Prankmonkey

Rutans elegant, Jarl Alfredius, har hängt in hatten. Det verkar vara många som saknar honom.

Så jävla typiskt då, att han inte finns runt omkring en eller ens tillgänglig i rutan när man har så mycket fint att säga. Iallafall om man läser den plötsliga nekrolog som är kommentarerna till artikeln om Jarls sorgliga frånfälle i Dagens Media. Många vackra ord blir det.

Men, är det inte ett jävla oskick att folk måste dö innan alla får bladet från mun och talar om för dem hur fina de var när de levde? Varför måste vi vänta? Är det det blyghet? Lathet? Läskpapper i gommen och stumma fingrar på tangentbordet? Jag vet inte. Klart är dock att det blir lite rumphugget att hylla någon i artikelkommentarer. Minst sagt.

Det skall inte behöva hända igen.

Skriv era hälsningar till den TV-personlighet ni verkligen kommer sakna när han eller hon sminkat sin sista biskop i kommentarerna här nedanför, så skall jag se till att de levereras. Så får människan glädjen att läsa dem medan han eller hon fortfarande är i livet, och de vänliga orden faktisk mening. Själv tänkte jag skicka en liten hälsning till Rikard Palm och hylla hans insats, det tror jag han skulle bli glad av.

Och – givetvis – vila i frid, Jarl. Även om du som sagt inte kommer läsa det här. Eller så gör du det på något jävla vänster och jag sitter med Svarte Petter – igen!

Ni måste hålla med om att det vilar något genuint dumt i huvudet över siten Allt om barn. Hur skall man annars klassificera något vars affärsidé är att lyfta fram diverse halvkändisar som lyckats med det unika konststycket att reproducera sig? Det är som att ta fram en tidning för att lyfta fram och hylla alla som bemästrar konceptet att gå och skita.

Nu visar det sig dessutom att Allt om barn tydligen har demografiskt underlag nog att hyra Cirkus. Då för ”Mammabikten” – en mental heldagspiruett värdig sina läsare. Såhär sammanfattar Allt om barns stjärnögda – och inombords avlidna – bloggare dagen.

Elizabeth Gummesson: För vems skull? Och varför?

Sarah Lundbäck: Sätt dig i din tunnelbana!

Jana Söderberg: Se helheten!

Paulo och Lena: En kvart kärlek om dagen!

Emma Hamberg: Gör dina egna budord och våga hoppa.

Katerina Janouch: Fixa bra vibrationer! På egen hand…

Mammabikten, alltså. Ett litet hallaballoo där ett gäng självutnämnda experter ljuger och koketterar för 1200 andra betalande idioter om hur just de hinner med och klarar av allt det där som Allt om barns läsare antagligen redan går runt med dåligt samvete för, och i slutändan alltså väljer att skaffa sig själva ännu mer dåligt samvete för i och med att de besöker siten. Vilket naturligtvis är ett helt annat inlägg. Jag kan bara inte bestämma mig för om Allt om barns läsare kommer före eller efter Allt om barn på min lista över idioter jag vill ge enkelbiljett till månen.

Jag skulle vilja ta söndagskvällen i akt att helt självgott lyfta fram mina klockrena kollegor här på Folkvett. Jag följer dem slaviskt, och det borde ni också göra.

Ta Skräphögen. Som svänger så det svartnar mellan WoW, Hawaii och lyckan i att peppa tonårsbrudar i skolan till storverk. Det senare inlägget är något gammalt, men fortfarande högaktuellt. Så jävla bra.

Ta Några rader. Inlägget – varningen – riktad till dollarn är numera en modern klassiker, drapan om CPs silverbestick – världsklass! Läs!

Ta Tidningen Varför, vars humör man alltid kan lita på. Den redaktionen är fan surare än Johan Croneman (vilket inte är helt lätt). Tidningens lustmord på människorna och fenomenet bakom scrapbooking, det skrattade jag högt åt och tills korna kom hem.

Ta Jazzhands. Som med osviklig elegans detroniserar varumärket Yves Rocher med hjälp av en mycket personlig historia, för att i nästa inlägg måla upp en bild kring sin döende mormor, så levande att man mer eller mindre sitter med i rummet.

Vet inte om ni läst rubrikerna, men nu anmäler ett gäng diplomater Diplomaterna. Då för att programmet sprider en ”illivillig narrbild som underblåser fördomar och vulgäruppfattningar”.

Även om man lyckas bortse från det närmast Ranelidska språkbruket, kvarstår en hel del magnifika humorelement. Kanske då framförallt i att anmälarna i princip anmäler sig själva, för att en av deras kollegor sprider ovanstående. Roligt 101, om du frågar mig.

Men om ni för en sekund lyckas bortse från det fantastiska metaperspektivet i själva anmälan, så har jag lite skön inside på den snubbe som för UDs räkning glatt åker världen runt i risiga solglasögon och drar Sveriges, UDs (och sina kollegors) namn djupare i smutsen och utan vidare betänkligheter förnedrar sig själv i TV. Detta i form av en centralt placerad källa – en yngre kusinson – som gör någon sorts diffus praktik i kulvertarna kring Gustav Adolfs torg i Stockholm. Han meddelade glatt följande lägesrapport på mailen nyss.

- Ingen vet riktigt vem tjommen är. Eller vem som anställde honom. Eller vad han gör för UD, egentligen.
- Killen kallas undantagslöst för ”den ytterst aparta människan” så fort ärendet hanteras högre än på mellanchefnivå.
- Den verkliga boven i dramat är Laila Freivalds, som utan att ens rådfråga kommunikationsavdelningen okejade projektet 2005, blev bortröstad året efter och som nu njuter sitt överbetalda otium i en styrelse, någonstans i Sverige. Tydligen var idéen en del i en för UD lika  ”ytterst apart” satsning på ökad öppenhet mot samhället. Ett tilltag som konsekvent mötts med förvånade miner och elegant ansat höjda ögonbryn internt i Arvsfurstens palats. …but why, liksom?
- Carl Bildt är INTE nöjd.

Ner med brallorna, upp med humöret och spänn fast er – här kommer tidernas jävla grej!

Varsågoda – klicka och lyssna när kostymklonerna på Accenture harklar sig, spänner bågen och sätter en egen text till / misshandlar Viva la vida av Coldplay. Jag skojar inte, detta är helt sant.

Jag vet allt detta eftersom signaturen Anders hade den osannolikt goda smaken att efter gårdagens inlägg gå hem och leta upp originalfilen – och the motherfucking text! – till den karaokefest från helvetet som är Accentures alldeles egna lilla kampsång, presenterad nedan.

Tydligen lockades med ett förstapris om 1000 euro ut till det vinnande bidraget, men Anders höll sig från att komponera. Vilket bevisar att om det fanns fler som Anders i världen skulle vi ha betydligt mindre problem, färre Accenturekonsulter och Kungälvs rykte skulle fortfarande vara oförstört. Är det här ens tillåtet? Chris Martin, hör du mig?

Viva Accenture!! (Klicka för att lyssna)

VIVA ACCENTURE!
We want to show the world
Just listen to the spreading word
To educate and inspire
Raise our game higher and higher

You won’t need to roll the dice
The answer’s there before your eyes
Listen as the crowd would sing
Accenture are here, to come do their thing

Now we hold the key
To what every company wants to be
Now you’ll really understand
That in our hands you will expand

Chorus

I hear industry phones are ringing
The human capital choirs are singing
We’ll be their strength, their sword and shield
Sustain and grow in every field
It’s not something I need explain
On everyone’s lips will be our name
Never a more honest word
Accenture will show the world

So let’s focus on how we’ll grow
Horizon 2012 is our goal
And when all is said and done
People will not believe what we’ve become
Emerging markets lie in wait
For us to come and educate
To lead with proud esteem
Accenture are here to come do their thing

Chorus (x 2)

I hear industry phones are ringing
The human capital choirs are singing
We’ll be their strength, their sword and shield
Sustain and grow in every field
It’s not something I need explain
On everyone’s lips will be our name
Never a more honest word
Accenture will show the world

Lycka är att komma över lite internkommunikation från Accenture, om än från mars -06. Förstår jag det hela rätt, handlar det här om hur de patologiska partydjur som är Accentures kostymklädda kloner minsann skall ”äga och festa sönder Åre”. Företaget har ju en viss air av sekt, så jag hann inte långt innan det började flimra av lycka när jag läste det här.

Jag menar, stilistiken. Självbilden. Blicken (och backslicken) hos Christer Hellström. Själva posen. Detta kan inte vara sant. Kan någon på Accenture bekräfta detta? Finns Christer? Please stand up! Ni andra – läs texten, den är helt osannolik!

Och, kära läsare. Jag ber inte er om mycket, men jag skulle verkligen vilja be er – dig! – länka till det här inlägget. Världen behöver se det här, och Accenture behöver helt klart en ordentlig slap in the face, en punktering på sin självbild och fälla ner pungen och landa i största allmänhet.

Eller för att parafrasera Christer Hellströms eleganta rubrik; Ja, jag känner mig väldigt privilegierad som får läsa detta. Men det är du som är ÄGD.

(Eller så är det som med allt annat som är för bra. Total fejk och the joke is on me. Igen. Men den risken tar jag.)

Jag följer sedan några dagar Stephen Fry på Twitter, en hjälte sedan länge. Det finns fan INGEN som uppdaterar som honom. Och det har ju sin förklaring. En av dem är att Stephen Fry ”lider” av bipolär sjukdom, manodepressivitet i folkmun.

Jag skriver ”lider”, eftersom jag inte förstår hur någon kan lida av något som tagit en till en position som erbjuder möjligheten att åka jorden runt och spela in sköna naturfilmer för BBC, twittra hem om det till en bra bit över 360.000 followers, få maniska skov då han utan att ruinera sig kan köpa 4 ipods på ett bräde, fylla dem med musik för att sedan landa igen. Och sen skriva en krönika i Guardian om det och få pengarna tillbaka. Vill man vara nogräknad kan man ju halvt om halvt erkänna att den rent depressiva biten verkar suga ordentligt. Men vem hade jag varit om jag gjorde det? Precis. Tillbaka till manins alla pros!

Däremellan spelar Fry in långa LYSANDE podsändningar om allt och inget till sin egen blogg, presenterade med Västvärldens mest modulerade stämma och klämmer in en filminspelning till – innan han får nästa skov och röjer loss i elektronikdisken än en gång. Ett bittersweet dilemma som Fry elegant fångat i en briljant dokumentärserie om att leva med bipolär sjukdom, där i princip alla medverkande uttrycker samma kluvna inställning till sin sjukdom. Vem hade jag varit utan den, liksom?

Vad vill jag med det här? Ingen aning, mer än att lyfta fram något jag gillar och respekterar för omväxlings skull. Och provocera Föreningen Balans, naturligtvis. En förening för människor med bipolär sjukdom och deras anhöriga, som på sin hemsida just nu söker ”stabila personer med ledarerfarenhet” till sin styrelse. Ett faktum och en önskan som jag inte kan tolka som något annat än att Föreningen Balans har humor och beundransvärd självinsikt. Som Stephen Fry, ungefär.

Ordet på gatan är att en viss alkoholiserad rikemansson muckade gräl med hyfsat känd svensk programledare på nattklubben Story i Sthlm i förra veckan. Helt opåkallat – och på engelska. Humor.

Enligt ögonvittnen var anledningen en svensk brackaklassiker; att han ”var förolämpad”. Eller som han gnydde när vakterna separerade dem och kastade ut honom – de kände igen rich boy sedan förr, om man säger så – ”he has insulted me, he has insulted me.”

Pajas.

Finns det något göttare än när någon glappkäftad krönikör i övre medelåldern visar sig ha tappat stinget och blivit omsprungen av samtiden totalt? Näe.

Ja, jag tänker på dig, Liza Marklund.

I den här krönikan yrar Annika Bengtz…Liza Marklund om en kompis i ett litet band från Stockholm som ingen hört om, som bara lyckats sälja 389 ex av sin debutskiva. Samtidigt skall den ha laddats ner hela 80.000 gånger från det där jävla internet som alla pratar om. Med Lizas logik – internets fel. Bo-fuckin’-ho.

Det roliga slutar inte där. Liza ångar vidare och drar paralleller mellan sin polares dödsdömda idé om att ”sälja skivan exklusivt” på COOP med den modell som Eagles management mejslade fram tillsammans med Walmart häromsistens, där bandets senaste skiva med framgång enbart såldes i Walmarts butiker. Tydligen skall det har varit en fantastisk lösning. Jag vet inte. Men jag gissar att det faktum att folk vet vilka Eagels är och att Walmart är ungefär en miljard gånger större än COOP kan ha spelat in. Vilket i alla avseenden är ointressant. Ty även om vi bortser från det fantastiska faktum att Liza jämför ett gäng tjommar med rockstjärnedrömmar med den miljonsäljande institutionen Eagles, så sätts det hela fortfarande i ett härligt hisnande perspektiv. Jag menar, exklusivt? På COOP? LOLWUT!?

Ett exempel något närmare sanningen hade kanske varit det haveri som var Roxettes idiottilltag att på samma vis sälja sin platta Crash!Boom!Bang! ”exklusivt” vid disken på McDonald’s när det begav sig. En tilltag som tokfloppade alldeles på egen hand och utan en enda torrentfil inblandad, och som det talas väldigt tyst om när Liza och hennes gelikar med jämna mellanrum nådigt intervjuar popfarfar där han njuter sitt otium i skrivarstugan i Halland.

Ja, jag tänker på dig, Cecilia Hagen.

Men. Pudelns kärna. I verkligheten är siffrorna naturligtvis helt annorlunda, som Roger Åberg galant påpekar på Newsmill. Ett åsiktsgäng som – oavsett vad man tycker om deras detta internets svar på Ring P1 – fattat vad åsiktsmakeri anno 2009 verkligen handlar om. De 80.000 nedladdningarna har helt enkelt inte hänt. Vi snackar döda torrentfiler en masse och det lilla faktum att skivan – i och med bandets geniala marknadsföringsdrag – inte finns tillgänglig någon annanstans än på just exakt COOP. Som ju som bekant är en beprövad och pålitlig inkörsport för gemene man och kvinna till ny och okänd musik och up-and-coming band. I motsats till det där jävla internet med sina bloggar och fildelande Majspäjses, alltså.

2009 års mesta massmediala frontlinepajas för all överskådlig framtid heter Wanja Lundby Wedin. LO-ordförande och pressens alldeles egna lilla puppet on a string just nu.

Wanjas fantastiska ursäkt kring bonusfesten hos AMF pension, den om att hon minsann ”känner sig lurad” – detta trots att Vanja själv suttit i styrelsen och själv signat på och godkänt ett och samma bonusavtal flera gånger om, och då missat en summa som vem som helst kan plocka fram på ratsit.se – den seglar runt nånstans däruppe på humorhimlen, hand i hand med kungaparets lilla YouTubemanöver för några veckor sedan.

Inslagen som vevas på TV i detta nu, där man njutningsfyllt klipper mellan dagens Wanja med panik i blick och svett i pannan, och en Wanja med höjda ögonbryn och milt överlägsen attityd kring ”det här med bonusar och höga löner” i en ofarlig morgonsoffa nånstans på Gärdet för något år sedan är fanimig helt obetalbara. Speciellt som att de alla avslutas med att Wanja minst lika panikslaget trumpetar att hon minsann skall ”sitta kvar och fullfölja sitt uppdrag” eller något annat jävla arbetsskyggt politruknonsens. För att inte tala om det massivt patetiska i att det kommer från någon som lyft 470.000 SEK för att inte ha koll. Om året. Kring Wanjas framtid inom LO har jag alltså två ord – my ass!

Som om LO nånsin skulle kunna ha en ordförande som för all tid och evighet straffat ut sig själv från den enda samhällsdebatt där LO av någon anledning fortfarande menar sig ha någon sorts existensberättigande. Jag talar naturligtvis om den om klass- och löneskillnaderna i samhället. Wanja är väck innan helgen är över, trust me.
See ya, wouldn’t wanna be ya!