Prankmonkey

…och såfort jag slutat skratta åt det här skall jag dricka mera vin.

Idag sommarbloggar jag på TV4.se

Det är sommar och i med det den tiden på året då man har tid – och kanske framförallt mental spänst – nog att ta sig an en av sina favorithobbies; kontaktannonser!

Veckans skörd är från annonsbladet Mitt i Södermalm och pendlar vilt mellan skör, mänsklig längtan, lite mer robust, klassisk hitta-nån-att-sätta-på och rena loons (favoriten är fortfarande den tålmodige man som i flera år annonserade i QX efter en kille “utan armar och ben, att ta hand om”).

Trots detta. Alla som är någotsånär empatiskt begåvade inser ju naturligtvis att det finns stoff för en roman bakom de flesta av de här annonserna. Frågan är bara vem som skall skriva dem. Will the real Ernst Brunner please stand up?

På mätaren på min balkong visar kvicksilvret 32.5 grader. Plus. I skuggan. Vad passar bättre då än att gästblogga hos killarna bakom Folkvetts senaste fynd – 365 bra låtar? Inte mycket.

Är du alltså nyfiken på vilken låt jag, Prankmonkey, betraktar som den yppersta av sommarvisor, knallra dig genast till 365 bra låtar. Och gör det nu. Det finns en Spotifylänk!

Först införde Thomas Mattsson klädkod på Expressen, sen hyrde han in Westlife att bevaka Almedalen.

Är det någon av er därute som är haj på att göra WordPressteman, eller anpassa redan existerande och vill flasha sina skillz?

Maila mig på prankalot@gmail.com. Omgående. Tack.

Jag är ett stort fan av Cafés bloggar – Töm magasinet, Manligt med Jonas Cramby och svensk medias gossen Ruda; Viktor Barth-Kron (sug på DET efternamnet, folks). Sen finns det ett gäng till där som absolut är läsvärda, men det är alltså dessa jag primärt läser. Och uppskattar. Något väldeliga.

Det är också därför jag blir lite beklämd när jag läser kommentarerna. De sitter för fan och kommenterar varandra?

Alltså. Kan inte alla ge sig av till någon av dem och droppa lite disparata kommentarer i något inlägg, så det blir lite jävla liv i sommarluckan hos Allers Proseccostinna finest? Gärna något i stil med Annas kommentar i förra inlägget. Den där upphetsade om hennes “jävla skit browser!”. Då tror jag de blir glada. Och konfunderade. Vilket är precis så som jag vill ha dem.

Manöver.

Med det sagt känns det motiverat att för tredje gången i ordningen publicera en av de roligaste bilder jag sett på internet, någon gång – “Liten apa styr stor tjur mot gemensamt mål“. Ni ser symboliken? Bra.

Hamnade i sandlådan i veckan. Bäst vi satt där och bligade på varandra, de andra föräldrarna och jag, dök det upp en så kallad kulturtant vid horizonten. Hon var medelålders, parant och liksom forsade fram. På det viset som bara medelålders kulturtanter kan. De fotsida byxorna stod som segel efter henne, träknappar slog mot varanda och Suzanne Ostenfrisyren larmade och gjorde sig till i solen. I vagnen sköt hon en uppenbart adopterad, fantastiskt söt liten tjej. Helvete, tänkte jag, nu börjar det.

Och mycket riktigt.

När tant var några meter bort, höjde hon handen till något som liknade en romarhälsning och begynte tala.

“Hej! Det här Lei och jag är Anna. Hoppas ni mår bra, vi tänkte leka i sandlådan om det är OK med er? Är det det? Gud, vad bra. Vi hämtade hem Lei när hon var sju månader, nu är hon 2 år och nio månader och en vecka och det har gått FANTASTISKT bra hela vägen. Vi valde att behålla hennes kinesiska namn av respekt för hennes ursprung, men vi la till Vera efter min mormor så att hon får de banden bakåt med. Men hon kan inte säga sitt namn än, hon går hellre. Men hon reagerar när vi ropar på henne. Och det är ju så skönt. Men det är helt OK och inga problem, det viktiga är att man kommunicerar med sina barn. Lyssnar på dem, liksom. Lei är också laktosintolerant, så jag vill gärna inte att ni ger henne glass om ni ger era egna barn. Och så gillar hon inte hastiga rörelser. Tack. LEI! NU SKALL DU LEKA! TITTA! SAND! ROLIGT!”

Så slutade hon lika tvärt som hon började, lyfte ner dottern och började frenetiskt trycka på en mobil från sent nittiotal. Lei stod rådvill ett tag, men fann sig snart och började sno hinkar och spadar precis som de andra. Vi, föräldrarna, satt med böjda huvuden och nackar som brann av genans. I bakgrunden blandades fågelsång med stadsljud och en upphetsad, oombedd recension av ett vernissage på ett litet galleri i Vasastan.

Plötsligt känner jag en liten hand på min. Jag tittar upp och hinner tänka att det är dottern, tills jag ser lilla Lei stå och betrakta mig. Hennes ögon är nötbruna och djupa som brunnar. “Apan”, säger jag efter ett tag, pekar på mig själv, ler försiktigt och räcker över en majskrok. “Lei”, svarar hon, tar emot den med en nöjd liten suck och sätter sig bredvid mig och börjar äta.

Så har då Hovet ÄNTLIGEN släppt alla hemliga artister som vårt hundögda kungabröllopspar önskat sig alldeles jättejättesärskilt på sin stora dag. Och precis som med mina misstankar om hur marknadsföringen av Cloettas bröllopschoklad skulle se ut, bjuder de ju inte på några svängiga överraskningar, direkt. Ty snus är snus och Svenne Banan är Svenne Banan, om än i the royal version.

Vi snackar Roxette, Malena Ernman, Helen Sjöholm, Magnus Uggla, Sara Dawn Finer och Peter Jöback. Schlagervraken, liksom. Firmajulbordsartisterna. Och Cotton Club med Richard Häger på festen. Och Jessica Andersson. Och Carola, givetvis. Ständigt denna Carola. Samt den på så många vis fascinerande duon Agnes och Björn Skifs som tydligen skall sjunga en “specialkomponerad kärleksballad” i kyrkan. Visst, Björn Skifs hade en gång i tiden en OK soulröst, men det kan inte bara vara jag som liksom, eeeh.. .the fuck?

För som om det inte räckte med att visa upp bröllopsparets totala fantasilöshet när de kopierade mammas och pappa bröllop ned till datum, kyrka, myrtelkvist och diadem, väljer alltså Sveriges blivande högsta representanter att bjuda på en kvart över nittiotalet när det kommer till underhållningen till kaffet. Det enda som saknas just nu är för fan Robert Wells vid flygeln, skrattandes så hår och pianotangentsslips rister när Robert Gustafsson gör ännu ett hostande, nervöst kommunalrådsvrak från valfri mellansvensk småstad som vill gratulera kônglihetera på bemärkelsedan.

Min poäng? Lugn, Roxettefans, den kommer här.

Monarkisterna brukar ju yra om att kungafamiljen är sådana “bra ambassadörer” för Sverige, samt att de “gör bra reklam” för landet, vår industri, vår uppfinnaranda och vår jämställda way of life. “Om du bara visste hur hårt kungafamiljen arbetar” brukar de säga och spänna ögonen i en. Som om de var med, på plats, varje gång. “Visst. När de arbetar” brukar jag svara, lojt vicka på stolen och visa en bild från Madeleines skattesponsrade sexveckorsvända i Staterna. Men visst, det smäller ju onekligen högre med blått blod än en svensk president i form av en närsynt Birgitta Dahl som frågar efter vägen till toaletterna i Buckingham Palace. Så, vad göra? Well, här är vad vi inte behöver göra:

Om nu detta är kungaparets enda uppgift  – den att promota oss och vad vi gör – och halva jävla Europa på en och samma gång och för en gångs skull faktiskt tittar på vad de hittat på – varför väljer de då att visa upp två personers konserverade tonårsfantasier och totala ointresse för vad landet producerat i kulturväg sedan mitten av nittiotalet? Och varför går vi med på det, vi som betalar för det?

För den som lyckats missa det – sedan sex månader är jag hemma med min dotter. Jag är det som populärt kallas pappaledig, även om man kan diskutera själva ledighetsaspekten. Många saker kan sägas om att vara pappaledig, men såhär ett halvår in är det några grejer som liksom inte vill släppa greppet. Som att mammor på sandlådekanten reflexmässigt frågar hur gammalt ens barn är som konversationsstarter, men inte klarar av att följa upp med den enklaste av artiga följdfrågor. Eller att det är alldeles för få snubbar som drar barnvagn en vanlig dag i Stockholm. Eller att SVT Programinköp (och i förlängningen Eurotroll AB) borde har sig varsin ordentlig jävla tvåhandsbitchslap för sin pinsamt låga ambitionsnivå när det kommer till det här med att göra sitt jobb.

Såhär.

Först. Det finns en del riktigt bra barngrejer på SVT Play. “Hemliga Klubben med Tant Lyckra“. “Smilla hittar“. “Murklor och Purklor“. Välproducerad, genomtänkt barn-TV med små, regelbundna smarta nickar till programmens ofrivilliga skuggpublik – vuxenvärlden. Sen finns det en hel del inköpt skit som aldrig borde fått visas någonsin. Ens i Nickelodeon. Som totalhaverierna “Charlie och Lola“, “Toot and Puddle” och “Breven från Felix“. Eller de illa animerade, polska kaninerna “Bob och Bobek” (jag menar, WTF?!). Program som (nästan) alla har det gemensamt att de är översatta och dubbade av dårarna på Eurotroll AB i Trollhättan. Svenska skådiskarriärers absoluta kökkenmödding. Ambitionsnivån på det som kommer ut från Eurotroll AB, rent generellt, är nämligen så uselt låg att inte ens Glocalnet skulle tycka det var roligt.

Ta intromelodierna. I nio fall av tio är de framförda på en gammal Mac och direktöversatta av en praktikant. Då av den enkla anledningen att han var hajj på det här med DATA och Google Translate. Tänk dig alltså en minut och trettio sekunder av karaokeliknande meningsbyggnadsfel och autotunead möhippesång av tre glada amatörer, varvat med några tvångsmässiga försök att “rappa” av Trollhättans Damkörs Finest.  För att tala med kidsen på kidsens nivå, antar jag.

Ta sen texten; en övertydlig, direktöversatt smörja som i detalj förklarar för tittaren (ettåringar till treåringar, remember?) exakt vad som skall hända, som vore de fullständiga idioter. Newsflash: det är de inte. De är bara små. En musikalisk insats fullt i klass med med vad dårarna i Aspudden presterade i jons. Ställ sedan detta ovan mot exempelvis det lågbudgeterade lilla mästerverket “Smilla hittar”, vars regissör Anna Sommanson haft den goda smaken att vika en rimlig del av budgeten till att låta killarna bakom Detektivbyrån göra musiken. Ett genidrag. Vi snackar musik som smälter in, lyfter fram och accentuerar precis hela storyn. I motsats till skräckexemplen ovan alltså, där den smetas fram som en jämn jävla gegga över produktionen eftersom producenterna verkar som tror att tystnad är detsamma som förvirring.

Ta sedan skådespelarna. Lord, help me now. Visst, familjen Wahlgren praktiserade ju i många år prima noctae varje gång något skulle dubbas i det här landet, men nu verkar portarna har öppnats och ribban sänkts ännu lite lägre. Alla får dubba! I exempelvis “Charlie och Lola” skrattar antingen Charlie eller Lola ofta. De skratten, mina vänner, ekar ihåligare än det som hittar ut ur en halvpackad innesäljare av möbler för offentliga miljöer på konferens, i herrbastun. Men de är fortfarande varmare än det Eurotrolls ägare häver ur sig när de går till banken.