Prankmonkey

För några månader skrev jag om när jag en morgon sögs in i en flock med turistande japaner på min tunnelbanestation och fascinerad lät mig föras in i vagnen, klart påverkad av deras uppenbart intuitiva känsla för allt som är kollektivt. En känsla som åkte ut med soporna i Sverige i sällskap med Den Siste Flygande Jakoben och ett par 3D-glasögon från Fönster mot TV-världen nån gång på hösten 1985.

Japaner, japaner, japaner.

De jävlarna bara omslöt mig, och hade jag varit Agneta Sjödin hade jag gått på café och skrivit en bok om det; jag blev del av något större. Men ärligt talat kände jag mig lika kluven som Richard Chamberlain i Shogun när de gjorde gemensam sak och milt föste mig ombord. Lång, skäggig och jävlig, samtidigt som ”En för alla, alla för en” aldrig har varit närmre och så långt borta.

Nu läser jag oroande rapporter och artiklar som pekar på att genomsnittsjapanen kysst den teorin good bye, alltså den om att jobba på ett och samma ställe på livstidskontrakt tills man viker in skägget för gott, och då helst på sin post. Och detta till förmån för det betydligt mer självcentrerade västeuropeiska tänkandet att alla för mig, men inte jag för dom.

Men så jävla lätt verkar det inte vara att bryta med en flertusenårig tradition. Utvecklingen sker som så ofta med babysteg, som Carl Bildt skulle sagt.

Ta bara det faktum att myndigheterna sedan något tiotal år sedan regelbundet upplåter en park i Tokyos utkanter för de lokala punkarna att roam free i, men bara mellan 3 och 5 på söndagar. Sen är det hem, tvätta av sminket och rätta in sig i ledet som gäller. Bilderna när kliniskt rena poliser öppnar grindarna – för att snabbt stänga dem igen – och släpper in en koordinerat tjutande flock japanska tonåringar som gått apeshit med sminket är dock obetalbara. Någon som har länken?

Men för att befästa tesen ovan. Kolla in nyhetsläsaren på bilderna nedan. Killen åldras ett år i månaden. I direktsändning.

Något jag väljer att tolka som att det verkar vara befriande långt kvar tills dess att japanska tonåringar ockuperar kårhus, målar plakat och smider debila revolutionsteorier. Och förhoppningsvis ännu längre tills de skriver gammelmansstarrigt sentimentala krönikor i DN om sin motsvarighet till detta ständigt återkommande jävla ”1968, 40 år senare”.

Den här människan har vägrat besöka Berlin sedan 1989. Läser man artikeln fattar man varför.

Eller inte.

Jesus Kristus sista dagars heliga!

Någon bad om min syn på saken kring situationen nånstans på Västkusten där en kille har som hobby att dyka upp ombedd i löparslignanoch sedan jogga naken med skidmask några hundra meter för sen försvinna. Men bara med tjejer, givetvis.

Min vinkling på det är att det bara kan hända på småorter, och känner jag mina svenska småorter rätt har de rätt bra koll i byrådet på vem förövaren är, och vad de skall göra åt honom redan från början.

En insikt som elegant låter sig exemplifieras med följande historia som jag fick återberättad över lunchen idag.

En bekants lillebror har någon sorts praktikplats på produktionsbolaget som proddar Postkodmiljonären som går på Fyran. Till historien hör att han är infödd Stockholmare sedan han var en bjudgrogg från pappa till mamma, och i princip tror att han behöver pass för att ens lämna sin stadsdel. Lite som Petter.

För några veckor sedan var han ute med jobbet och filmade när Postkodlotteriet delade ut cash till folket i busken. En på det stora hela rätt angenäm syssla. Vafan. Mängder med folk, bra stimmung och gratis varmkorv till alla. Iallafall har det fungerat så de tio senaste gångerna. Vad kan gå fel, liksom?

En hel del, visade det sig.

För precis när rutinen var på väg att kicka in, slog rutinen bakut.

Allteftersom innevånarna börjar droppa in på den inhägnade och av kommunen designerade spektakelplatsen, börjar en obestämbar oro sprida sig i teamet. Efter ett tag klarnar det.

Det är – för att tala klarspråk – en klart högre kvot locos på ingång än vad som är normalt i såna här sammanhang. Eller byfånar, om du hellre vill. Alla som någon gång jobbat med TV vet vad jag menar. Det finns en konstant som måste tas med i beräkningarna varje gång man plockar ut en plåtis och en beta på TV – dårarna. Och då pratar vi inte om maniskt vinkande medelklasstolvåringar på scoutläger i Gränna när Nyheterna rundar av kvällssändningen med en kortis där Kungen sörplar ärtsoppa från en kokvagn. No, no.

Vad vi snackar om är en veritabel armé av ögon som tittar i kors, skäggväxt på fel kön, hjulbenta dvärgar och allmänt halta och lytta som tagit sig hit från hela socknen och lite till för att beskåda hallaballoot.

Stockholm gör alltså kollektivt stora ögon, samtidigt som oron bekvämt slår sig ner på första parkett.

För plötsligt går upp för teamet att chansen är mer än hyfsat stor att det här kan sluta med en veritabel parad av dårar på scen när checkarna skall delas ut, och en ad hoc krisstab upprättas snabbt. Kameravinklar diskuteras och görs om, lampor dimmas och skynken och draperier hängs upp. Allt för att undvika alltför närgångna vinklar på folkhemsskavankerna, och då av ren barmhärtighet.

Som tur är visar det sig att ganska få av dem faktiskt köpt biljett, istället verkar de nöja sig med att stå och humma och vagga i grupp framför scen. Inombords drar alla en suck av lättnad.

En suck som snabbt blir en hastig inandning när förste vinnaren kliver upp på scen, uppenbart sugen på att krama programledare. En till synes helt vanlig ung snubbe, för kvällen iförd keps och sin favoritt-shirt.

En tröja som med självklar logik och med versaler förkunnar en lokal sanning, nämligen den att ”Riktiga män rakar pungen med vinkelslip”.