån. Relativt snabbt blir vi ensamma. Jag och min hjälpare som också sitter fast. Han har en bil till. En Dodge Ram utan säten. I den åker vi på turné. Först hämtas B, sedan hans Rebecka på ett intilliggande DAGIS och sedan hem till en granne där jag dumpar barnen. Jag kommer när kriget är över säger jag medan vi beger oss tillbaka till brottsplatsen. Bärgaren kommer till sist. Jag kommer loss. Annika har kommit ut och hämtar barnen hos granne. Jag drömmer om en Defender men i den här situationen hade inte ens det hjälpt och jag kommer på mig själv med att snegla lystet på bärgningsbilen. Vad kan en sådan kosta och var sätter man barnstolarna? Visst behöver man en vinch?”

(Tack A!)

Min fru älskar mig. Men ibland skäms hon också. Efter åtta år fattar hon när jag skämtar och inte. Men på middagar är hon inte övertygad om att andra har samma förmåga. Således bevistar hon sociala sammanhang vid min sida med ett par imaginära händer för ansiktet. När vi hälsar på folk brukar man ta i hand och säga sitt namn. Hennes vanligaste öppningsfras är ’han skämtar’.

Ibland inträffar detta när vi ska hälsa på arbetskollegor till henne som jag aldrig träffat. Jag: försöker bryta isen. Hon: han skämtar.

Par example, proppfull acnefest. Coola, unga, vita; helt enkelt en hoppfull medelklass i fluga och franska mössor. Lutar mig fram till okänd medarbetare med observationen ’inte många svarta här ikväll’.

Han skämtar.

Just denna observation var bara ett referat av rummet, som neutral betraktelse av den galet traditionella sociodemografiska sammansättningen i tjänstemannakretsar i allmänhet, och kanske i Stockholms reklamvärld i synnerhet. Inget mer. Men observationer av verkligheten tenderar att bli absurda. Och skratt som nervös handling är släkt med humor. Men det var ju inget riktigt skämt. Tror jag. Och nu när jag tänker efter var det ingen som skrattade heller. (Förutom min fru då. Han skämtar.)

Sanningen alltså. Vilken grej.

Vid produktion av /r/ ska tungspetsens översida ’studsa’ mot tandvallen bakom övertänderna. Visa barnet hur det ska göra. Om detta inte fungerar så säg till barnet: studsa mjukt och lätt i muntaket som när du säger /rt/ som i ordet /ärta/.

teda

tedå

tedo

tedu

tede

tedi

tedy

tedä

tedö

Betoningen ska ligga på sista stavelsen. Försök göra detta två gånger.

tedateda

tedåtedå

Fortsätt sedan.

tedalla

tedålla

tedolla

tedulla

tedella

tedilla

tedylla

tedälla

tedölla

Studsa mjukt och lätt. Om det är svårt att få tungan i rätt position, titta i spegel eller visa barnet tydligt hur du gör.

Nu vet du vad jag gjorde kl 8 imorse.

Vissa människor pratar jag enbart med ’på riktigt’, och andra enbart digitalt via kommentarsfält, facebook eller mail.

Det är alltså folk jag mer eller mindre känner, vissa som jag jobbar med, har jobbat med eller jobbar bland – men där vi aldrig i ljudligt tal nämner det vi pratar om digitalt. Extremt märkligt.

Det kan vara en lång diskussionstråd, eller mailväxling, eller bloggkommentarer. Men när man träffar på varandra  i hissen blir det tyst sånär som på några yxiga meningar om hur fint stockholm är i vitt. Men absolut inget om det där andra.

Jag är ju likadan själv. Kan gå in och tokläsa någon persons blogg, och kanske skriva kommentarer på facebook. Men springer vi ihop på stan så håller vi käften, nickar lite så som vår ytliga bekantskap betingar och går vidare.

So fucking strange.

Drar mig ofta något enormt för att köpa skor. Inte för att jag inte gillar skor. Skor är skitfina, och framför allt bra att ha. Men när jag väl sitter där, svettig, framåtlutad och klämmer där jag tror att tån slutar vaknar något gammal avsomnat ticks inom mig. Kan för mitt liv inte bestämma mig för vilken storlek jag ska ha. Senast igår var jag inne på sportkompaniet på kungsgatan och provade vandrarkängor. Hade en mycket utdragen diskussion kring fötter, svullna fötter, tumregler och mellanstorlekar med en snäll men till slut ganska trött försäljare långt efter stängningsdags. Framför mig en hög av Scarpa, Meindl, Lundhags och Crispi. Kunde såklart inte välja så han fick låsa upp och släppa ut mig i mörkret.

Funderar på att börja gå barfota. Kan bli min grej. Min goda vän David var barfota i ett helt år när han reste. Till slut glömde han bort att han inte ägde några skor och blev påmind först på asfalten när han skulle boarda planet hem.

Åter till den trötte försäljaren från gårdagskvällen. Jag vädjade som en hund om ett sista tips eftersom jag inte kunde välja mellan 9 och 9.5. Såg att han försökte uppbringa sina sista krafter för dagen till ett skämt men levererade det med dyster allvarlighet:

Köp båda.

Det roligaste med julen är när man med gott samvete kan slita ner alla tomtar, ljusstakar och smällkarameller och pressa ner dem i en knölig påse som man ger en rejäl vrist så den hamnar längst in i källarförrådet igen. Det är det roligaste med julen.

Varje år när jag plockar fram julsakerna så är det något som fattas, något vitalt jag slängt året innan. I år var det julgransfoten. Har ingen aning om varför jag slängde den, vi hade inget otalt med varandra. Men jag hittade den någon gång i maj då den låg och vräkte ut sig bland skorna i en garderob. Trött, grön, tung och full av gamla barr. En mycket självgod julgransfot som liksom låg och tittade på mig och sa ’jaja fnys du bara, snart är det min tur igen, haha, alla älskar mig’.

Jag bar ut den i svansen som en död råtta och dumpade den i grovsoporna. Vilket har inneburit att årets gran stått i en ful vit 10-liters plasthink. Något som accentuerat den plågsamma julkitschen ännu mer.

Sen är julgransbelysningen en historia för sig. Man sliter ner eländet i raseri varje år (inte för att den är svår att plocka bort, utan för att den starkt bidrar till att exakt varje barr lyckas lämna den snustorra granen). Varje dag före doppardagen får man alltså sitta i två timmar och trassla upp den här överskattade ljusslingan medan barnen står i ring och oroligt frågar hur det går.

Guess what. I idag åker allt ut tillsammans: gran, pynt, hink, belysning. Allt i ett enda fint paket, rätt ner i soporna. Det är vad jag kallar årets julklapp.

Sverige har blivit vad Sydamerika en gång var för Josef Mengele och hans djupt störda kollegor från förintelsen. Läser i tidningen att kanske upp mot 1500 krigsförbrytare från Balkan lever i Sverige. Men visst, man får fast en och annan då och då. Eller. En åtminstone. Jackie Arklöv. Resten vet man inte riktigt vilka de är, eller var de är. Bara att de förmodligen är här.

Och det känns ju jävligt mysigt. Att ha 1500 fullblown psychos bredvid mig på ICA, på E4an, i Vasaloppsspåret. 43-åringen som nu sitter häktad (som alltså var runt 25 när han lät fångar beta gräs på minfält) har alltså lullat runt, kollat ’På spåret’ och stått i julklappsinslagningskön på NK som alla andra. I 18 år.

Vi pratar alltså om nutidens Klaus Barbie och Adolf Eichman. Några av dessa har nekats ’flyktingstatus’ i Sverige eftersom de verkade lite misstänkta. Kan ha varit det ihopvikta skinnfodralet med tortyrredskap som stack upp ur bakfickan. Eller silveretuiet med tänder och fingertoppar.

Någon mer som undrar var vår tids Simon Wiesenthal håller hus?

Saabs nedläggning är som Foppas comebacker. De vägrar upphöra. Vi tror att nu. Men vi kommer kanske att få uppleva en lång period av (precis som i Foppas fall) recyclade tidningsrubriker. Det finns ett hopp, kanske många tycker. Hopp om vad, exakt?

Ingen vill ha Saab, eller åtminstone betala för det. I den lärobok av nyss bortgågne Paul A Samuelson fick jag lära mig allt om pris, tillgång och efterfrågan. Trollhättan ain’t got it. Jävligt trist att ytterligare en svensk industribygd ska behöva lida av den folkhemsmyt som fortfarande lever kvar från det gamla Sverige. Planekonomins Sverige där alla hade rätt till ditten och datten och att regeringen skulle steppa in direkt en frisersalong i Pajala hotas av konkurs. Maynard Keynes kanske hade ett gott öga till vår forntida modell, och i teorin gillar alla tänkande människor Maynard Keynes. Men i praktiken är det fortfarande Adam Smith och Milton Friedman som leder. Tyvärr.

Ingen traditionell biltillverkare vill eller kan alltså köpa Saab. Har vi då inte lärt oss att vända på situationen? Det är ju detta all entreprenörsteori har handlat om på sistone. Utmana konventionen. Göra tvärtom.

Alltså borde Apple köpa Saab. Flytta utvecklingsavdelningen till Cupertino. Första serien iCar i nedbrytningsbar korian signerade på karossinsidan av Steve Jobs. Man fyller bilen med det innehåll man vill ha. Kommer i svart och vitt.

Den bilen skulle åtminstone jag vilja un-boxa.

Kort fundering kring våffelstugan. Det intill orimlighet upphöjda vinterfikafenomenet. För tro mig, det finns en tyst kollektiv överenskommelse om att våffelstugan utgör det finaste av mys i hela vintersverige. En av de absolut vanligaste fraserna på våra skidorter råkar också vara ”Åh, det finns en våffelstuga 4 mil härifrån, kan vi inte alla åka dit?”

Man kan försöka att försiktigt dra sig undan syltmobben och stjäla en stilla stund med martini och vanity fair i hotellobbyn medan övriga sällskapar i allmogeparadiset. Men icke. Att neka våffelstugan är att häda. Likställt med att inte vilja bada på sommaren. Alla ska bada.

Den prassliga goretexsamlingen får akut gräddvittring och klär maniskt på sig arton lager dunkläder. Man måste nämligen åka skoter till våffelstugan. De ligger aldrig runt hörnet, utan alltid en bit upp på fjällä. Väl där är det bara att grensla de obligatoriska renskinnen på de stenhårda långbänkarna och mysa in sig bland furun. Nu jävlar ska det ätas hjortronsylt.

Alla ska äta.