Prankmonkey

Lord, have mercy.

Enligt trovärdig uppgift är de här killarna helt sanna. “Greven” finns han med, och porträtterades i en dokumentär – “I Grevens tid” – som gick på TV för något år sedan. En film där en tjock tjej med en brinnande ambition tog anställning på rucklet till gods han bor på och intervjuade honom mellan de ofrivilliga tupplurarna, salivtrådarna och gammelmansgagget. Allt på villkoret att hon helt iklädde sig rollen som Grevens sällskapsdam, neg djupt när de möttes i korridoren, tilltalade honom i tredje person och inte sa emot när Greven reciterade sina förfäders stordåd. Vilket hon gladeligen gjorde, alltmedan klockan tickade mot döden i Stora Salen.

Tick, tock.
Tick, tock.

“Goddag, Greven”.
“Jaha, jasså?”

Killen skulle vidare prompt ha betjänter, men då han inte hade råd med vitingar, fick det duga med thailändskor. Något han tokrationaliserade bort för sig själv med att “de log så vackert siameserna*. Vackrare än svenskar”. Vidare skulle alla besökare tilltala honom “Greven” och eftersom han noga aktade sig för omvärlden (och att bryta inbillningen om sweet single superiority, förstås) var de största händelserna i hans liv kvalificerat nonsens som när ingen hittade katten, en thailändska drog och handlade utan att säga till och en dörr som var öppen, trots att Greven bestämt kom ihåg att han stängde den våren -82. Något han la en eftermiddag på att fundera över. Allt dokumenterat med kamerans osvikligt eleganta förakt.

Vidare sket de båda thailändskorna konsekvent i att städa, eftersom “Greven” ändå såg ungefär lika bra som en gammal hankatt i Bangkok, vilket i sin tur gjorde stället antikt i ordets alla meningar. En scen att minnas är annars när hans unge, propre brorson är på besök och håller på att krypa ur skinnet åt Grevens debila lallande, men som döljer det på klassiskt smidigt överklassvis, även om man anar vad han tänker bakom Himmlerglasögonen.

*För tvåhundra år sedan hette Thailand Siam. Typ.