Prankmonkey

Jag har en kollega här på kontoret, som inte har riktigt lika många år under bältet i livet som jag.

Han är en fin ung man, men också en ung man som inte tar ett steg framåt utan att först väga eventuella konsekvenser mot varandra eller kolla upp följderna först. Sin mammas dröm, med andra ord.

När han flyttade för något år sedan, la han till exempel två veckor på att fundera på VAD han skulle säga till elbolaget när han bytte till ett annat. Inte vilket han skulle byta till. Detta eftersom han kände med de han skulle lämna. Det är alltså med lika stor glädje och förväntan som jag stannar till och väntar in vad som kommer hända varje gång han ens lyfter luren, och alldeles nyss slog han någon sorts rekord.

Nyss ringde den lille kollegan polisen för att diskret höra sig för vad som gäller vid ”påföljd vid trafikbrott med cykel” som han uttryckte det. Tydligen har någon vuxen berättat att man blir av med körkortet om man hojjar mot rött, och killen ringde just snuten och erkände skärrad och självmant att han gör det flera gånger varje dag.

Fantastiskt.

Har ni läst Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars förvirrade gammeltackadrapa på Newsmill? Det har jag. Jessica är skådespelare, Cecilia har skrivit en bok om sin jobbiga uppväxt. Vilket kanske förklarar deras fingertoppskänsla för dramatik, men definitivt inte syftnings- och meningsbyggnadsfelen.

För den är inte helt lättläst, den lilla pamfletten, det är den inte. I princip går den dock ut på att vi män i trettioårsåldern är förbannade Babybjörnmesar som engagerar oss för mycket i våra barn, relationer, familjer, förhållanden och – kanske framförallt  – vår vilja att vara jämlika med våra respektive. Detta såpass att vi suddar ut skillnaden mellan könen. Ni vet, den som din och min och Jessicas mamma (men sannolikt inte Cecilias) slogs mot en gång i tiden.

Efter en dags total förvåning, har jag valt att se på inlägget som en modern variant på den klassiska t-shirtsfilosofin om att ”brudar behöver ömhet och värme. Däng dom i elementet så blir de ömma och varma”. Smaklöst och förutsägbart, alltså.

Men det blir värre.

För är det inte så, undrar Jessica på allvar, att det kan finnas ömhet i ett slag på käften? Och hur kan vi ta hand om en misshandlad kvinna, om vi inte först erkänner den ”magnifika kraften” som finns i ett försoningsknull, fyller Cecilia i?

Ungefär så går de på, och man kan mer än skymta den snart tomma bag-in-boxen som stått i vägen för både karriär och förstånd de senaste åren där de sitter på balkongen, på offseasonsäsongens första vecka, på hotellet, på den grekiska all-inclusive resort som de enligt rapporter just nu befinner sig på.

Sen spårar de ur i ett extremt förvirrat resonemang om Carl Hamilton(?!) och avsaknaden av blod på hans vita manschetter, vikten av älskare och älskarinnor, diverse känslor de känner och den generella avsaknaden av det berömda och diffusa ”sydländska beteendet” i Sverige. Sen tackar de för sig, trycker på SEND, loggar ur och försvinner ut i natten. Antagligen för mer vin, tafatta raggförsök och Film-i-Västregisserade uppgörelser bästa vänner emellan på stranden, innan det blir en avslutande soloslowdance med armarna om bag-in-boxen i dunklet på hotellrummet medan kameran sakta zoomar ut.

Du kan se bilden, det är som vilken svensk film som helst. Starring Jessica Zandén, baserad på en bok av Cecilia Gyllenhammar. Fritt fall, alltså.

Jag är väldigt svag för människor som gör det fullständigt oväntade.

”Johan Renck, regissör, reklamman och världsmedborgare. Vandrar Broadway ner iförd ännu en lustiger hatt, och fullkomligen osar kreativitet. Hela världen är hans lekstuga.”

Jag har ett gäng bekanta som sedan flera år roar sig med att rapportera alla kändisar de möter i vardagen till varandra, och detta via SMS. Tydligen gäller att man måste berätta vem det är, var han/hon sågs samt att allt måste rundas av med någon sorts sammanfattande kommentar. Gärna nedsättande. Konceptet är slagkraftigt sammanfattat i deras devis – ”Vem? Var? Kommentar!”

Nu, i sensommarens sista skälvande sekunder år 2008, har de äntligen gått upp för dem att det här kan vara en riktigt bra idé för en blogg. Så varsågod – här är den – StakeoutStockholm.

I detta förvirrade årtusende, där matlagning bara blir bögigare och bögigare, samtidigt som kockarna själva gör sitt bästa för att hålla machofasaden uppe – hej HEAT av Bill Buford, hej Kitchen Confidential av Anthony Bourdain – vill jag bara stilla och tyst peka på och påminna om Glenn Strömbergs sex enkla regler för framgångsrik matlagning.

Egenhändigt copypastade av yours truly från siten med världens mest självförklarande namn – ”The Glenn Strömberg Collection” – borde de ramas in, hängas på väggen och varje dag minna betraktaren om hur mat egentligen ska tillredas. De närmast James Ellroyskt stenhårda avslutande kommentarerna efter varje punkt gör mig mållös.

Sex råvaror Glenn inte kan vara utan

1. Pasta. Det är grunden i maträtter.
2. Olivolja. Smörjmedlet i all matlagning
3. Tomatsås. Smaksätter och binder ihop maträtten.
4. Bröd, gärna Focaccia. Samlar upp allt det goda på tallriken.
5. Hustru Simonas Tiramisu. Ljuvligt god.
6. Svensk frukost. Yoghurt och müssli är det enda sättet att börja dagen på ett sunt sätt.

”Igår kväll förvånade jag mig själv genom att avsluta helgen som en Easy rider-rebell. Jag struntade i 21-nyheterna. ”

”Jag älskar alla program där Jarl Kulle helt plötsligt kommer in.”

”I går stod jag ensam framför strykbrädat och kände ett uppdämt behov av att gråta. Sagan om Lasse Holmqvist är olidligt sorglig.”

”En människas ljudminne är fantastiskt. För mig är det glada pianoplinkandet som inledde programmen en försiktig antydan som höjde förväntningarna på kvällen. Första programmet sändes 1980 och det sista 1988. Jag måste ha sett alla för det var på den tiden jag tillbringade kvällarna på en heltäckningsmatta på Gustavsviksvägen 67 i Motala. Kanske hann jag somna innan stora, snälla Lasse Holmqvist avrundade programmet.”

Jag är sedan länge fullständigt fascinerad av journalisten Claes de Faire och hans tvångsmässiga namedroppande i bloggen på Resumé.se. Man kan så lätt missta det för engagemang.

Ur Lennart Nilssons häpnadsväckande, men popkulturellt sett sorgligt inaktuella bok Ett barn blir till:

”Är pappa musikalisk, kan han börja spela musik för att kommunicera med sitt barn kring vecka 20.”

Är pappa dessutom efterbliven, plockar han spontant fram blockflöjten från femte klass. Vem tror han att han är? Dungen?

Jag börjar sakta men säkert omvärdera min relation till Alex Schulman. Läste hans brandfackla till debattartikel – visserligen i Metro, men ändå – i jons och skrattade högt nästan hela vägen. 1000apor är ju och förblir en påse skit men mon dieu, vad den pojken kan skriva.

Med debattartikeln i bakhuvudet, vill jag rekommendera en titt in på Dagens Media, och deras avdelning ”Dagens bild”. Tydligen har de fotat den mytomspunna Blondinbella när hon spelar in en pilot med ett gäng svettiga fotografer på Drottninggatan, varpå Blondinbella – of course – norpat och lagt ut bilderna på sin site, varpå killen som tog bilden fakturerar henne. Humor hela vägen.

Stort debacle utbryter när Blondinballa – ad hoc för Johan Kinnander – sedan vägrar betala, eftersom hon anser att fotografen inte har rätt att ta bilder på henne (”den lagen är ju helt sjuk!”), och allt slutar med att Blondino skickar sin privata armé av orcher på Dagens Media – sina 400.000 hormonstinna tonårsläsare. Deras artikelkommentarer på siten är helt jävla obetalbara. Eller vad sägs om den här?

JENNYFER, tisdag 19 augusti 2008:
Så jäkla löjligt! I framtiden kommer det inte att finnas några fotografer, all kommer att ta bilder från internet.

Jag tänker mig att det var ungefär såhär det gick till när den vite mannen gick ut och erövrade världen.

Ingen finess, ingen elegans. Men onekligen framgångsrikt.

Under lunchen berättade min kollega om ett underligt samtal som han fick av kund i Luleå i förmiddags. En barsk kvinna i medelåldern.

Hon var inte nöjd. Faktum är att hon lät väldigt, väldigt missbelåten. Summa summarum undrade hon om någon hade lekt med kollegans telefon? Nej, det trodde han inte.

Nähä. Hur förklarade han då SMSet hon fått igår?

Kollegan håller fram mobilen och ett lyckligt ovetande ”Sug mig vid tillfälle!” sjunger mig i anskitet. Självklart har T9 spelat honom ett spratt, för vad han egentligen menade var ”Ring mig vid tillfälle!”