Prankmonkey

En gång i tiden kom min mamma läraren hem från en skolavslutning i kyrkan, och med en helt ny blick i ögonen. Den var inte tom, den var inte upplyst, den var bara annorlunda. Som om hon gläntat till ett universum hon inte förstod något av.Alternativt tittat rakt ner i huvudet på en andraklassare och faktiskt fattat vad de(t) handlade om.

Saken var den att hon tidigare på dagen hållit ett brandtal för sina åttaåringar om vikten av att hålla näbben i kyrkan, respektera Guds hus när man var där och inte bete sig i största allmänhet. Något måste hon sagt rätt, för en eftertänksam tystnad spred sig i klassrummet när hon var klar. Tills en allvarlig liten kille med alldeles för tjocka glasögon suckade djupt och håglöst sträckte upp handen.

Ja?

- Man får händelsevis inte ta med sig sin kulsprutepistol?

”Händelsevis”.

Detta, mina vänner, är i min värld det roligaste ett barn sagt någon gång, hands down*. Tills jag läste det här av Skräphögen. Lillkillen i berättelsen är fan min nya livscoach och Skräphögen återger det på ett sätt jag bara kan drömma om.

*Nej, alla HemOchSkolarepresentanter som sitter och tänker tanken att ni skall dra paralleller om Columbine och finska tonåringar med en deathwish och ett färdigt mediakit till medierna – det är inte samma sak.