Eller vad säger du?

Detta var lunchämnet häromdagen. Det vi kom fram till var att det borde finnas ett supportsystem, en kedja som hjälper till om detta skulle drabba en själv. Låt säga att du plötsligt hittas som ansvarig för ännu en serie mekonomenfilmer med Karin, eller de senaste vikinglinefilmerna med dansande människor på busshållplatser. Precis när du hungrigt skribblar ner ännu ett manus på något av wifi-caféerna i gallerian ’Skrapan’, så anländer fem av dina närmsta branschbekanta. Förvåning byts till ilska, till desperation, gråt och insikt. Vägen tillbaka kan bli lång – men till dess kommer dina professionella kontakter att behålla din tummade moleskine och N95:a. En kreativ intervention ska ses som en kärleksfull sista utväg för alla inblandade som bara inte står ut med situationen längre.

Obs, kan även gälla de som startar byrå med orden ”vi är en helt ny typ av byrå”.

Själv kan jag inte skaffa den frisyren vilket periodvis gör mig smått besatt. I trettio år har jag försökt. Men själva strukturen och hårets tendens att nå oanande krusnivåer har satt käppar i hjulen. Men minnet är kort, och ungefär varannat år vaknar jag upp med en vision. Att spara ut. Så jag försöker, vilket alltid resulterar i en mycket plågsam process. I månader kan jag vänta på att själva tyngden av den lockiga glob som börjat ta form ska få hela frisyren att liksom plana ut till den underhållsfria episka frilla jag alltid drömt om. Men det slutar alltid med att min fru tar ’snacket’ med mig. Snacket innebär att hon, igen, tvingas gå igenom hur min hårkvalitet aldrig kommer att hålla för en blank, svart indianfrisyr – eller en Jeff Bridges, Kris Kristofferson eller Tom Skerritt. Inte ens en liten Cruise, Depp eller Keanu Reeves. Sen ringer hon en frisör.

Det här har tvingat mig att odla mina andra egenskaper. Hårhandikappet har kanske gjort mig mer närvarande på andra områden, mer känslig, lyhörd. Jag vet inte. Och jag har lärt mig att glädjas med andras framgångar. Som Jeff Bridges. Se Crazy Heart, se håret. Jeff Bridges frisyr borde få en egen sida på IMDb.

(Tillbaka vid bordet igen efter att jag dumpat servettköttbollen):

-       Hej ursäkta, den här tallriken kan ni ta, entrecoten smakar lax.

-       Jaha

-       Ja alltså ni har stekt köttet med lax. Det smakar lax.

Mannen tar ut maten och kommer tillbaka.

-       Kocken smakade och det är inte lax. Måste vara något annat.

Det är nu min mage reagerar på riktigt. Fatta att det står en kock i jalusierna som får in en såsig tallrik med en tuggad köttbit och smakar på den! Kan se hur han står där och smackar lite med sträckt hals och blicken upp i lysrören en stund. Sen, ’nej den är ok’.

I min personliga ’topp tre äcklig mat’ finns en tonfiskbaguett med mängder av majonäs som låg i våra kokheta ryggsäckar lite för länge under en tågluff -90. Sen ett paket med härsken köttfärs från 7-11 som jag grillade på gärdet -89. Och så den där hamburgaren från hotellbaren i egypten -96 som höll på att döda mig.

Men Cafe Tabac är en klar bubblare. Och kocken går in på listan ’topp tre äckliga personer’.

Speciellt de senaste veckorna har många bloggare tappat sin värdighet i jakten på röster i Yaba och andra bloggtävlingar. Men visst, jag är en tävlingsmänniska och fattar att besöksfrekvensen kanske funkar som pulsmätare för många. Inte minst på kommersiella bloggar där man tjänar pengar per besök. Då är det nog bara lukrativt att skapa ett Jonestown i kommentarssfären.

Men många bloggar är lite bleka ibland, inklusive min egen. Och det går inte en dag utan att jag bestämmer mig för att sluta skriva några rader, eller åtminstone byta skepnad.

Och för den som verkligen vill köra hårt och skapa besök så borde det finnas tusen spetsiga saker att skriva om. Här är några lösa idéer om du vill sätta upp en bloggraket redan i eftermiddag:

- ”Richetimmen”. Spela in en timme om dan på toaletten på Riche och lägg ut. Skriv namn och klockslag på rösterna man hör (t ex ’Noppe 01:44’)

- ”The Pitch Crasher”. Gör dig till en mästare på att smyga med in på stora reklambyråupphandlingar och sitt med på slutpresentationerna. Ta bilder, spela in, lägg ut samma kväll. Solklar betalsajt.

- ”Fastest car”. Alla vet ju att hyrbilen är världens snabbaste bil. Men vilka firmor har den allra snabbaste? Hyr en bil om dagen som du trampar ur fullständigt på E4:an, filma hastighetsmätaren och betygsätt bilen och uthyraren.

- ”Road rage”. Reta pendlare varje morgon på bergshamraleden genom att tuta/köra för nära/skära av, filma, betitla varje inlägg med respektive registreringsnummer.

Det skulle iallafall jag läsa. Det och en bekräftad lista på kungens otrohetsaffärer.

Gubbar, kaffe, krav. Möten.

Så kändes det ialla fall. Sen sansade jag mig och idag försöker jag leva som en man och en pappa. Men under hela den här perioden har jag smygläst tidingen mama, som föddes ungefär samtidigt som första barnet. Det var inte så svårt att fastna för den som nybliven förälder, när allt innan hette Vi Föräldrar och krävde djupa kunskaper i stickning. Därför har jag blivit bra på att stå i hallen och snabbt bläddra igenom senaste numret om andra föräldrar, om hur Jude Law såg ut på senaste promenaden och nu senast om Jonas Crambys briljanta betraktelser.

Men det är väldigt mycket mama. Vilket får en att undra lite vad alla pappor gör och tänker. Och då menar jag inte de pappor som imiterar mammor när de är pappalediga. Som Martin Melin som startat nån slags bloggportal som heter ’coola pappor’. Eh? Ett helt blogginlägg handlar om när han smörjer in sin bebis med solskydd. Spare me. Alex Schulman skriver lysande, och hans charmigt aningslösa villfarelser är ofta stor humor. Sånt gillar jag! Och Jonas Cramby. Om Jonas Cramby kommer som iPhone app är jag den första att ladda ner den.

Men ok, mammor gillar att läsa om andra mammor. Jämföra. Känna igen. Men vill pappor läsa om andra pappor?

Tror det. Om det handlar om pappor vars liv fortsätter när de får barn, inte stannar av. En del av ansvaret som förälder är ju rimligtvis att fortsätta jaga sina drömmar. I perioder kanske man grisar runt i championbyxor och svär över hur den senaste burken med Hipp Grönsakslasagne sprinklas över köksparketten. Men det vill ingen läsa om. Det är lika intressant som att beskriva hur jag tar på mina kontaktlinser, eller hur jag bär mig åt när jag låser upp bilen.

Jag vill veta hur pappor lyckas fortsätta med sina yrkesambitioner, sina privata projekt, samtidigt som de visar kärlek för mamman (om hon är kvar i bilden), är närvarande med barnen, tar sin del av hushållssysslorna och är mannen i huset. Det måste väl ändå vara definitionen av en modern pappa. Det som 95 procent av alla män i alla tider misslyckas vara.

Kanske något den där Cramby-appen kan fixa?

Inne i kyrkan hinner jag växla några ord med prästen innan han börjar jobba. ’Oerhört effektivt att kunna vifta bort lapplisor sådär’, säger jag. Ja, svarar prästen, de ska ge fan i det där – det är kyrkans mark och vi parkerar var vi vill.

A-MEN to that! Blev helt upprymd. Sådär som det säkert är tänkt att man ska känna sig i kyrkor. Trygg, harmonisk, bland bröder och systrar liksom.

Sen drog orgeln igång.

Personlighet har alltså blivit lika viktigt som själva prestationen. Det andra som slår mig är att jag för en gångs skull håller med en hel panel sporttyckare. Man gillar ju att hålla på den som är lite skönare. Som när den Tom Selleck-liknande tränaren i vit mustasch pumpar upp Bode Miller i störtloppsstarten som inför en titelfight i tungvikt: COME ON DUDE, GO BODE! Jag älskar’t. Under varje OS lyser min svårgömda förkärlek till USA igenom, för nånstans bland alla vita tänder så tycker jag att de är lite skönare än många idrottare från andra nationer. Ta Lindsey Vonn där hon står i sin Evel Knievel-hjälm och spyflugeglas. Vonncouver! Klart hon vinner. Snygg är hon också.

Det tredje som slår mig är att Jacob Hård och Anders Blomquist fortfarande är Sveriges bästa kommentatorer.

’Du, jag kan ta med alla barnen och gå hem till en kompis ikväll så kan du vara hemma själv och ta det lugnt. Du måste vara jättetrött.’

Alltså. Hur kan jag haft sån enorm bonnröta som gift mig med den här människan. Om inte den där ’kompisen’ heter Jean-Baptiste och ser ut som Jude Law, så är hennes handling ett nobelpris i kärlek.

Passa dig, tänker ni. Ja det slog mig också. Det är liksom för bra. Låt oss analysera.

Åtta år har vi varit tillsammans. Styckar jag upp dessa år i små små bitar så skulle jag hitta såna där kommentarer från henne i varje del. Även om jag delar upp åren i hundratusen smulor. Hon bara har det i sig. Reflexmässigt, utan krav. Som tre veckor efter att vår yngsta dotter föddes då jag åkte till New York en vecka. Själv. Eller när hon var höggravid med vår son och jag tyckte det var en fantastisk idé att göra vintertoppturer på Kebnekaise. Själv. Eller alla gånger jag varit i Cannes. Själv.

Jo, hon kan vara skitjobbig ibland. Då säger hon att det är mitt fel. Vilket naturligtvis stämmer.

Så nu ligger jag här i soffan. Själv. Så när som på hunden. Det är öronbedövande tyst i lägenheten. Jag kan göra vad jag vill, dricka öl och kolla på skitfilmer som H faktiskt föreslog. Men det enda jag kan göra resten av kvällen, är att ligga här och tänka på det jag älskar mest av allt i mitt underbara liv.

Min fru.