Prankmonkey

Det händer att jag i jobbet slänger mig med catchy begrepp som det här; Innovation adoption curve of Everett Rogers. Primärt för att beskriva varför en kampanj kommer vara en total framgång, men vill man vara lite vid i tanken kan det appliceras på allt från att sälja mobiltelefoner till varför totalitära rörelser tydligen fungerar. Tänk trettiotalets Tyskland. Det händer också att jag i samma mening refererar till the tipping point, även om jag får samma sura känsla av deja vu varje gång.

Men. Innovation adoption curve of Everett Rogers, alltså. Ett fancy uttryck som alltså beskriver hur en ny tjänst, produkt, trend eller idé sprider sig bland användare. Enkelt uttryckt visar den hur 2,5% av befolkningen kan klassas som innovatörer, 13,5% som early adopters, 34% som tidig majoritet, 34% som sen majoritet och 16% är laggers. Eller bara bakåtsträvande idioter som fattar allt sist av alla. En sorts samhällets malajer, om du så vill.

Enklast låter sig begreppet ovan illustreras med en kurva med en topp i mitten, med innovatörerna till vänster, nötterna till höger och klabbet i mitten. Men det blir inte så levande. Det gör sig inte i en Keynotepresentation. Även om man lägger på lite skugga och ett swooshande ljud. Tro mig, jag har prövat.

Nä. I fortsättningen kommer jag använda det här klippet för att illustrera begreppet Innovation adaptation curve of Everett Rogers. Eller för att svänga mig med ett uttryck jag aldrig kommer tröttna på – FAKKIN’ BRILLIANT, MATE!