Vila i frid, Jarl
Prankmonkey | 31 mars 2009
Rutans elegant, Jarl Alfredius, har hängt in hatten. Det verkar vara många som saknar honom.
Så jävla typiskt då, att han inte finns runt omkring en eller ens tillgänglig i rutan när man har så mycket fint att säga. Iallafall om man läser den plötsliga nekrolog som är kommentarerna till artikeln om Jarls sorgliga frånfälle i Dagens Media. Många vackra ord blir det.
Men, är det inte ett jävla oskick att folk måste dö innan alla får bladet från mun och talar om för dem hur fina de var när de levde? Varför måste vi vänta? Är det det blyghet? Lathet? Läskpapper i gommen och stumma fingrar på tangentbordet? Jag vet inte. Klart är dock att det blir lite rumphugget att hylla någon i artikelkommentarer. Minst sagt.
Det skall inte behöva hända igen.
Skriv era hälsningar till den TV-personlighet ni verkligen kommer sakna när han eller hon sminkat sin sista biskop i kommentarerna här nedanför, så skall jag se till att de levereras. Så får människan glädjen att läsa dem medan han eller hon fortfarande är i livet, och de vänliga orden faktisk mening. Själv tänkte jag skicka en liten hälsning till Rikard Palm och hylla hans insats, det tror jag han skulle bli glad av.
Och – givetvis – vila i frid, Jarl. Även om du som sagt inte kommer läsa det här. Eller så gör du det på något jävla vänster och jag sitter med Svarte Petter – igen!
Får jag hälsa till mig själv? Jag är lite ledsen att jag inte får vara ankare längre. Saknar mig själv jättesminkad och officiell och förtroendeingivande.
Hälsa till Rikard Palm från mig också!
För 47:e gången idag säger någon att Jarl hade “stor integritet”.
Ursäkta – men en sådan här dödsdag passar det sig verkligen inte att ha lösmustaschen på svaj när man låtsas hylla. Alla fattar ändå: “Han var en sur jävel.”
Och “starkt engagemang, ville nästan veta mer om varje reportage än reportern själv”.
Aka “rättshaverist”.
Observera, jag har inget mot Jarl.
Däremot är jag inte dum i hövvet, svt-kollegor!
En sak till: Jag blir tårögd av alla minnesprogram just nu.
Neeeejee, inte Jarl. Telefonen! Telefonen, som de lyfte varje gång teknikern hade fuckat upp. Telefonen!
Jag kommer verkligen att sakna Filip och Fredrik. De får mig att leva längre genom alla skratt.
Jag kommer sakna Bajselvis den dan han kastar in hatten.
Mycket bra inlägg. Äntligen någon annan än jag som fattar det här med komplimanger och snälla ord. Folk blir nervösa när jag säger något snällt till dem. Tror att jag är ironisk eller är ute efter något.
Prankmonkey, jag gillar dig. Som fan.
Hyllningar i efterskott:
Den cyniska tolkningen får bli missunnsamhet. Ja, folk i gemen är så ängsliga för att uttrycka sin respekt o kärlek till “sin nästa” . “-fan man rubbar ju balansen, plus till dig blir minus för mig, liksom”.
Den överseende förklaringen; “ja men det förstår han väl ändå….(tunghäftesyndromet m.a.o)”
Expressen gjorde i alla fall sitt bästa för att ta udden av stämningen
På löpet:
JARL ALFREDIUS SISTA SMS!
Ge Lisbeth Åkerman, nyhetsankare på Rapport en kram för mig. Precis som Annika Lantz så vurmar jag för henne och vill gärna att hon ska veta det.
Jag kommer sakna skådespelaren Per Oscarsson, i mitt tycke Sveriges särklart bästa skådis. Hans roll i “Kan du vissla, Johanna?” borde genererat en Oscar. Jag är så glad att den blivit en jultradition som verkar hålla i sig och bli långvarig. Nu får alla njuta av honom åtminstone en gång om året
Anette Kullenberg, vintant och en av de skarpaste i det svenska mediautrymmet.
Vill också passa på att göra det motsatta och uttrycka mitt förakt för ett par personer. Den möjligheten försvinner ju tyvärr när någon dör. Tabu och respekt för de döda. Nåväl, av någon anledning dök det spontant upp tre stycken Jan i mitt huvud: Janne Josefsson, Jan Guillou och Jan Björklund.