NÅGRA RADER

’En latte machiato på lättmjölk tack’.

I morse. Strosade för ovanlighetens skull ut i kvarteren för att ta en kaffe och en ostsmörgås. Hör ju hur gubbigt det låter, men det var exakt detta jag var ute efter. En kaffe. Och en smörgås.

Två saker slår mig. Det ena är att det bara jobbar en enda tjej bakom disken på varje glossyfik, oavsett längd på kön. Hon gör dessutom allt från grunden, en person i taget. Det andra är att samtliga som ska beställa kaffe har simultant någon på tråden i sina iPhonelurar och ojar sig över att de ska vara på mötet om EN minut. Ändå beställer de uteslutande varianter av kaffe och mjölksubstitut som i varje enskilt fall kommer ta den ensamma tjejen tio minuter att få ihop.

Först Mocco. Varje beställning framför mig är som unika schweiziska urverk. Obegriplig precision och detaljer man aldrig kunnat drömma om. Snart jag, men först ska en riktigt föräldraledig pappa bara bulla upp ett specialskrivet fikarequiem för sina två smådöttrar. För säkerhets skull en ton i taget. När de till slut provsmakat sig igenom samtliga smoothiesmaker och enats om vad de små flickorna vill ha, ändrar han sin ursprungliga kaffebeställning till, en latte.

En latte är ingen avancerad beställning, jag vet. Därför undrar jag varför all personal på dessa bruschettahak storögt tar sig an uppgiften som om det vore historiens första hjul som ska skapas.

Jag lämnar Mocco och går till Espresso Bar bredvid Mornington. Förlåt, men jag har aldrig hört så många varianter på mjölk eller mjölkliknande vätskor nämnas på trettio sekunder. Det var en veritabel mejeripingismatch mellan den ensamma tjejen bakom disken, och businesskvinnan med iPhonelurar och EN minut till sitt möte.

Mjölk, liksom.

Vidare till nästa ställe. Bageriet Kringlan. Bingo. De har allokerat en ansvarig för kaffet och en för mackorna. Men vid det här laget är jag själv så indoktrinerad i krångelbeställandet att jag hör mig säga:

-En surdegsfralla med ost och skinka tack. Helst utan valnötter. Att ta med.

Nej jag är inte helt själv ikväll. Har min hund och en flaska rosé, så det är lugnt. Men resten av min familj är på Gotland en vecka och då får jag gott om tid att återstifta bekantskapen med en gammal kärlek: ensamheten.

Jag och ensamheten har alltid trivts ihop. Vår vänskap har alltid givit vänner rysningar. De gillar inte min kompis. Ensamheten.

När man är ordentligt yngst i en syskonskara lär man sig gilla ensamheten. Den guidar en genom mellanstadiets golgata så man kommer ut ur grundskola och gymnasium med förståndet intakt. Att stå ensam på en regnig väg och lifta, men inte behöva skjuts, är en styrka man lär sig leva med.

Sedan kommer andra människor in i livet, vare sig man vill eller inte. Vänner, universitetskompisar, tjejer, jobbarkompisar, en fru, barn. Allt, underbart. Självklart. Men ensamheten har inte bråttom. Den har tålamod.

Den står alltid och väntar. Vet att jag kommer att föreslå nåt kul. En tågluff genom europa. En vandring i Kebnekaise. Några veckors campande i Florida.

Ensam.

Nu har de flesa runt mig lärt känna min vän. Introduktionen har tagit tid, men alla verkar förstå varandra. Ensamheten har till och med insett att jag älskar fler. Inte bara ensamheten.

Ikväll är ensamheten ett ok sällskap. Men jag längtar efter de fyra andra runt mig.

Jag gillar kungar, prinsessor och hela det glammiga entourage som liksom förgyller sagolandet Sverige. Var helt vild en gång på 70-talet, då jag pulsade ut i vasaloppsspåret med min 9×9-kamera för att få den perfekta bilden av kungen då han åkte förbi. Kungen liksom. I min kamera.

Men hovet är ett ämne de flesta ryggar för. Människor använder hellre språkbruket neger i dagligt tal än vågar sig på en kritisk vinkel på kungahuset. Detta gäller såklart även den fria journalistkår som utan att blinka jagar ner den civile Jonas Bergström, men blundar för fd blivande svärfars eskapader. Men även om denna pressetik mer hör hemma i Pyongyang så tänker jag närmast på spektaklet i sin helhet. Inte på individerna alltså, utan på själva konceptet.

Man kan tjata sig varm om pengarna. Även om det sägs att kungen betalar halva bröllopet ur egen ficka, så vet vi alla att den fickan är fylld med något han inte skapat av egen kraft. Men det är inte heller detta som skaver mest, trots att man kan tycka tvåhundra miljoner kronor om året är en väsentlig summa skattepengar. Kungahuset är en kollektiv lyxprenumeration som ingen av oss kan avbeställa. Inte som kyrkan. Inte än.

Det är inte heller slottet i Haga som stör. De som joggar på kunglig mark kan väl hitta en annan rutt. Någonstans ska de ju bo.

Sen att hovet väljer att vrida klockan tillbaka till medeltiden genom att kronprinsessan förs från en man till en annan vid altaret bryr jag mig inte heller så mycket om. Kyrkan har så många andra seder och bruk på sitt samvete som inte gjort världen bättre.

Nej, jag kan tänka mig att flera personer i den kungliga familjen är helt ok, till och med roliga ibland. Och precis som en fjärde generationens gruvarbetare i Kiruna har de inte haft en chans när det gäller att välja liv. Men att själv ha tre barn i en tid av genusvetenskapliga genombrott och allmänt uppfräschad människosyn medan en bröllopsyr nyrojalistisk ”majoritet” förstärker traditionen att vissa i det här landet ska tilltalas Ers Kungliga Höghet, känns bara weird.

Men inte ens detta filar helt och hållet ner min åsikt om att kungahuset har vissa vykortskvaliteter som tillför Sverige lite sexighet.

Näe. I slutet av dagen är det nog ändå det mossiga mantra om deras insatser för Sverige som varumärke som jag är mest kluven till. Jag tror inte att Sverige är ett land där familjen från Skeppsbron är vår absolut främsta säljbara fördel. Det måste finnas tiotusentals svenska ansikten på vetenskapsmän- och kvinnor, musiker, konstnärer, formgivare, förhandlare, forskare, entreprenörer, fotografer, politiker, läkare, uppfinnare, lärare, terapeuter, barnmoskor, metallarbetare, krukmakare och cykelreparatörer som bättre skulle porträttera svensk spjutspets i ankomsthallen på Arlanda terminal 5 än nuvarande medlemmar av kungahuset.

Vi kan väl sluta låtsas att de är oumbärliga för svensk export. Svensk export är oumbärlig för svensk export, och den är idag idédriven. När medlemmarna av kungahuset kommer med originella idéer är jag beredd att omvärdera.

Det vilar något beklämmande över hur många svenska idrottsstjärnor väljer att fläka ut sig i usel reklam. Här har vi ett gäng olympiska medaljörer som hittills i livet bara tränat, ätit keso, spelat wii på billiga hotellrum och legat med Yannic Tregaro-typer till de nått sin idrottsliga topp och bubblar i snacket kring bragdmedalj. Då kan man tycka att en någorlunda slipad manager skulle sopa hem ett glassigt kontrakt med Nike eller åtminstone Reebok.

Men.

Istället sitter Stefan Nystrand och Therese Alshammar på en bänk och äter Risifrutti. Detta när man inte trodde det kunde bli sämre än när Kajsa Bergqvist låtsashoppade höjd för samma märke. Magdalena Forsberg ska bli ’reklamprofil’ för Swegmarks sportbehåar. Jonas Björkman och Niklas Alexanderson poserar i bilder tagna av en apa, för yrkesklädmärket Grolls. Charlotte Kalla lyckas inte få till en enda mänsklig tagning för Actimel. Stig Strand provocerar genom sitt genompräktiga framförande för VitaePro. Ara Abrahamian utnyttjas hårdare än en piskad jak på topptur i Nepal när han tvingas ’fronta’ för Björnkläder i allehanda montrar på svenska byggmarknader. Minns även vagt att superstjärnan Floppa Forsberg stått i ett par enorma jeans och juckat i någon frukostrelaterad produktreklam. Detta vid sidan om hans kvalitetssatsning inom plastskoindustrin.

Ok. Alla fick inte en roll i Nike’s senaste gåshudsrulle inför fotbolls-VM. Men det är helt jävla mind blowing att människor med så skyhöga krav på sina sportkarriärer, helt kan släppa dem när det gäller sina reklamkontrakt.

En enkel tumregel: läs manusen innan ni ställer upp. Eller ring mig åtminstone.

Kan man prata om tyskar, liksom skoja om dem utan att det blir obekvämt? Jag vet inte. En kompis sprang hem från en middag en gång för att vi skojade om hans tyska ursprung. Erkänn, det ligger något dunkelt över att skämta om just denna nationalitet.

Men om jag säger så här då, har precis bilat runt på den största av de baleariska öarna – en ö som ’Tyskland’ sägs ha försökt köpa från Spanien. Och jag vet inte, men det verkar som att affären gick igenom för vissa orter är väldigt germanska. Det är ’biergarten’ och ’fleisch’ för hela slanten, och ingen konversation börjar på något annat språk än tyska. Vid varje mänsklig kontakt var jag (på badorterna) tvungen att artigt stänga ner den tyska automatelden med ett artigt ’neither my son or I speak German, sorry’. Precis som det hjälpte.

Personligen har jag svårt att begripa hur man är ihopskruvad om man helt utan reflektion matar på med sitt modersmål när man är på resande fot: med taxichaufförer, servitriser, poliser.

Det fina med den här ön är att bergskedjan i väster bildar sköld mot de största dumheterna, och de små orterna längs denna klippiga kust är väldigt behagliga att vistas i. Det är som att stöket med att behöva ringla sig genom alla serpentinvägar funkar som kvalitetsfilter och de som ids ta sig ner till Porto de Sollér belönas rikligt. Det står en osynlig borgmästare i rondellen när man äntligen är framme och sätter en guldstjärna på kragen, och vid poolen när man checkat in på Hotel Espléndido så får man bekräftande nickar från andra gäster i åldrarna 35-45 som precis som du tagit sig genom det hemliga vattenfallet och nickarna säger ’bra gjort, ta en färskpressad juice, det är 27 grader i poolen’.

Men inte på tyska, inte på nåt språk alls faktiskt.

Ibland ser man såna där ’suggestions’ till höger, facebooks sätt att rigga blind date med folk man nästan, men ändå inte känner. Man har enormt många ’mutual friends’ och internet är på en och viskar i ens öra om att nu när man ändå nästan känner varandra och i princip nästan umgås eftersom man har 80 gemensamma vänner så är det väl dags att ta steget fullt ut och klicka på request-knappen. Internet ger sig inte utan tjatar mer än en femåring utan egen iPhone.

Då och då går jag in och tittar på den där listan. Ibland känner jag till personerna väl. Och någonstans undrar jag om de just nu sitter och tittar på min profilbild i sin egen suggestionlist och tänker samma sak.

Ett digitalt chicken race där allt handlar om att requesta sist. Om du requestar först kommer den andra alltid att ha övertaget.

Under alla år jag jobbat med uppdragsgivare inom olika företag och organisationer, och producerat det som i folkmun kallas ’reklam’, så har jag haft äran att samarbeta med många briljanta köpare. Såna som nästan mer än jag letat med ett barns iver efter den perfekta lösningen och sen pantsatt sig själv, sitt förstånd och framför allt – sitt jobb – för att få det så. Och märkligt nog är detta ofta vad som krävs, för att få igenom en reklamfilm, en kampanj, en annons, en idé som människor inte impulsivt vill skjuta sig själva i huvudet när de ser. Utan faktiskt kan gilla, prata om och komma ihåg.

Dock har jag, tro det eller ej, även jobbat med den andra sorten.

Den andra sorten är det många som inte låtsas om att de känner, eller tillhör. De har ett hemligt manifest som bara invigda marknadschefer får ta del av. I vissa fall svärs produktchefer in om dessa har sk ’marknadschefslika uppgifter’ och framgångsrikt upprätthållit illusionen av att inneha någon som helst beslutsfattande position.

Manifestet är en serie tumregler som lovar spikrak framgång så tillvida att du följer det exakt. Ungefär som danska rikshospitalets bantningskur. Alla kompromisser ses som hädelse, och en brant negativ trend kan snabbt skönjas i den invigde individens karriärexcel.

Det har länge spekulerats kring detta dokuments vara eller icke vara, och eftersom det finns så många ohyggligt duktiga, roliga och kompetenta marknadschefer har den samlade reklambranschen kollektivt kvävt alla spekulationer. Men nu har manifestet under oklara former nått redaktionen på NÅGRA RADER som inte har något annat val än att publicera innehållet. Vad initierade källor på bl a DDB tror, är att reglerna kan ha funnits i Sverige en tid, och att de enligt sed följs nyckfullt i den ordning som faller på läppen:

–

MANIFEST

1. TESTA ALLTID KAMPANJEN PÅ DIN FRU ELLER MAN OCH TA DERAS REAKTION SOM EN ABSOLUT SANNING.

2. LÅT BYRÅN GENOMFÖRA EXAKT SAMMA KAMPANJPRESENTATION MINST TRE GÅNGER.

3. ALLA NEGATIONER I REKLAM ÄR DÅLIG REKLAM. VI VILL JU INTE ATT FOLK INTE SKA KÖPA VÅR PRODUKT.

4. OM DU ÄR OSÄKER ÄR DET ALLTID VD SOM HAR SISTA ORDET. LÅT INTE BYRÅN TRÄFFA VD.

5. SE TILL ATT VARA MINST FEM SOM MÅSTE ENAS OM ALLA BESLUT.

6. UPPRÄTTA ETT MARKNADSRÅD SOM KAN FILA NER ALLA VASSA IDÉER TILL EN LEN YTA SOM INTE KÄNNS ELLER STÖR.

7. KORRIDOREN ÄR GUD.

8. UTLYS EN STOR BYRÅPITCH ÄVEN OM DU INTE ALLS TÄNKT BYTA BYRÅ. DET ÄR ROLIGT ATT SE VAD FOLK KAN KOMMA PÅ.

9. ÄNDRA BRIEFEN MINST EN GÅNG UNDER ARBETETS GÅNG.

10. HÅLL BRIEFEN OTYDLIG MEN LÅNG.

11. MÖJLIGGÖR ALLTID INTERNPOLITISKA ÄNDRINGAR I SISTA SEKUNDEN.

12. SKIT I OM REKLAMEN BLIR BRA ELLER INTE. FOKUSERA PÅ DIN KARRIÄR.

13. ALLA BESLUT SKA LEDA TILL EN BÄTTRE POSITION FÖR DIG, INTE FÖR DET VARUMÄRKE DU ANSVARAR FÖR.

14. VID OSÄKERHET, MARKERA ATT DET ÄR FÖR LITE ’SÄLJ’.

15. HÅLL DIG FLYTANDE I TIO ÅR SÅ MINSKAR BETYDELSEN AV DIN HELT OBEFINTLIGA UNIVERSITETSSKOLNING.

16. SÄG JA I MÖTET MEN MEDDELA MOTSATSEN I SVÅRTOLKADE TERMER SENARE

17. LÅT INGEN VETA VAD DU TYCKER INNAN DU VET VAD ANDRA TYCKER

18. ANVÄND UTTRYCKET ’JAG ÄR JU INGEN COPYWRITER’. SKRIV SEDAN OM TEXTEN.

19. AVSLÖJA ALDRIG DIN BUDGET.

20. FINNS MÖJLIGHET, BETALA INTE. MEN LOVA ’STORA GREJOR’ FRAMÖVER.

21. KOM IN I PROCESSEN SENT.

22. BÖRJA ALLTID ETT MÖTE MED ’DET FINNS INTE SÅ MYCKET PENGAR DEN HÄR GÅNGEN’

Hur vet du att du befinner dig på Friskis & Svettis? Jo:

• Damer 60+ ’tränar’ med handväska över axeln

• Disco Inferno i högtalarna

• Människor plockar äpplen i salen bredvid

• Man köper sina träningskläder i receptionen

• Det kostar 1/3 av vad det kostar på Sats

Jag är en mycket fåfäng person. Ta bara det att jag kör samma träningsprogram sedan 15 år tillbaka. Alltid i maj. Begrepp som Core har flugit förbi mig på samma plan som GI. Nänä, det är bröst och armar ena dan, rygg och axlar nästa. Sen är cirkeln sluten och börjar om.

För denna enformiga och säkert helt felaktiga träning har jag ingen lust att betala 7.500 kronor på Sats, utan är helt nöjd med Friskis & Svettis. Man får samma dåliga musik i högtalarna, men slipper den värsta botoxsörjan.

Burn baby burn! – Disco inferno!

Sen vi flyttade in i vår lägenhet för 6 år sen har flertalet i vår trappuppgång antingen dött eller förlorat förståndet, eller både och. Först ut var tanten under oss, en riktigt grinig östermalmsgumma på circus 150 vårar. Snäste otrevligheter åt oss nästan varje dag. När hon gick ur tiden var det dags för nästa loony, kvinnan två trappor ner som borde vara närmare 65. Ingen vet för hon gick aldrig ut. Hade bott i samma lägenhet med sin pappa sen hon var liten, typ. Ana skumhetsgraden i den. Min fru hittade henne i trapphuset en dag, sen dess är hon puts väck. Näst på tur var dörren bredvid oss. En förvirrad baltisk journalist som trodde alla nyinflyttade var spioner från forna KGB. Jag bytte proppar åt honom en gång, i en lägenhet/labyrint där rapporter, böcker och anteckningar låg i travar från golv till taket på 3,50 m. Honom hittade vi också i trapphuset en dag, vid liv. Idag vet vi inte. Radiomannen som bor ovanpå oss visste vi var lite knäpp ända sen programmet Eldorado var ett riktigt program, och inte bara något han spelar in i sin egen lägenhet på nätterna. Ovanför vårt vardagsrum. Spelar vi själva lite Elton John till familjebrunchen kommer han gärna ner i kalsongerna och förklarar att dag för oss inte betyder samma sak för alla människor. Vi har dock samexisterat med denna varelse i flera år nu, och kommer riktigt bra överens. Äter pizza tillsammans ibland. Dock oroas vi något av att han på sistone lever rövare på innergården varje natt kring 3-snåret, då han gör olika installationer av utvalda cyklar och barnvagnar, eller slänger in grannars privata saker lite slumpmässigt i en hög på gräsmattan.

Har alla det såhär?

Såg ett reportage på nyheterna häromdagen. Det satt en ’kampanjarbetare’ i Mona Sahlins turnébuss och tittade in i kameran – och sa helt seriöst att det är alliansens fel att pensionärer får plocka tomburkar och att de inte hade behövt göra det med en annan regering. Med detta kvalade denna levnadsfattiga intelligensreserv rakt in på min lista över de tre miljoner främsta anledningarna till att inte ha Mona Sahlin som statsminister. Ja, kanske inte han – men faktumet att Mona Sahlin delar turnébuss med honom. Hur många andra snillen delar hon sin resa med?

Jag säger absolut inte att Alliansen är civilisationens all time high, men folks, det är det bästa vi har just nu.

Valet handlar dock inte om att välja de ’rödgröna’ eller ’alliansen’, utan det handlar om att välja vem som ska leda landet. Statsministern. Vilka andra demokrater känner du till förutom Barack Obama? Liksom.

Då har vi alltså tillsammans (jo, det har vi) räknat ut Mona Sahlin. Inte ens Mona Sahlins väljare vill ha henne som statsminister, så kom igen. Nästa man till rakning är Maria Wetterstrand. Eller han den andra, Peter Eriksson. Men vi ska ju en ledare, och här är ett parti som inte ens kan enas om detta. Hm. Lars Ohly kunde ha blivit statsminister. 1954. I Sovjet.

På andra sidan hittar vi den glade Maud. Jag gillar Maud. Hon borde dock dra ner gruvhjälmen i pannan som alla andra när SvD är där och plåtar. Hon pillar och donar med entreprenörsfrågor och ruljansen i näringslivet. Bra. Tror faktiskt inte ens hon vill bli statsminister. Han den kyrklige då? Ja, när jag var tonåring visste jag inte ens vad kristdemokrater var, och är inte helt säker fortfarande. Sen Björklund. Leder ett parti jag vuxit in i mer och mer. Står för väldigt mycket av mina egna värderingar. Men man måste liksom googla folkpartiet för att komma ihåg vem som leder dem. Lätt att glömma. Och det håller inte som statsminister.

Kvar står två man. Fredrik och Filippa Reinfeldt. Närå.. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Reinfeldt är bevisligen en ledare, har rensat ut sitt parti från unkna gammelmoderater och har lyckats bättre än varje glad banan i det här landet orkar erkänna. Borg också, men han är lite dark horse. En bubblare.

Vad jag menar med allt det här dravlet är att vi inte bara väljer en ’sida’ i september. Vi (du) väljer en statsminister. Först och främst. Om du gör ovanstående övning, men helt enligt dina egna värderingar – så kanske du kommer fram till något som känns bra.

Gå sen och rösta på henne. Eller honom.