Prankmonkey

Jag brukar kunna sätta ord på det mesta, men varsågoda; här är 16 kb information som jag inte riktigt vet vad jag skall göra med.

Någon påstår sig ha sett Jesus i röven på sin hund – och har tagit ett kort på det. Det här går över mitt förstånd.

Jag vet inte vad som är mest vrickat. Att någon ens får idéen att klättra ner till en halv meter över havet för att kolla om Jesus kanske finns avbildad i sin Golden retrievers anus, eller att faktiskt göra det och sedan konstatera att jominsann, det gör han – och ta ett kort på det.

Förklara för mig.

Jag sitter på tåget mellan Göteborg och Sthlm, för Gud vet vilken gång i ordningen. Vi har valt ett förmiddagståg mitt i semestern, och jag kan inte avgöra om det var en bra eller en dålig idé.

I will soon find out.

Funderingarna avbryts när tumult uppstår i ena änden, där ett medelålders par tränger sig fram till sina platser. Som givetvis finns i andra änden av vagnen, bakom mig. Att kolla biljetten och gå på närmast stolarna var liksom aldrig ett alternativ för dem. Studenter, pensionärer, barnfamiljer, konduktörer – alla får vackert flytta på sig när Leffe och Anette från Alingsås skall ut och resa. Te Schtöckhölm!

Ingen orkar riktigt protestera där de drar upp svallvågor i vagnen, utan knyter vackert näven i fickan och väntar ut dem. Det poänglösa är så outsägligt uppenbart. Svallvågor, förresten. Ett tema som också återfinns på den t-shirt som spänner över Leffes buk, med texten SAN DIEGO vackert draperad mellan manstuttarna. Inte för att han någonsin varit där, men ändå. Anette bär billig blondering och en jeanskjol som är tjugo år för kort. Leffe har samma frisyr som Rolf Lassgård.

Efter några minuter bestämmer sig Leffe för att han har tråkigt och plockar fram mobilen. En sliten, hajfenad historia, renons på WAP, 3G, MMS och liknande förkortningar för tvåtusentalet. Leffe bryr sig inte, utan knappar glatt in numret till sin polare ”Heffa”. Ur minnet. Jag vet allt detta, eftersom Leffe repeterar det högt för sig själv, där han sitter och svettas i stolen. Efter ett tag kommer han fram, och styr raskt in samtalet på viktigheter. Har till exempel Heffa fått fart på kärringen än…hähähä?! Det har han.

Jag vet allt detta, eftersom Heffa sitter två rader framför mig.

Heffa är Leffes klon, bortsett från att han är snäppet dummare och texten på hans t-shirt, som kort och gott deklamerar HARLEY DAVIDSON och inget mera för den skygga medelklass som omger honom. Anette tittar upp. På mobilen, på Heffa. På Heffa, på mobilen. Hör vad de pratar om. Tar sats. Trumpetar.

- Gôbben min kör Norton, vettu. Men nästa år byter vi till Håådeeee! Hör han mig, eller skall jag ta det en gång till?

Det sista är riktat till Leffe. Ty det är oklart om hon pratar med Heffa över en sprakig mobillinje, eller i verkligheten. Vilket är förståeligt, eftersom Heffa hänger tung som en nyknullad brunbjörn över sin egen stolsrygg, vinkar till Leffe, himlar med ögonen och pekar menande på mobilen. Fantastiskt, liksom. Här hänger jag och pratar med dig i mobilen – och i verkligheten! På samma gång!

Till slut lägger Leffe och Heffa på, efter en storm av könsord kring hur SKÔJ! de skall ha det i kungliga hufvudstaden, hur fet Heffas fru är och om speedway är bögigt eller ej. De enas om att det är det inte.

En kvart senare är det dags igen. Leffe är törstig, skiter i mobilen och stolpar upp till Heffa och undrar om det inte är ”lunch” snart? I restaurangvagnen?

Cue menande blick.

Det tar någon minut innan Heffa är med på noterna – klockan är ju trots allt lite efter tio och de åt ju varsin jättepizza i morse – under vilken han stirrar tomt på Leffe. Som i sin tur smackar högt i luften, pekar på truten, river med ett finger i kragen och rullar vilt med ögonen. Men när poletten trillar ner sätter de fart mot vagn 14, båda två och jag inser att precis sådär, precis sådär, måste det vara att vara en Teletubby.

Som utlovat. Min vecka i södra Sverige i bilder. Det är ju inte Lars Tunbjörk, men bra jävla nära.

Nu vet jag ju redan på förhand att jag kommer anklagas för elitism och att se ner på allt och alla som inte bor innanför tull och yada ada yada, men tro mig. Så är inte fallet. Det här är bara bilder som jag tyckte sammanfattade situationen när jag tog dem. Klicka gärna på insändaren och läs den, den är fantastisk.

Nu är jag i en helt annan del av landet, och i det lokala propagandabladet kring varför man skall flytta just hit – eller lägga några tusen på att iallafall campa här – hittade jag följande lilla annons. Mina vänner på Buskisbloggen kommer få spel.

Ni har väl läst den? Sveriges bästa sämsta ordvitsar, lokalpatriotshumor och GARV samlade på ett och samma ställe. Fullt i klass med GRISNILS ambitioner, med andra ord. Att GRISNILS står med versaler är själva definitionen på buskis.

Som jag nämnde i ett tidigare i inlägg har jag roat mig kungligt med att läsa kontaktannonser och efterlysningar i lokaltidningarna i de delar av landet som jag rört mig so far. Det sista, en standardnöje i familjen Prankmonkey. Till min oförställda glädje måste jag dock meddela att annonserna nedan kommer från DN. Allihop! Och eftersom sharing is caring, röck jag fram kameran när det var som bäst i förra veckan och förevigade.

Nu är ju ingen av annonserna nedan i klass med den som florerade i QX för några år sedan – detta är heteronormativt upp över mina öron, som Orup hade sagt – där en kille sökte en annan kille utan armar och ben att göra vad han ville med, men det är fan inte långt därifrån.

Men allvarligt – kontaktannonser är fanimig det roligaste som finns. Efter ”DN gratulerar”, givetvis. Det mest lästa avsnittet i Sveriges tröttaste morgontidning (”Nu finns vi på Twitter!”) och i varenda dagstidning i hela landet för den delen. Samtidigt en kommersiellt sett sorgligt eftersatt del av varje morgontidning, där vaflri alkad murvel på dekis tillåts excellera i genren medborgarjournalistik utan några som helst förbehåll. I helgens GPs familjedel porträtterades exempelvis en brud från Kinna som fyllde 21, och som prompt ville bli ”musikalartist”. All in all, en fascinerande innehållslös text, illustrerad med en bild där journalisten (tillika fotografen) placerat objektet vid familjens piano. Resultat? En oförstörd tjugoettåring poserande med händerna placerade i ett fissmoll vid den sortens massproducerade trötta, brunbetsade historia som återfinns i vartenda klassrum i Sverige, från Treriksröset till Ystad. En stad jag för övrigt tillbringade en timme i i förra veckan, men det är fanimig nästa inlägg. Jag har trots allt semester. Och en låda vitt att ta itu med. Tills dess – kontaktannonser!

Lejtööör, assholes!

Såhär minuten innan jag slänger en kritvit morgonrock från Marks Pelle Vävare över min i övrigt helnakna kropp och släntrar ner till det lokala bageriet – med samma morgonrock flaggande akteröver som konungavimpeln på regalskeppet Vasa – vill jag hänvisa dig till ett fantastiskt roligt inlägg på Tempelbloggen. Det är det roligaste jag läst på länge.

I övrigt inte mycket att rapportera. Dagarna ser på det stora hela likadana ut. Upp till frukost – som tjänstefolket med Nobelmiddagsprecision ställt fram vid nio och efter det en kort runda på trappmaskinen. Sen gäller vitt vin och meningslösa diskussioner fram till lunch. Ett välkommet avbrott i hettan, och en särdeles fantastisk anledning att ge sig på rosén. Sen är det vattensport fram till middagen, innan vilken vi skjuter grovsalt med hagelsprakarna på de svartarbetande polackerna i husets äppeltrådgårdar. Från punschverandan.

Vattensport, ett förträffligt lantligt begrepp som även får fungera som samlande beskrivning för den lokala sommargästsporten härnere, att låta husan leda fram en flock dalmatiner till poolen, som vi sen skickar däri med en välriktad högerfot. Loaferbeklädd. I arslet!

Nu har jag inte tid med er, paret Endre/Hobert kommer ridandes in från havsbrynet för nyssnämnda lunch. Barbacka, på in ära.

Ledsen för tystnaden, men jag är på semester. Dessutom har jag familj som skall underhållas, så ni får ge er till tåls.

Men det kommer vara värt det, ty hittils har jag lagt semestern på att ”bara vara” i södra Sverige. Samt att läsa efterlysningar och kontaktannonser i lokaltidningarna. Fantastisk läsning.

You’ll love it.

Det har precis gått upp för mig att hela klanen Hysén bloggar (på Aftonbladet.se, var annars) och det känns som om livet fått ny näring. Två saker står ut – alla lirar boll, ingen kan stava. Överlägset bäst blir det dock när en överlycklig pappa Glenn bestämmer sig för att fira Blåvitts 6-0 i april med att segerblogga lite.

När han är på trycket.

Det är ren poesi.

”6-0,D,E,OTROLIGT.VI TOG NÅGRA BIRA INNAN MATCHEN,JAG Å ULF MED MERA.NÄR VI KOM IN PÅ GAMLA NYA GAMLA NYA ULLEVI SÅ RÖS VI BARA.SECKEN ARENA,GÖTT ATT TOBBE GJORDE 2 Å SPELADE FRAM TILL ETT.IÖVRIGT VILL JAG BARA SÄGA,,,FRAM MED POSITIVA NYHETER TYP,,,EN GNU HAR FÅTT ÅTTLINGAR I KENYA ELLER BIN LADEN HAR FÅTT GALLOPPERANDE CANSER,ELLER IFK GÖTEBORG VINNER SM-GULD,ELLER FRÖLUNDA TAR SM-GULD NÄSTA SÄSONG,ELLER JOHN CLEESE FLYTTAR TILL GÖTEBORG,ELLER FREDDIE MERCURY KOMMER IGEN ,THE BEST EVER.

Tack, du medelålders Maud Olofssonklon med en röv som en ladugårdsdörr, som med blott ditt knubbiga pekfinger helt själv bootade om och släckte SL automaten där man fyller på sitt Accesskort i morse. Imponerande. Jag vet inte hur du gjorde, men jag skulle inte vilja ha dig i närheten av Ringhals.

Men det var underhållande på sitt alldeles egna lilla vis att se dig hantera den, apparaten, innan du gjorde en inverterade E.T. och tog livet av den. Fyra minuter av hummanden och tvekanden, följt av ett lika uppgivet som resolut tryck på alla knappar du kom åt. Briljant. Det var som att se en apa i bur leta efter knappen som delar ut gratis bananer. Om inte annat bekräftade du en teori jag gått runt med ett tag – låt oss skapa två samhällen. Ett analogt – med småmynt, bakelittelefoner och handskrivna brev – och ett digitalt som folk som du får kvala in till.

Allvarligt. Det är 2009, och det finns de av er därute som fortfarande inte kan hitta en karta över New York på nätet, än mindre producera en vettig powerpoint. Och som nästan är stolta över det. Det sista, en sorts 2000-talets svar på åttiotalets effektivt självförbrännande och idiotförklarande koketterande om att man minsann ”inte ens kunde programmera videon hemma. Det sköter grabben om. Hähähä!”.

Slutsatsen är glasklar. Ni har haft åtminstone tio år på er att lära er the basics. Nu är det över.

Nån gång i mitten på nittiotalet signade jag på för en studentprenumeration på Dagens Nyheter. Sedan dess har tidningen varit en stadig frukostkompis i casa Prankmonkey. På senare år i sällskap av Svenskan. Men för några år sedan märkte jag att de båda allt som oftast låg olästa. Så jag tänkte som så att fuck it – jag sparar lite träd och testar att bara köra nätet. Så jag körde nyheterna på nätet. Och vet ni, det fungerade ganska bra.

Efter ett tag började jag till och med läsa nyheterna i mobilen också. Hot damn! Det fungerar lika bra! Till slut låg jag och läste DN i sängen, i mobilen innan jag somnade. Och så gör jag fortfarande. DN på vardagar är alltså far, far and away från mitt köksbord just nu. Men slap me och kalla mig gammalmodig, efter ett tag började jag sakna helgläsningen. Så jag tänkte som så att fuck it, jag testar att bara köra tidningen på helgen. Och vet ni, det fungerade ganska bra. Om det inte varit för priset. Det visar sig att det för fan är DYRARE att ha tidningen färre dagar än fler? OK?

Min enkla fråga till Sveriges tidningsmakare är alltså – hur i helvete ni tänkte ni här?

Nu. Eftersom detta är ett någotsånär seriöst inlägg (som med all sannolikhet förvisso kommer flyga trehundra meter över huvudet på läsare alla födda efter 1986) och inte del av mitt vanliga dravel – lite siffror för att backa upp irritationen:

Ni kan inte ha missat att papperstidningarna i Sverige och resten av världen går sämre och sämre. Omsatt i reda siffror är det så jävla illa att 66% av de tillfrågade (i en SOM-undersökning från Göteborgs universitet) nyligen meddelade att joförfan, de läser en morgontidning fem dagar i veckan. Nice. Om det inte var så att för två år sedan var den siffran 71%. För kvällspressen är glappet kring 2%, men de räknas å andra sidan inte. Men ni kan ju fantisera lite om hur läsandet (och intäkterna) såg ut för tio år sedan, pre det här jävla internet. Det är alltså ett jävla ras det här, som jag glatt konstaterar att jag är del av. Även om det tydligen skulle vara billigare att ha tidningen varje dag. Varför är det så?