NÅGRA RADER

Ordet förort kan betyda många saker. Men i mitt fall, vit reklamare med småbarn, brukar det betyda någon av de praktiska ’närförorterna’ Bromma, Lidingö, Gamla Enskede, Nacka, Danderyd eller Täby. Fullt realistiska flyttmål för många innerstadspar som liksom blir fler och fler i familjen. Få står emot trycket att ’låta barnen cykla på sin egen gata’ eller lockelsen i att ’bara kunna öppna dörren så springer barnen ut’. Tro mig, jag har varit svindlande nära. Budat på hus på Lidingö. Två gånger. Och i Bromma. Och Gamla Enskede. Men nu är vi fem plus 40 kg bulldog som bor kvar i stan. And lovin’ it. Lätt trångbodda och har långtgående planer på att skapa nåt slags halvplan a la huvudet på John Malkovich för takhöjden är enorm. Men man kommer närmare varandra, för i vilken rum jag än går in i – oavsett klockslag – så är vi i snitt 1,25 personer. Minus djur.

Hus då? Jo tack, alla vänner som flyttar ut skriver på något slags hemligt kontrakt att vid varje givet socialt sammanhang plussa husboendet något enormt. Det är som att de svindlats in i ett verbalt pyramidspel där intalats att stora vinster ligger i att vara ambassadörer för villalivet. Likt Herbalife-säljare ser de som sin naturliga uppgift att få in fler i systemet.

Men så har jag tack och lov kompisar som A. Två små barn, stressigt pendlande i bil från Nacka varje dag. Då och då droppar han fantastiska mail som sätter livet i förort i perspektiv. Mail som detta:

”I fredags, mitt i rusningen, krockade jag på centralbron. Mer förortsrealism än så blir det inte. Det är bara de som bor i förorten som befinner sig på centralbron och det är bara de som bor i förorten som krockar. Alltid på väg till eller från dagis. Dagis, dagis, dagis. Varför omges jag konstant av detta löjliga ord? Lämnar bilen som i princip är obrukbar på skadebesiktning. Fick besked om att reparation kan ske först i mars. För att fixa logistiken slår jag till på en hyrbil. De har bara en Volvo Cab som ”kostar extra”. Cab är nice och jag känner mig lagom töntig när jag beger mig mot jobbet i en blå Volvo cab. En cab ska fan aldrig vara en Volvo och den ska absolut aldrig vara blå. Klockan är 14.45 och jag ska bege mig till DAGIS. Hemma finns barnen. Ska vara hemma till 15.15 för då ska barnflickan med bussen och åka till sitt andra jobb. På en av småvägana får jag möte och efter en kort ”stand down” blev det tydligen min uppgift att backa undan. Vägarna är smala och förrädiska, kantade av vråldjupa diken. För säkerhets skull tog jag en närmare titt på ett av dessa. Volvo cab med friktionsdäck gör sig liksom inte här ute. Jag kom inte en meter och inser snabbt att detta kommer ta tid. Bebis och stressad barnflicka hemma. Annika svarar inte. Dagiskollegor svarar inte. B ska hämtas men det är ingen större stress. Hon är mitt i ”frukstunden” tänker jag. Men, hur ska jag undvika att stå mitt på vägen med en bebis medan jag meckar med bilen? Bilen som jag backade undan för stannar och hjälper till. En Volvo XC90 så jag har höga förväntningar. Inga dubbdäck dock. Han berättar stolt att han tänker på miljön. Idiot tänker jag men är så trevlig jag kan för att få den hjälp jag förtjänar. Hans city-jeep har inte en chans. En boende i området ser oss och erbjuder sin hjälp. Nu har vi byggt ett litet tåg bestående av två Volvo XC90 och en Volvo C70. Jag ligger så illa i diket att jag inte kan ta mig in i bilen normalt. Svär mer än en gång över mina Sorel medan jag klättrar över växelspaken. Fler duktiga karlar från området ansluter och jag kämpar med att hjälpa till och verka kunnig samtidigt som jag febrilt tänker på logistiken. Ingen svarar. Taxi Stockholm svarar inte, dagis svarar inte, Annika svarar inte, barnflickan svarar inte. Det är liksom inte rätt att jag snackar mobil medan andra försöker få loss min hyrbil. Jag är givetvis tydlig med att det är en hyrbil. Till sist får jag tag i en taxi som jag skickar till barnflickan som jag nu fått kontakt med och som börjar bli mycket pressad. Hon är 19 år och vill absolut inte komma för sent till nästa jobb. Efter ett tag ringer hon. Taxin har kört fast. Ny bil, mer tid, mer telefon medan de dugliga männen bär sand och gräver snö. Nu börjar det även bli pressat för B. Dagis stänger och fortfarande nästan ingen som svarar. Volvo XC90 nr 2 kör fast. Två bilar i var sitt dike, på var sin sida vägen. Ägaren är cool. Han bor precis intill och har en nyfödd hemma. Taxin kommer och bebis dumpas hos mig. Kyla, många män, många bilar, många dragkrokar. Jag får tag i en bärgare som kan komma inom ett par timmar. Annika svarar äntligen och börjar bege sig mot landet för att ta över kidsen medan jag kämpar vidare. Volvo XC90 nr 1 ger upp och åker därifrån. Relativt snabbt blir vi ensamma. Jag och min hjälpare som också sitter fast. Han har en bil till. En Dodge Ram utan säten. I den åker vi på turné. Först hämtas B, sedan hans Rebecka på ett intilliggande DAGIS och sedan hem till en granne där jag dumpar barnen. Jag kommer när kriget är över säger jag medan vi beger oss tillbaka till brottsplatsen. Bärgaren kommer till sist. Jag kommer loss. Annika har kommit ut och hämtar barnen hos granne. Jag drömmer om en Defender men i den här situationen hade inte ens det hjälpt och jag kommer på mig själv med att snegla lystet på bärgningsbilen. Vad kan en sådan kosta och var sätter man barnstolarna? Visst behöver man en vinch?”

(Tack A!)