NÅGRA RADER

Nej jag är inte helt själv ikväll. Har min hund och en flaska rosé, så det är lugnt. Men resten av min familj är på Gotland en vecka och då får jag gott om tid att återstifta bekantskapen med en gammal kärlek: ensamheten.

Jag och ensamheten har alltid trivts ihop. Vår vänskap har alltid givit vänner rysningar. De gillar inte min kompis. Ensamheten.

När man är ordentligt yngst i en syskonskara lär man sig gilla ensamheten. Den guidar en genom mellanstadiets golgata så man kommer ut ur grundskola och gymnasium med förståndet intakt. Att stå ensam på en regnig väg och lifta, men inte behöva skjuts, är en styrka man lär sig leva med.

Sedan kommer andra människor in i livet, vare sig man vill eller inte. Vänner, universitetskompisar, tjejer, jobbarkompisar, en fru, barn. Allt, underbart. Självklart. Men ensamheten har inte bråttom. Den har tålamod.

Den står alltid och väntar. Vet att jag kommer att föreslå nåt kul. En tågluff genom europa. En vandring i Kebnekaise. Några veckors campande i Florida.

Ensam.

Nu har de flesa runt mig lärt känna min vän. Introduktionen har tagit tid, men alla verkar förstå varandra. Ensamheten har till och med insett att jag älskar fler. Inte bara ensamheten.

Ikväll är ensamheten ett ok sällskap. Men jag längtar efter de fyra andra runt mig.