Prankmonkey

Här, en grej jag inte kommit mig för att göra förrän nu – Prankmonkeys egen spellista i Spotify! Eller vafan – den är vår! Alla kan nämligen lägga till sina favoriter. Jag har hystat in några tracks jag gillar, nu är resten upp till er. Öka, jag är skitnyfiken på vad ni lägger till. Och ni på vad jag lyssnar på.

Tack för ordet.

EDIT – Till dig som lagt till Amy Diamond, Klasse Möllberg och disparat fusionjazz – I kill you later, funny man.

Som den uppmärksamme säkert redan konstaterat händer det inte mycket här just nu. Orsaken är plågsamt enkel – jag har en jävla massa att göra och precis noll inspiration. Så ni får helt enkelt hålla er till tåls tills det ena är gjort och det andra kommer tillbaka. Som det är nu orkar jag bara twittra, och inte ens det särskilt bra.

Men visst, jag skulle kunna snyta en lätt poäng och valla Anna Anka till stupstocken än en gång, tillsammans med alla loons som faktiskt nappat på Treans nogsamt agnade bete och hakat på ”debatten” hon ”skapat”. Men ärligt talat – det kändes gjort redan första gången Anna satte tänderna i brosket alldeles ensam i sin tornsvit och la ut texten om hajar som faktiskt inte får cancer, för evigt väntandes på en vettig manlig förebild. Som ett slags 2000-talets Rapunzel, om än våldsamt debil.

Så. Under tiden jag gör klart jobbet och väntar på att skrivkrampen skall släppa vill jag vädigt gärna hänvisa till mina kollegor här på Folkvett (Skräphögen, Jazzhands, Några Rader, Anna Björklund, Handlar’n och Tidningen Varför). Men också till två ständiga källor till glädje i mitt skrivande liv  – Tempelbloggens Anders och Helena, och Cafés skrivbordsmarodörer Markus och Kristofer på Töm magasinet. Igen – läs!

Så var vi där igen.

Den svenska aningslösheten kråmar sig för kamerorna och omvärlden skakar på huvudet. Jag pratar naturligtvis om rånet i Västberga, där rånarna förutom helikopter körde rena pojkbokstrick för att blåsa polisen. Som i sin tur satt på huk, räknade myror och plockade mazarinsmulor från brallorna med sabeln släpande i marken och båtmössan i nacken. När de inte ansökte om att få öppna eld, naturligtvis. Förvisso det yttersta våldsmedlet, men ’scuse me – känns inte det här som ett ypperligt tillfälle att sända ett tydligt meddelande om vad som gäller om man ger sig på en så pass viktig samhällsfunktion som kontanthantering?

Kan någon vänligen också förklara för mig hur man i TRE ÅRS TID  förvarar helikoptrar för 160 miljoner kronor i ett obevakat tält, långt bortom stad och land och vett och sans och detta efter att kollegornas för övrigt inlåsta diton i Göteborg osakdliggjordes i en liknande manöver för över ett år sedan? Hur tänker man? Är man dum i huvudet? Alldeles jättetrött? Eller bara efterbliven? De har inte ens hyrt in en liten väktare med bajskägg och 14.000 i månaden som kan ringa och slå larm om det kommer en tjomme gående med en väska med ordet BOMB ducktejpat på sidan.

Men, worry not. När faran är över och rånarna sitter i en på förhand hyrd Cessna till Lettland, då slår man på stort. In med alla poliser vi kan hitta, och fram med Leif GW Persson – och Sveriges överlägset suraste människa Jerzy Zarnecki – för att kommentera utvecklingen. Sammanfattningsvis påminner samhällets modus operandi i en krissituation lite om det där programmet på Fyran för tio år sedan där Hans Crispin satt i en låda på TV4 och kommenterade roliga videoklipp. En man som enligt Wikipeida för övrigt har helikopterutbildning och som med polislogik alltså borde vara högintressant.

Här hade jag tänkte lyfta fram och skriva något förutsägbart om säsongspremiären av Svenska Hollywoodfruar, ett program som ur sociodemografiskt perspektiv med nöd och näppe fick se sig brädat av svennebananinfernot Ensam mamma söker i söndags. Det var fan det värsta jag sett.

Men eftersom det i detta nådens sociala medieår 2009 kändes gjort redan vid lunch, tänkte jag foka på något helt annat. Något som får nazistpinuppan Anna Anka, den valiumzonkade Västeråsbonnan och hon den blonderade, vapenälskande och debila folkpensionärens små vardagsproblem i Amerrrkat att blekna. Det känns som om det kan vara på sin plats bland alla snajdigt formulerade blogginlägg om deras nonsensexistens.

För några månader sedan hamnade jag på en artikel om ett gäng ungar som bodde på barnhem i Lettland. Ett underdimensionerat hus i Rigas utkanter, omgärdat av murar och taggtrådsstängsel eftersom de hade så många inbrott och pundare i kvarteren. Lettland, alltså. Landet som svenska banker fram tills i våras tävlade om att dränka i lånade pengar, om ni minns. Jag kollade på SAS.se, det är inte ens en timme bort, men tiotals år efter resten av världen.

Bland alla tragiska öden var det ett som stack ut, som stack hål på mig och som jag bara inte kan släppa. Och det är fan svårt att sticka ut när konkurrensen är sexveckorskillar med jätteögon som ligger tysta och tittar in i kameran och väntar på att någon skall plocka upp dem. Förvisso ombäddade i rena lakan, icke desto mindre alldeles ensamma i världen. Men det som sänkte yours truly något alldeles totalt var historien om Marija, två år, som några månader gammal hade dumpats på barnhemmet av båda sina föräldrar eftersom hon hade synfel.

Eftersom. Hon. Hade. Synfel.

Sedan dess bor hon på barnhemmet tillsammans med sina två bröder, eftersom de lider av samma sak. Utrustade med glasögon som inte ens Elton John skulle titta åt, alla tre. Cue sammanbrott galore hos apan. Framför datorn, framför kollegorna och framförallt över alla jävla idioter med vilka vi delar den här planeten. Visst, det finns säkert en underliggande, tragisk anledning till att de var där som inte kom fram i artikeln, men i ärlighetens namn – who fucking cares? Ingen av de 400 miljarder svenska kronor som svenska banker öst över hennes landsmän iallafall.

Med detta i färskt minne – och som kontrast mot de i alla avseenden felplacerade samhällstillgångarna beskrivna ovan – vill jag bara ta tillfället att påminna om min alldeles egna lilla Unicefkampanj för att rädda världen – KÄMPA PRANKMONKEY. Två ord som du omgående knappar in i mobilen och SMSar till 72900. Det kostar 50 spänn, fördelas så rättvist av Unicef som det bara går och ja, du har råd.

Jag sitter i en hotellfoajé i Göteborg. Jag har precis varit på möte, och har några timmar över innan planet går. I högtalarna lirar de Chaka Khan varvat med någon sorts Lars Roos på syra och i övrigt är det så tyst det kan bli. Min spontana och – inser jag nu såhär i efterhand – i sammanhanget fullständigt onaturliga reaktion är nämligen den att jobba.

Då slår det mig plötsligt att på det här hotellet finns för fan de största, jävla räkmackorna som går att uppbringa i det här landet. Så jag tänker som Tage Danielssons busschaufför att vafan? och lommar iväg mot 23 våningen för att se hur de är. Trots mitt ursprung har jag faktiskt aldrig ätit där och idag är en dag så god som någon.

En halvtimme senare är jag en ny människa.

Jag skall inte trötta er med att försöka beskriva smaker. Inte bara är det ett pretentiöst stiliskt grepp av närmast Birroska proportioner, det blir också generande tråkigt att läsa. Men det jag upplevde nyss var en konstform. Låt oss alltså nöja oss med att jag nu sitter här och allvarligt funderar på att flytta tillbaka. För tid och evighet. Och då enbart för möjligheten att kunna äta räkmackor som den här. Varje. Dag. Hela. Tiden. Hur man än ser på det blir räkor inte färskare än på Västkusten, och det närmaste i räkväg jag kommit det lilla underverk som jag nyss stormade på 23 våningen är Grand Hotels dito och well… fuck you, Grand Hotels dito.

Bredvid mig sitter ett pensionärspar som bjudit vänner på samma lilla gastronomiska utflykt som jag bjudit mig själv, och de pratar om ditt och de pratar om datt. De är solbrända, utan krämpor, i fin form och jag tänker på min egna laxbuk, renons på nyanser. Skiter i den, och fokuserar istället min vällust på det majonnässvepta Kebnekaise av räkor som tornar upp sig framför mig. Jag har det på det stora hela oförskämt bra.

Plötsligt dyker det upp en servitris och frågar hur det smakar.

Bra, svarar jag helt ärligt utan att vika från tallriken och önksar att hon skall försvinna. Tills jag inser att jag är ohövlig, att den här maträtten förtjänar beröm. Så jag tittar upp och möter hennes blick. Och tro det eller ej, gott folk, men den här tjejen vill faktiskt veta. Här är en människa som faktiskt sätter värde på vad hon serverar. Jag blir stum. ”Det var väldigt…. gott” är det enda idioti jag får ur mig.

Vid bordet brevid skålar pensionärsparen med varandra, och det känns som om jag är med i en reklamfilm för JM, en där det är ständig lördag eftermiddag på balkongen och alla känner alla och hela setupen helt enkelt är för bra för att vara sann. Det är den.

Jag inser plötsligt att jag känner oro. Än har jag nämligen inte hittat några som helst ägg i den kontinent av mat som jag sitter och erövrar. Varför bryr han sig, tänker du? Ägg, liksom? Appappappp, säger jag. Ägg! Inte på något vis rättens signum, icke desto mindre av samma dignitet för kompositionen som ballasten för en båt, trumslagaren  för en symfoniorkester och Henrik Schyffert för Killinggänget.

”Äggen, frågar jag aningen besvärat, men med den betalandes fulla rätt. Var är äggen?”  Det sista lite högre. Onödigt högt.

Tjejen lyfter stilla ena ögonbrynet, tar gaffeln ur min hand och lassar undan räkorna i motsatta ändan av mackan. Allt utan att släppa mig med blicken. Pekar neråt med gaffelspetsen.

”I slutet, säger hon. De kommer som en liten surprise när man inte tror man klarar mer. Men det gör man.”

Fakkin’ brilliant.

Titt som tätt och med jämna mellanrum hör det av sig dårar till kontoret och vill sälja pannor, semlor för välgörenhet och annat strunt. Inte sällan vill de också ”berätta mera om sig själva” und so weiter.Jag skickar dem konsekvent på porten.

Men den här killen är verkligen något alldeles speciellt. Jag sitter här och är fan stum av förtjusning över att han vill lära mig mer om mitt företag, och detta genom att jag skickar honom en reklampenna. Eller en logotyp. Jag skall fan göra det. Och kopiera mailet och använda det själv.

God eftermiddag,
Jag är mycket intresserad av ditt företag – Jag tycker det är utmärkt! Jag skulle vilja lära dig mer om det. Kanske har du några gratis reklamartiklar med din logotyp, för att bättre reklam för ditt företag? Något som pennor, klistermärken, tröjor, etc. Om så skulle jag bli glad om du skickar den per post, eftersom jag skulle vilja rekommendera och annonsera ditt företag till andra.
Min adress:

Med vänlig hälsning
D. Stulginskyte

Det var några år sedan jag gick ur kyrkan, men det är när jag får MMS som de här som jag kommer på varför jag gjorde det. Det, och insikten om att jag kanske borde gå tillbaka in och genomföra någon sorts kyrkopolitisk hostile take over.

Om inte annat kan man se det som en uppenbar hint om hur marginaliserad kyrkan är idag, och vilket enormt utrymme för loons det finns. Plats för mig, med andra ord.

Det här med att Tina Nordström täljer guld på att laga mat i TV, det är ju inte riktigt sant.

Det är en liten assistent, begåvad med vackra händer, som klipper, hackar, rensar och filear allt som är i närbild. Tina själv ”har inte tid”.

Tänkte ni ville veta.

Vilken jävla helg.

I fredags kom jag hem till vår lägenhet som visade vara sig inbrottad efter konstens alla regler, med allt vi äger utspritt och i skärvor på golvet. Allt tillsammans med min sympati för kriminella och min tidigare liberala syn på det där med dödsstraff. De är just nu väck båda två och jag undrar när de skall komma tillbaka. Jag vill just nu – enkelt uttryckt – att alla kriminella skall döden dö, och har de inte hunnit göra det när den här meningen är klar hjälper jag gärna till med den saken. ”Jag har ingen manlig förebild eller lokaaaaaaal… alltså stjäl jag”. Bo-fucking-ho! Mitt och ditt, asshole!

Vid pass onsdag hoppas jag dock att mitt normala, socialt anpassade, politiskt korrekta yttre är tillbaka. Tills dess – DÖ!

I lördags fick jag så reda på en liten branschhemlis som lyfte humöret betydligt. Den går ut på att det just nu snubblar runt ett gäng mediaarbetare i Sverige och på största allvar menar att de jobbar med något de på ännu större allvar kallar Det Hemliga Projektet. Det Hemliga Projektet är ett projekt som är så hemligt att det alltså fått alldeles eget, risigt kodnamn. När det egentligen handlar om att Meter köpt rättigheterna till Ashton Kutchers sex år gamla program Punk’d, och nu jobbar livet ur sig för att hitta svenska kändisar att blåsa. Vilket inte visat sig vara helt lätt.

Så om du som läser det skulle få ett mail med imponerande dålig meningsbyggnad och innehåll i klass med Lennart Svahns memoarer – och då från en i vanliga fall ytterst verserad kvinnlig svensk mediapersonlighet, dra öronen åt dig. Eller gå dit och äg dem som försöker äga dig. Lite som min syn på dödstraff sedan tre dygn tillbaka, alltså.

Jag är ju inte på något vis särdeles intresserad av mode. Icke desto mindre vet jag vad en Zoe-bot är och kan spotta ett stylish no-no när jag ser det.

Som i morse, till exempel.

Där kommer jag ångande gatan fram mot kontoret, när jag ser en liten figur stå böjd utanför vår port. Omväxlande med händerna på knäna, omväxlande travandes i cirkel kring sin egen axel som för att lugna ner sig. Däremellan sliter han förtvivlat i sin skjorta som klibbat fast på ryggen. I örat blinkar ett ensamt bluetoothheadset SOS.

Någon är helt klart i affekt.

Han – för det är givetvis en han – är klädd i The Svenska Affärsmans standarduniform – blå skjorta, svarta kostymbyxor och ett par foträta bruna stadigt parkerade på asfalten. Över ena armen vilar en dito svart kavaj, i andra handen hänger en enorm datorryggsäck i svart nylon och det står plötsligt klart för mig att the great fashionista in the sky måste slagit ner på honom en gång för alla och så att han verkligen skall förstå – man har helt enkelt inte ryggsäck till kostym.

Ty det är helt enkelt inte snyggt med ryggsäck och kostym. Inte när du står still, inte när du jagar efter bussen mot Kista – och framförallt inte när du kommer fram och hänger av dig kavajen, kickstartar din Dell och sportar en svettfläck stor om en McDonald’sfritös på ryggen. Produktchefer of the world – när skall ni inse det här?

Tack för ordet.