Prankmonkey

Som jag nämnde i ett tidigare i inlägg har jag roat mig kungligt med att läsa kontaktannonser och efterlysningar i lokaltidningarna i de delar av landet som jag rört mig so far. Det sista, en standardnöje i familjen Prankmonkey. Till min oförställda glädje måste jag dock meddela att annonserna nedan kommer från DN. Allihop! Och eftersom sharing is caring, röck jag fram kameran när det var som bäst i förra veckan och förevigade.

Nu är ju ingen av annonserna nedan i klass med den som florerade i QX för några år sedan – detta är heteronormativt upp över mina öron, som Orup hade sagt – där en kille sökte en annan kille utan armar och ben att göra vad han ville med, men det är fan inte långt därifrån.

Men allvarligt – kontaktannonser är fanimig det roligaste som finns. Efter ”DN gratulerar”, givetvis. Det mest lästa avsnittet i Sveriges tröttaste morgontidning (”Nu finns vi på Twitter!”) och i varenda dagstidning i hela landet för den delen. Samtidigt en kommersiellt sett sorgligt eftersatt del av varje morgontidning, där vaflri alkad murvel på dekis tillåts excellera i genren medborgarjournalistik utan några som helst förbehåll. I helgens GPs familjedel porträtterades exempelvis en brud från Kinna som fyllde 21, och som prompt ville bli ”musikalartist”. All in all, en fascinerande innehållslös text, illustrerad med en bild där journalisten (tillika fotografen) placerat objektet vid familjens piano. Resultat? En oförstörd tjugoettåring poserande med händerna placerade i ett fissmoll vid den sortens massproducerade trötta, brunbetsade historia som återfinns i vartenda klassrum i Sverige, från Treriksröset till Ystad. En stad jag för övrigt tillbringade en timme i i förra veckan, men det är fanimig nästa inlägg. Jag har trots allt semester. Och en låda vitt att ta itu med. Tills dess – kontaktannonser!

Lejtööör, assholes!