Prankmonkey

En del av er gnäller över att de saknas bilder på det jag berättar om. OK. Fair.

Här kommer en.

Men först, lite bakgrund.

Jag sitter med en en ljus öl och lätt sallad på Croisetten i Cannes, och känner mig förvånansvärt mycket som Alex Schulman. Både när jag är där, och när jag skriver det här. Plötsligt spatserar en medelålders kvinna förbi med en någon sorts Babybjörn på magen. Udda, eftersom Cannes generellt är helt renons på kids, och överbefolkat med reklamare.

Jag noterar henne, men hajjar sedan till. För i bärselen har hon ingen unge. I bärselen tronar istället en jävla pudel. Och eftersom mobilen har kamera, och tanten är trög i steget och inte hinner undan – varsågoda!

Ett par överdrivet skitstressiga veckor, och jag får äntligen en kväll och en chans att göra det jag är bäst på: kolla tv och surfa. Samtidigt! Perfekt!

Framför mig, finalen mellan Spanien och Tyskland, och titt som tätt roar jag mig med att se vilka halvhjärtade försök till konkurrens övriga kanaler kör, fastnar på TV8 och ser man på.

De trycker ut en repris av 2008 års kanske överlägset mest debila program – där innehållet elegant sammanfattas av titieln – Frånvarande.

Idéen är enkel; Claes de Faire och Sigge Eklund skvallrar om frånvarande personer tillsammans med en panel av inbjudna mediaarbetare och däremellan är det reklam. För Åttan givetvis, eftersom ingen mediabyrå med vettet i behåll skulle köpa annonstid nånstans än Fyran just nu. Undantaget alla företag som betalar top dollar för att få göra TV under eget namn i kanalen. Som Claes de Faires uppdragsgivare Resumé, exempelvis. Den här gången drar de över Daniel Westling, Ockelbopôjken, ni vet. Utan att han får chansen att vara med, givetvis.

Men det är inte programmet som är grejen. Det är reklamen.

Tydligen kör Åttan en drive där kanalens egna personligheter skall profileras. Logiskt. Men med det undantaget att det inte bara gäller programledarna, utan även VD, marknadschef, säljchef och nån blond liten assistent som nästan kissar ner sig av lycka över att synas i bild.

I en osannolikt krystad trailer spelar säljavdelningen tennis med varanra och förklarar över crossbollarna att nästa vecka, då är de minsann i Båstad. Ett omvälvande faktum, som levereras med repliker så stiffa att Ted Nugent känns liberal. I en annan trailer låtsasskäller VD på Virtanen och ojjar sig över sakernas tillstånd i största allmänhet, och här någonstans börjar jag ge mig. Det hela illustrerar ganska effektivt kvaliteen på TV8s ”egna” produktioner – se deras affärsidé ovan – vare sig de vill eller inte. Samt varför ingen vill synas i kanlen ens när det inte är EM.

Men eftersom jag som bekant har hyfsat låg tröskel för vad jag anser vara roligt, blir jag trots allt mer och mer tagen alltefter den dyker upp i rutan. Trailern med Virtanen, där VD ringer upp och undrar varför han är i New York istället för på Marstrand (ett upplägg som inte ens skulle godkännas av din överentusaistiska mediapedagog på ditt mediagymnasium) är så fantastiskt Ed Woodsk att jag vet inte vad. Då i den meningen att den innehåller precis allt, utom talang. Ett faktum som på Åttans traileravdelning verkar fungerar som någon sorts anställningskrav.

Scenen där Virtanen blir uppläxad av chefen via satellit, släpper tidningen i låtsad panik och sedan rultar på genom Central Park a la Benny Hill, iförd någon sorts Emil i Lönnebergamundering, både kan och bör gå till historien på något vis. Alternativt hamna i bloopermappen. I motsats till Claes de Faire, Sigge Eklund och Frånvarande, som bara borde förträngas.

Det är synd om människorna.  Och Sigge Eklund, som är väldigt, väldigt lik Ed Wood.

Sturmark!

Några snabba om debatten om FRA.

Alla som tror att ni INTE blivit övervakade de senaste 100 åren, put yo hands up in the air. Det enda som hänt är att skiten nu reglerats i lag. Vilket ger hela grejen en air, eller en whiff om du så vill, av tomteverkstad redan från början. Detta eftersom de som drivit igenom lagen om reglering, efter att sossarna krattat för dem – är de som av hävd och tradition vill avreglera det mesta de kommer åt. Då med hänvisning till människans fria val. Vilket gör att FRA-debatten mer och mer liknar en cirkusakt där en clown jagar sin egen röv i manegen medan publiken klappar takten.

Två. Man kan ju bara fantisera om hur kul det kommer vara att knega som analytiker på FRA, och tvingas sitta och gå igenom modebloggar där östrogenstinna kommentatorer slängt in ett disparat JIHAD! i inläggen för att vara roliga.

Men det jag verkligen tänker på när jag tänker på FRA, är Christer Sturmark.

Idag allmänhumanist med fulltecknad föreläsaragenda, egen assistent och villa på Lidingö. På nittiotalet ”IT-entreprenör”. Bizznizzlingo och ad hoc för loudmouth med koll på powerpointen och hur man övertygar libanesiska familjer att satsa på dödsdömda affärsidéer i största allmänhet. Den jäveln övervakade all mailtrafik i Sverige, redan för tio år sedan. Detta genom att vara med på alla mailinglistor som fanns.

Men inte för att göra inlägg – det gjorde han sällan – utan för hålla koll på vad folk skrev om honom. Killen hade lagt till ett filter i mailen, som sparade alla mail som innehöll ordet ”sturmark”, och konsekvent slängde resten. Vilket – när det kom fram – gjorde att alla slängde in minst ett

sturmark!

i sina mail, oavsett vad de handlade om. Lite som med mitt avslutande JIHAD! alltså, som med all säkerhet kommer framkalla en trött suck och ett vant tryck på Deleteknappen hos FRA på Gotland. Samt hos Christer, givetvis.

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen, var att det titt som tätt händer saker som är helt utanför min kontroll. Saker som fullständigt bryter av mot alla normer, som blixtrar till, händer och som jag kommer på mig själv med att tänka på länge, länge efteråt.

Nu. Jag är helt givetvis övertygad om att ni inte tror mig, men precis allt jag skrivit om har varit hänt. På ett eller annat vis har det du läser här hänt.

Nu har det hänt en sån grej igen.

Idag, på väg hem från jobbet rundade jag en nunna på T-centralen. Jag är stressad, jag är på språng, men fan – det här händer inte så ofta. Men det jag framförallt fastnade för var att hon stod blick stilla, mitt i Stockhomsträngseln.

Blick. Stilla.

Jag kastar ett öga över axeln på väg därifrån, och blir stående blick stilla jag med.

För inte bara står en nunna frusen i ensamt majestät mitt i Stockholm. Hon kliar sig dessutom frenetiskt i skrevet. Och av blicken att döma såg hon ut att tycka det var rätt gött.

Lajvarlänken did the trick, om man säger så. Min vän Tigerkaka delar min tvekande inställning till lajv, lajvare och trolleri i allmänhet, och sammanfattar än en gång läget. Den här gången per kommentatorsfält.

”…fatta ingenting, mer än att det är massa outcasts som leker för att sen fyllna till på något hitti-på-gille å kanske få peta in den i prinsessan.”

”Peta in den i prinsessan”. Så enkelt sammanfattar och förkastar man en kulturyttring år 2008. Vilket nånstans är logiskt eftersom ”Prinsessan” enligt Tigerkaka egentligen är en arbetslös singelmorsa från Arboga på 24-timmars frigång från kidsen. Men inte där, och inte då.

Vilket tydligen skall vara poängen. Serenity now!

Gårdagen tillbringades i sällskap med finnar, och min och Finlands relation är som bekant väldigt svävande. Eller, min relation till Finland går i princip ut på att all things Finnish är bland det roligaste jag vet, emedan de finnar jag mött undantagslöst verkar tycka jag är en idiot. En tingens ordning jag kan leva med.

Mitt antagande bekräftades dock i och med det lilla kulturutbyte som utspelade sig kring frukost igår.

Jag sitter mitt emot en ung finsk man, med obestämbar Bockstensmanfrisyr och huden hårt spänd över ansiktet. I bagaget, ett liv som hittills mest verkat cirkulera kring DATA, blygt nedslagna blickar i backen och få om några salta kyssar. Killen är alltså helt tyst, och eftersom jag är den jag är, bestämmer jag mig för att det är läge att lätta upp siutationen. Det finns ett trick, och det är att få folk att berätta om sig själva. Folk älskar att berätta om sig själva. Givetvis gäller det inte finnar. Jag går ut lätt och lite trevande.

- So, born and raised in Helsingfors, are we?

Killen tittar upp.

- In my birth certificate, it says ”Helsinki”.

Killen tittar ner igen, och samtidigt som en kulturbarriär bryts ner, läggs grunden för en annan.

Jag får fullblodspanik och sträcker mig efter hagelprakaren rätt omgående när det vankas lajv och lajvare. Jag skulle kunna brodera ut texten om dem, men det skulle bara sluta med att jag – än en gång – konstaterade att de inte kan vara annat än spritt språngande galna.

Ett exempel är den gången en polare ringde mig och berättade att han lejt en massa lajvare för en videoinspelning i vikingamiljö, men att det var lögn i helvete att få dem att agera som de skulle.

En av flera fantastiska anledningar var de spännen som delats ut med vikingakläderna. Spännen som de vägrade bära, eftersom de tydligen ”dök upp på marknaden först ett hundratal år innan detta hära utspelade sig”. Och det fungerade ju inte.

Jävla dårar. Nu kan de fan inte ta det längre. Tänkte jag.

Tills jag kollade ett klipp som en uppmärksam och intuitiv läsare tipsade om. Det bevisar – än en gång – min poäng i all sin sanslösa prakt.

Många messade mig inatt med den givna frågan om vad Claes de Faire valde att ha på sig på Resumés midsommarfest? Killen har ju som bekant en minst sagt konsekvent oväntad klädstil.

Svar: en sorts blåvitrandig barbershopkavaj. Tänk Mary Poppins.

I shit you not.

Men han slår inte Dagens Industris reporter Ola Hellbom, som seglade runt lätt framåtlutad och alldeles lagom på lyset i en lite för stor vit kavaj, svart skjorta och röd fluga. Allt toppat med en liten hatt. Briljant!

Det stack ut bland alla upprullade chinos och engagerat hafsigt nedstoppade skjortor. Respekt.

Men kvällens syn var den medelålders tjockis som liksom inte kunde hejda sig, utan fick för sig att dansa litegrann för sig själv framåt tolvslaget. Och som hon dansade. Hon hjulade fram. Svajjade. Lutade huvudet bakåt och bara log. Viftade med händerna i luften – Marantastylee – vände i halvsteget och fortsatte lika engagerat som när hon hälsade havet nyss. För en kort sekund trodde jag hon skulle hamna i självsvängning och lyfta. VIlket hon givetvis gjorde när någon slängde på Främling med Carola.

Hippa reklamare? I think not.

Jag borde inte vara här. Jag borde vara på väg ner till Resumés midsommarfest på Croisetten.

Men det här är för bra att inte blogga ut! blogga ut! blogga ut! för att travestera Bo Holmström på fyran som gör reportage som i princip går ut på att han syns i bild och talar till oss som vore vi barn. Vilket får fungera som brygga in i inläggets nästa del, för nu skall vi prata lite om såna.

Grannen har en grabb som varit på väg att hamna riktigt snett. Vi snackar klassisk ungdom på glid, med snodda moppar, vardagsfyllor, inte komma hem på natten, samtal från polisen, ”Vart skall du? UT!”, arrade skolslagsmål och ständigt nya polare som inte tittar vuxna i ögonen och som givetvis är begåvade med namn som ”Ricky” – och min personliga socialgruppsfavorit – Liam.

Sådär höll det på ett år, men nu är det slut med det sedan några månader. Ty var han än är och nyttjar sprit och cigaretter, dyker mamma och pappa ovillkorligen upp och hämtar hem honom.

Första gången trodde han det var ren slump och förbannade sitt öde, andra gången bara stirrade han på dem och tredje reste han sig självmant och resignerat och följde med ut genom dörren och vidare hem utan att ens ifrågasätta. Så har det hållit på sedan i vintras och någonstans här bör det kanske tilläggas att killen knappast är något geni. Nudge, nudge.

Vilket i sin tur också rimligen förklarar varför snubben fortfarande och under eget namn bloggar om helgens planerade bravader, och på bloggen ganska exakt berättar vad han skall dricka, var han gömt det, med vilka och var det hela kommer ske.

En blogg som pappa hittade och med en enkel knapptryckning bookmarkade för några månader sedan. Det är nästan rörande i all sin prakt och dumhet.

Gårdagens ”match” har redan sammanfattats runt om på nätet, och är man uppmärksam inser man att det inte kan ha varit långt mellan Bank och Olsson där de satt och slipade knivarna i pressrummet efter matchen. De säger ju exakt samma sak, vilket ger en fingervisning om hur svensk kvällspress fungerar. Som vanligt levererade dock min gode vän Tigerkaka en briljant, pålitlig och kortfattad analys på SMS: Avgå alla!

Jag kan inte annat än hålla med, eftersom jag såg matchen på plats på svenskbaren i Cannes. En upplevelse som i sig inte skiljde sig nämnvärt från de gånger vi kollade landslagsfotboll på puben i Den Svenska Småstaden vi pluggade i.

Fylla, vrål och julgranssupportrar som agerade precis så som de sett folk göra på TV, med händerna antingen i luften eller över ansiktet. Dock utan själ och med den skillnaden att klyschan om att befinna sig ”i ett hav av gult och blått” fick en i sammanhanget fullt naturlig bisats: ”…och jävligt dyra japanska sneakers”.

Den ende som betedde sig precis som på puben i Den Svenska Småstaden, var den ensamme och malplacerade dansken som blev mer och mer packad i takt med att ryssarna anföll, och som avslutade kvällen med att tre gånger ställa sig vid TVn, fumligt följa bollen med fingret och dumflina mot oss svenskar. Varpå han till slut naturligtvis åkte på en vinge och gick i däck, vilket i sin tur elegant och en gång för alla bevisade min teori om att vi i grund och botten är av samma skrot och korn allihop, om än för evigt dömda till liv som däggdjur på en valfri sunkig pub i valfri Svensk Småstad. Japanska sneakers eller inte.