NÅGRA RADER

Jag gillar kungar, prinsessor och hela det glammiga entourage som liksom förgyller sagolandet Sverige. Var helt vild en gång på 70-talet, då jag pulsade ut i vasaloppsspåret med min 9×9-kamera för att få den perfekta bilden av kungen då han åkte förbi. Kungen liksom. I min kamera.

Men hovet är ett ämne de flesta ryggar för. Människor använder hellre språkbruket neger i dagligt tal än vågar sig på en kritisk vinkel på kungahuset. Detta gäller såklart även den fria journalistkår som utan att blinka jagar ner den civile Jonas Bergström, men blundar för fd blivande svärfars eskapader. Men även om denna pressetik mer hör hemma i Pyongyang så tänker jag närmast på spektaklet i sin helhet. Inte på individerna alltså, utan på själva konceptet.

Man kan tjata sig varm om pengarna. Även om det sägs att kungen betalar halva bröllopet ur egen ficka, så vet vi alla att den fickan är fylld med något han inte skapat av egen kraft. Men det är inte heller detta som skaver mest, trots att man kan tycka tvåhundra miljoner kronor om året är en väsentlig summa skattepengar. Kungahuset är en kollektiv lyxprenumeration som ingen av oss kan avbeställa. Inte som kyrkan. Inte än.

Det är inte heller slottet i Haga som stör. De som joggar på kunglig mark kan väl hitta en annan rutt. Någonstans ska de ju bo.

Sen att hovet väljer att vrida klockan tillbaka till medeltiden genom att kronprinsessan förs från en man till en annan vid altaret bryr jag mig inte heller så mycket om. Kyrkan har så många andra seder och bruk på sitt samvete som inte gjort världen bättre.

Nej, jag kan tänka mig att flera personer i den kungliga familjen är helt ok, till och med roliga ibland. Och precis som en fjärde generationens gruvarbetare i Kiruna har de inte haft en chans när det gäller att välja liv. Men att själv ha tre barn i en tid av genusvetenskapliga genombrott och allmänt uppfräschad människosyn medan en bröllopsyr nyrojalistisk ”majoritet” förstärker traditionen att vissa i det här landet ska tilltalas Ers Kungliga Höghet, känns bara weird.

Men inte ens detta filar helt och hållet ner min åsikt om att kungahuset har vissa vykortskvaliteter som tillför Sverige lite sexighet.

Näe. I slutet av dagen är det nog ändå det mossiga mantra om deras insatser för Sverige som varumärke som jag är mest kluven till. Jag tror inte att Sverige är ett land där familjen från Skeppsbron är vår absolut främsta säljbara fördel. Det måste finnas tiotusentals svenska ansikten på vetenskapsmän- och kvinnor, musiker, konstnärer, formgivare, förhandlare, forskare, entreprenörer, fotografer, politiker, läkare, uppfinnare, lärare, terapeuter, barnmoskor, metallarbetare, krukmakare och cykelreparatörer som bättre skulle porträttera svensk spjutspets i ankomsthallen på Arlanda terminal 5 än nuvarande medlemmar av kungahuset.

Vi kan väl sluta låtsas att de är oumbärliga för svensk export. Svensk export är oumbärlig för svensk export, och den är idag idédriven. När medlemmarna av kungahuset kommer med originella idéer är jag beredd att omvärdera.